honom, då jag blickade ut i natten, och ja; uadrade om han kanske bott häri grannska pet under de många år han plågades i Paris Under de år han verkligen lefde här, medai han ännu var ung och frisk och när ha muntert klingade 1 fickan med de vackr: louisdorer, som han fick för de goda vex larna, hvilka hans farbror i Hamburg skickad honom på huset Rothschild i Paris, då bodde han ganska visst icke i detta lugna qvarter utan så nära Boulevard des ttaliens son möjligt. Men m,natten jagade på sin svarta häst Trädstammar, löfpartier, häckar och blomsterrabatter bildade osäkra och intrasslade linier, som min blick omöjligt kunde tag: reda på. Endast från ett rum på nedra botter föll en svag strimma af ljus utåt en af trädgärdsgångarne. Det var från salongen, de familjen Lemaitre tillbringade sina aftnar. men i går qväll voro dörrarna ät trädgarden stängda och gardinerna sannolikt tilldragna, så att intet ljud derifrån trängde upp till mig. Böneklockan hos våra grannar i klostret hade nyss förut tystnat. Det är en klocka, som annars låter höra sig oupphörligt och som väcker mig till och med klockan fyra om morgnarna. Klostrets trädgård sträcker sig intill madame Lemaitres persikospalier. Nu var allting tyst, endast ett mycket svagt sorl trängde till mina öron. Det var ett tecken att Paris ännu lefde och höll sig vaket, det var ljudet från de bullrande gatorna, långt härifrån, der man icke ännu på länge tänkt gå till hvila, der man icke ens någonsin plägar hvila. Blommorna under mitt fönster doftade starkt. Blommornas doft är deras känslor. De vänta, liksom menniskohjertat också gör, på nattens mörker för att, då de tro sig ensamma, örverlemna sig åt sina kä känslor. Derför dofta. blommorna skönast under natten. Det. ..der måste någon hafva sagt örut. ..Gud vet om det icke också är Heine, tänkte jag för mig sjelf och fann det underligt, att jag den aftonen icke kunde blifva den döde poeten qvitt. Mina tankar voro för öfrigt ute på ströftåg, än i Paris, än i det. gamla kära hemmet 1 Sverge, bland de älskade jag der lemnat. Vemodefulla känslor -grepo mig. Jag hade icke på lång tid aft något bref från Sverge. Hade vännerna slömt mig? Jag kände mig så ensam i den mörka franska natten. Mina kära voro måända döda... Det klappade sakta på min dörr. Jag spratt till. Hvarför förekom mig den klappningen så underlig, nästan spökaktig? Annu en gång klappade det på dörren, men något starkare, mer menskligt och-lefvande, tyckte jag. Jag sansade mig, ryckte mig från drömmarnes verld, tände ljus och ropade mitt: entrez I Dörren öppnades, och vid det ännu svaga enet från de nytända ljusen såg jag en jvinlig gestalt långsamt sKrida in i rummet. Jag vet icke om det var min uppjagade fantasi, som gjorde denna uppenbarelse så unlerbar, men det föreföll mig, som skulle den komma från en annan verld. Skulle jag, som aldrig trott på andesyner, få se spöken Paris, det ställe på jorden, der sådana väl allraminst kunna trifvas. Det var en lång och tunn skepnad med bleka, aftärda anletsdrag och stora, stirrande jon. En svart, mycket snäf klädning omden magra gestalten och gjorde den ännu ängre och ännu tunnare. Spöket neg mycset ceremoniöst, öppnade munnen och talade. Då först kände jag igen hvem det var. Det var icke någöt egentligt spöke, men väl min sranne, hvilken jag, då jag dagligen möter wenne i trappan och vexlar ett god morgon, nadame, med henne, funnit hafva något vanligt i sitt sätt, något drömmande och tirrande, nästan sömngängsaktigt eller rentaf itomjordiekt. Detta hade jag anmärkt för nig sjelf flera gånger förut, men aldrig förr ade den stackars menniskan förekommit nig så gengangaraktig, som i går afton. Constance Donnadieu, artiste peintre, såom det stär skrifvet på hennes dörr här i rstugan, sysselsätter sig med att måla heigbilder, isynnerliet englar med eller utan nadotnor, samt de mest fantasirika visioner. Jon är ingalunda utan talang, men den förvötes ändamäålslöst på de svårigheter, hvilka iennes sjukliga fantasi i sådan ymnighet rambringar. Madame, började hbeligmålerskan, ni äcktes ursäkta att jag på detta sätt intränser till er alldeles oanmäld. Madame, svarade jag, ni är alltför god om hedrar mig med ett besök. Gör er det ,esväret och sätt er, om ni behagar. På svenska säger man rätt och slätt: var rod och sitt, eller: vill ni vara god och taga Plats; men en fransman är höfligare än så, ian frågar om man vill göra sig besvär, att tta sig, i fall man behagar.) Jag blef först riktigt lugn, när min gäst junkit ned i en fåtölj, ty så länge hon stod amför mig kände jag mig nästan rädd för ennes länga och tunna figur. Ehuru jag user mig vara en mycket fördomsfri qvinna, vilken tror hvarken på spöken eller troil, har jag dock mycken respekt för alltför långa ;ch magra menniskor, isynnerhet af mitt eget ön, 1 går afton var min fantasi dessutom ner än vanligt verksam, och det tälde en rod stund, innan jag kunde öfvertyga mig tt Constance Donnadieu, artiste-peintre, illhörde samma hvardagsverld, som den der ag lefver i. Madame, sade min granne, sedan hon agit plats midtemot mig, ni är engelska? Jag ber om ursäkt, madame, men jag är svenska, om ni behagar. Alh, svarade den långa bleka, jag trodde r vara engelska; men det är för öfrigt enaanda, skulle jag förmoda, i afseende på den fär, för hvilken jag tagit mig friheten att vöra er mitt besök. N i Och det vore, om jag vågar fråga? Kan jag på något sätt vara er till tjenst Åck ja, madame, till mycket stor tjenst. Men jag vet icke huru jag skall börja mitt undragande. Jag fruktar att ni ej förstar nig. Åh, var utan fruktar! Jag förstår franska niycket bra. Jag började befara att hon ville låna mig r stt begagna såsom modell vid någon målning af det underbara slaget. Ni tillhör ett folk af mycket allvarligare sinpesart än det franska, icke sannt? Hm, det beror... det vill säga... åhja, mina landsmän äro i allmänhet litet tröga af sig, det kan jag icke neka, så mycket jag in älskar dem. De äro allvarliga och känslofulla, derom ss jag säker. De oöra sic icke Instioa öfver