st Ji landet ä en riksdalet och att denna, enli; 2I myntlagen, skall innehålla 2 ort myntsilfver ell tt I 1!V2 ort finsilfver. Den, som har 200,000 rdr, eg it I sålunda 150,000 ort eller 1500 skålpund finsilfve alMen om man nu tänker sig, att riksbanken skull ikomma på obestånd, så att den, som egde 200,06 d rdr och som genom den stadgade tvångskurse s I vore skyldig att mottaga beloppet i riksbanken t. I sedlar, för. dessa 200,000 rdr i sedlar ej erhöll mera än t. ex. 500 skålpund finsilfver; vore ej d ett upprörande våld begånget mot eganderätter t I hvilken dock utgör samhällets grundval? — Ma; s invänder visserligen, att något sådant icke ka 1) hända. Äfven jag hoppas och tror, att ett s f) skamligt löftesbrott aldrig mer skall komma s I fråga, men blotta möjligheten, att en sådan hän t I delse kan inträffa, är redan mycket för mycket Att fromma stiftelser, inrättningar och persone 3 på detta sätt blifvit plundrade på en stor del a t t 1 t 1 3 I sin förmögenhet, har dessutom förut händt, ick en, utan många gånger, och vi, som försvara de förevarande förslaget, begära ingenting annat, äl att något sådant hädanefter skall blifva en omöj lighet. För öfrigt kan det ej nekas, att det verligen ä ganska möjligt, att riksbanken kan komma på obe stånd. Nledningarno till en sådan möjlighet är två. Den ena, att banken kan komma att skötas ; illa. Det finnes icke någon absolut säkerhet för att ej bristande förstånd vid handhafvandet aj bankens angelägenheter skulle kunna frambringa len sådan olycka. Den andra anledningen härtill I kunde bestå uti bristande god vilja. Jag vill visI serligen ej föreställa mig, att ett dylikt svek skulle I komma att afsigtligt ega rum, eller på förhand I beräknas. Men må hvar och en betänka, att allmänna olyckor kunna inträffa; att tider af betryck kunna uppkomma, då man ännu en gång kunde falla på den tanken, att genom utgifvande af sedlar, som må för mynt i riket erkännas, för ögonblicket draga sig ur förlägenheten, under den skenfagra förklaringen, att dessa sedlar skola framdeles till fullo, inlösas — något som emellertid, enligt hvad vi så ofta sett, icke blir verkstäldt. En sådan åtgärd kan naturligtvis icke ske, utan på bekostnad af heder och rättvisa, ty man plundrar alla dem, som ega ett kapital eller en fordran, men banken, som undandrager sig att inlösa sina förbindelser, kan likväl göra detta opåtaldt, emedan dess principaler äro de som sjelfva stifta lagen. Och hvad som slutligen gör en sådan ställning ännu mer betänklig, är det förhållandet, att det verkligen finnes ett enskildt intresse att åstadkomma en myntförsämring hos en stor delaf dem som i detta fall hafva makten i sina händer. T makten öfver riksbanken tillhör riksdagen, oc riksdagens medlemmar utgöras af skattskyldiga, hvilka, likasom de skuldsatta, skulle hafva en direkt fördel af att myntvärdet nedsattes. Att uti dessa nu antydda omständigheter ligger en dold anledning till vådliga rubbningar i sådant hänseende, äfvensom en fara att den plundring af karg som dermed vore förbunden, skulle kunna etraktas med en viss likgiltighet — jag vill begagna detta uttryck — torde väl icke kunna bestridas. Men tag bort tvångskursen på riksbankens sedlar, och det rätta förhållandet skall af sig sjelf inträda, neml. att värdemätaren blifver lika orubblig, som värdet af de ädla metallerna, hvilka just på grund af denna sin egenskap att ega ett i möjligaste måtto oföränderligt värde samt att alltid vara af lika beskaffenhet, blifvit af hela den civiliserade verlden antagne till värdemätare: Ty guld är guld, det må vara hemtadt från Australien, Kalifornien eller Ural, och silfver är silfver, antingen det kommer från Sala eller Potosi. En sådan värdemätarens orubblighet böra äfven vi bereda oss, ty detta utgör det första vilkoret för