redogörelse derför skulle vara ett gagnlö arbete och en mycket tråkig lektyr, ty änd till midnatt efterträdde mest obekanta tala hvarandra, hvilka icke hade annat än al bekanta argumenter att andraga. Gladstor sjelf, som uppträdde a minuter efter mid natt, vågade knappt försöket att utleta ny sidor ur den mycket omordade frågan oc rycka fram med nya argumenter för sina re solutioner. Hans tal liknade mer en ransak ningsdomares sammanfattning af ett mål, oc när han icke resumerade, sysselsatte han si antingen med att vederlägga de honom gjord beskyllningarna för inkonseqvens eller me att bevisa, att antagandet af hans resolutio ner icke skulle medföra några svåra följde för den engelska statskyrkan. Disraeli, sor hade sista ordet, talade denna gång kor allvarligt, utan sarkasmer. Hans hufvudar gument var och förblef, att de oundgänglig följderna af den irländska statskyrkans af skaffande skulle bli de sorgligaste, nemlige rubbning i eganderätten, stegradt hat mella de irländska protestanterna och katolikerna fara för den engelska högkyrkan, tillintetgörande af kronans andliga supremati sam fullständig skilsmessa mellan stat ochkyrka. — Kl. 2 skred underhuset till omröstning öfvel den första resolutionen (catt den irländske statskyrkan måste upphöra såsom institution hvarvid billigt afseende skulle göras på alls personliga intressen och individuella eganderättsförhållanden). Den utföll med 330 röstet för och 265 emot Gladstones resolution, således med en majoritet af 65 röster mot regeringen. Knappt hade vensterns lifliga glädfor öfver detta resultat dött bort, förrän israeli steg upp och förklarade, att sedan regeringens förhållande till det nuvarande underhuset blifvit förändradt, föreslog han dis kussionens uppskjutande till följande måndag, på det att ministrarne måtte kunna taga sin ställning i öfvervägande. Då Gladstone icke gjorde någon invändning häremot, blef förslaget med tystnad antaget af underhuset. Hvad som derefter inträffat är redan bekant genom telegrammer. NORD-TYSKLAND. Vid tullparlamentets session i lördags framlade tre af det nationalliberala partiets medlemmar (Metz från Darmstadt, Bluatsehli från Baden och Bamberger från Main) jemte några och sjutio andra anhängare af samma parti ett förslag till en svarsadress på konungens trontal, hvilket väntades skola framkalla lif. liga debatter, då det, nästan utan att taga hänsyn till trontalets författniningsmessiga innehåll, snarare syntes vara beräknadt på att med eftertryck framhålla det som regeringen af vissa politiska konsiderationer icke kunde eller ville säga. Det betonar sälunda den nationella tankens makt att be främja hela det tyska fäderneslandets. full ständiga enhet, den nationella ärans kraft att samla. hela folket utan hänsyn till par afvikelser, i händelse utifrån skulle göras försök att motarbeta det tyska folkets sträfvande till en större politisk sammanslutning 0. 8. v. Om detta adressförslag eller något dylikt går igenom i parlamentet, synes ännu tvifvelaktigt. Det konservativa partiet, hvars numeriska styrka väl är lika så stör som dö nationalliberalas, har nemligen förklarat six emot hvarje slags svarsadress, då denna skulle leda till politiska diskussioner af upphetsande art; det demokratiska framstegspartiet under Waldecks tedning förhåller sig likgiltigt. och de partikularistiska sydtyskarne motsätta sig svarsadressen på grund afdess innehåll. Imellertid tyckes det nationalliberala partiet fast beslutet att genomdrifva sin plan, eller åtminstone att förmå sådana män som Varnbäler att uttala sig i den stora enhetsfrågan. Skarpsinniga politici antyda, att en fråga af mycket farlig beskaffenhet med det första kommer att uppstå, då den, efter att en gång ha blifvit bragt å bave, neppeligen kan tänkäs bilagd på fredligt sätt; frågan om den fordna tyska förbundsfästningen Mainz. I ett bref från Paris till Augsb. Allg. Zeitung försäkrades nyligen från god källa, att fr regeringen för närvarande studerade frågan om fästningen Mainz med mycken ifver, och att den icke tillerkänner Preussen någon rättighet att utan vidare omständigheter sätta sig i besittning af en så vigtig strategisk poition, hvilken ligger söder om Mainlinien och atom Nordförbundets område. Till Neue freie Presse herättas, att man redan i slutet af April i Paris väntade en not i Monitören wngaende Frankrikes förhållande till denna kinkiga fråga, hvilken måste betraktas såsom långt vigtigare än den luxemburgska. Det wienska bladet tillägger, att Frankrike utan tvifvel redan skulle ha gjort saken till förenål för diplomatiska underhandlingar, om det varit fullständigt färdigt med sina krigsförberedelser. Andra organer påminna om, att Frankrike i Augusti 1866, till ersättning för in neutralitet under kriget, i Berlin gjorde unspråk på hela Rhenbaiern och Rhenhessen, ästningen Mainz inberäknad (ett påstaende, som dock från franska regeringens sida allid blifvit förnekadt), och att grefve Bisnarcks bestämda afslag härpa, till trots för ans förut gifna otvetydiga löften om terrioriala kompensationer, hos kejsar Napoleon ych hans statsmän efterlemnat en bitterhet, hvilken förr eller senare måste föra till en sonflikt mellan de båda makterna. ÖSTERRIKE. Från Wien skrifves under den 30 April ill Augsb. Allg. Zeitung: cSom det grekiska röfveriet på den senare tiden åter antagit törre dimensioner, har befallning blifvit gifren att den österrikiska kanonbåten Voleich skall kryssa i de grekiska farvattnen ör att skydda usterrikes handelsflagg. Voleich är ett skruffartyg. Från Pesth berättas under den 1 dennes: NI: Ake ÅA lhnadht inånolktovar för närvan