än det obeqvämare sgilfret — hvarföre också flera länder sedlarne hafva högre kurs än silfrc — så mycket mera som banksedlarne alltid vor användbara i all offentlig liqvid. Men om riks banken skulle träffas af en katastrof, så blir ski naden högst betydlig, Så länge dess sedlar hafv tvångskurs är hvar och en nödgad att mottag dem i liqvid. Den som har en fordran är då för bunden att i betalning derför emottaga banksed lar med risk att desså ej blifva efter sin lydels till fullo inlösta. För ögonblicket omärkligt, me slutligen dock högst kännbart, blir man på dett: sätt plundrad på sin egendom. Om nu riksban kens sedlar deremot icke egde tvångskurs, så skull man derför ej upphöra att aga dem i liqvid, mer med ett visst agio i förhållande till Ar) valuta Alla priser skulle till följd häraf nominelt stiga så att den vara, som vore värd 1 rdr i silfve eller guld skulle komma att betalas med t. ex 1! rdr i sedlar. Detta förhållande skulle emel lertid icke i den dagliga rörelsen medföra någor svårare rubbning, derföre att inkomster och ut gifter stego samtidigt; men kapitalernas värde vore likväl då betryggadt, ty man kunde ej passa på och infria sina förbindelser med underhalti; mynt eller till underpris. Något hinder att vid liqvider använda sedlar skulle ändock i de flesta fall ej uppstå, ty de blefve nog mottagna, men med adio, såsom förhållandet är i Amerika med de 8 k. greenbacks, hvilka väl begagnas såsom betalningsmedel, men äro underkastade agio. — Rättvisan vore då bibehållen. Jag tror således att hur man än betraktar denna fråga -— vare sig från det allmänna rättstillstånlets synpunkt, eller från synpunkten af riksbankens sanna fördel, eller från deras synpunkt, som vilja införa ett mera rationelt förhållande i vårt penningväsende — den i alla afseenden är af yt:ersta vigt. Men jag vill tillika erinra, att detnu j är fråga om att göra någon Fynda icke ens i grundlagen, än mindre i sjelfva saken, utan blott, att ett förslag till grundlagsändring måtte blifva hvilande. För att hinna till ett slutligt reultat i frågan, har denna tre särskilda stadier utt genomgå. Först skall förslaget om det ifråsavarande Ar förflyttning från rg ill civillag förklaras för hvilande, och endast derm är nu fråga. Sedan skall detta hvilande förlag af en ny riksdag antagas; och först sedan letta skett, kan slutligen i sjelfva hufvudsaken, ler om förändring i det qvarstående civillagstadgandet, beslut komma att fattas. Detta sistjämnda hoppas jag icke skall ske annat än vid n lämplig tidpunkt och i sammanhang med inörandet af nödiga bestämmelser, såväl angående issa företrädesrättigheter för riksbankens sedlar, om i afseende å privatbankernas skyldigheter. Det är således nu endast fråga om, huruvida i ej böra hysa det förtroende till våra efterträare i representantkallet, att vi gifva dem fria änder att handla såsom de kunna finna lämpigt. Den, som ej vill medgifva dem detta, har erigenom på förhand Omöuggjort vidtagandet af n högst nödig och nyttig förändring, hvarförtan, enligt min tanka, en klok och rättvis lösing af åtskilliga brister i vårt bankoch peningväsende icke kan ega rum. Men att göra etta vore att påtaga sig ett ansvar, som det syes mig, att man borde undvika, och som möjlien kunde blifva tungt att bära. Jag yrkar således bifall till utskottets förslag.