glittrade ännu bland gräset. Här och der syntes en fjäril, som, efter att hafva sofvit ruset. af sig i någon gästvänlig blomkalk, nu sträckte sig lika dåsig och omorgnad som en af våra glada gossar efter ett lustigt gille, under det han intog sin lätta frukost: några friska Säktar från sjön samt en solstråle till desserten. Denna gång hade de unga flickorna valt en liten gångstig, hvilken till en början slingrade sig utmed sjöstranden, sedermera i terrasslika afsatser ledde upp till spetsen af ett berg, som förenade Dahlby park med den närliggande. På en fri plats, vid en krökning af vägen, syntes ett af Sung och rötter sammanfätadt säte, omskuggadt af en lummig hägg, från hvilkens nedre grenar ett gammalt ärevördigt kråkpar med rättmätig töräldrastolthet betraktare huru en, deras förhoppningsfulle afkomling, egen hand försökte prötva sina vingars styrka. Här gjorde den lilla Aimåe halt. Hon hade hela morgonen fjeskat beställsamt ut och in, samt haft en mängd saker att hviska om med husmamsellen. Det syntes på den lilla flickans mystiska min att hon förehade någonting storartadt i öfverraskningsväg. Oaktadt den varma Julimorgonen hade on insvept sig i en vid kappa, och på Hildas fråga om orsaken dertill Pals hon svarat att hon kände sig frusen. Fryser du ännu, lilla Aimee? frågade Hilda, då barnet föreslog att de skulle sätta sig att hvila. I så fall vore det bäst vi genast vände om. Nej, jag fryser inte mera, men jag är allt bra hungrig. Ar inte du så med, fröken? Åh, jo! det kan jag inte neka till. Tycker du inte det skulle passa bra om vi nu hade den der duken i sagan som du