all ekonomisk förkofran. Ingen sådan kan ega rum, der ej egendomssäkerheten är betryggad, och ingen egendomssäkerhet finnes der ej värdemätaren består i verkligt mynt. Upphäfvandet af tvångskursen på riksbankens sedlar är vidare af största vigt för att kunna komma till ett bättre resultat i afseende ålagstiftningen för de enskilda bankerna. Ty dessa banker skulle naturligtvis derefter få samma skyldighet som hvarje annan, eller att betala sina förbindelser med verklig valuta; och genom anskaffandet af det härtill nödiga sifret skulle de tvingas att medverka till den finansiella ställningens upprätthållande. Man har ofta påstått, att de enskilda bankerna nu motverkade detta, genom silfrets uttagande ur riksbanken, och med benämuingen af en singuliär bankrörelse m. m, har man betecknat den ganska naturliga åtgärden, att när vexlar till utländsk liqvid ej kunnat erhållas till skäligt pris, begära silfver i stället för sedlar, förmenande att detta skulle vara en särskild rörelsegren eller spekulation för att undergräfva riksbanken. Dylika påståenden skulle då omöjligen vidare kunna framställas. Men förslagets dödssynd är i de flestas ögon att de enskilda bankernas sedlar derigenom förmenas skola komma att ställas i full paritet med riksbankens sedlar. Detta är likväl ett misstag. Redan i mitt nyss upplåsta anförande har det blifvit rade att riksbankens sedlar böra gifvas vissa öreträden, såsom att användas vid uppbörd o. s. v., men detta kan ske, utan att de göras till ett tvunget betalningsmedel i allmänhet. Man har dessutom sagt, att det skulle möta så stora gg svårigheter att återföra förhållandet till hvad det bör vara, neml.: att laglig valuta här i landet verkligen skall vära valuta, och ej blott en anvisning härpå,som genom maktspråk anbefalles så skola anses. Jag tror emellertid, att man betydligt öfverdrifver dessa svårigheter oc vill i detta hänseende anföra ett exempel. I Finland egde såväl den finska som ryska bankens sedlar tvångskurs till år 1865. Detta har numera upphört, och i praktiskt hänseende har deraf icke försports några svårigheter, ty dessa bankers sedlar tagas nu liksom förr, och komma alltid atttagas såsom liqvid, så länge de med silfver inlösas. Eganderätten och ett fast myntvärde äro likväl härvid betryggade. Man har äfven åberopat Englands exempel och sagt, att man der funnit lämpligt att gifva Englands banks sedlar tvångskurs. Detta är äfven i viss mån ett misstag. Bestämmelsen, att dessa sedlar äro slegal tender är nemligen vilkorlig. Jag har här framför mig ett utdrag af William IV:s akt af 1834 i detta hänseende, och deruti sär . ges, att dessa sedlar äro legal tender, as long as the Bank of ove pe shall continue to pay on : denand their said notes in legal coin, d. v. 8. så! länge Englands bank fortfar att vid anfordran betala sina sedlar med lagligt mynt; och vid sådant förhållande ligger naturligtvis ej någon fara i bestämmelsen, att de utgöra lagligt betalningsmedel. . Vore ett sådant stadgande intaget i vår grundlag, såsonr det vid 1840—1841 årens riksdag af rikets . ständer beslöts, men hvilket beslut, för mig obegripligt nog, icke af K. M:t sanktionerades, då l: vore också den ifrågavarande bestämmelsen deri: oskadlig. Nu deremot, då man är pligtig att emot-. taga riksbankens sedlar i liqvid, äfven om de en; gång ej skulle till sitt fulla värde inlösas, fin-. nes icke någon verklig .egendomssäkerhet här i landet. Låtom oss antaga, att den ifrågaställda förändringen vore gjord och se till, hvilken olikhet, som : under vissa omständigheter i afseende, på eganderättsförhållandena shärigenom skulle uppkomma. Så länge riksbankens sedlar alltid inlösas med silfver, skulle förhållandet blifva alldeles enahanda ; som nu, ty hvar och en, som ej särskildt behöfde silfVR RA RE RN SR a RR