sMen då jag nu yttrar mig or bankens säkerhe och den varsamhet, hvarmed man alltid måste be handla denna inrättning, har jag-inkommit på e ämne, som af en annan talare nyss förut blifv vidrördt, nemligen den oro, som genomgår hel samhället, så snart någon fruktan eller tveksam het uppstår angående bankens soliditet eller me andra ord, så snart det blir fråga om myntvärdet upprätthållande; och detta är visst icke underlig Ty det gäller här icke blott landets offentliga he der, utan äfven hela dess ekonomiska framtid, lik som hvarje enskilds eganderätt och välfärd. At en sådan fråga lifligt anslår allas sinnen och alla hjertan torde vara ganska naturligt. Men hva är då den egentliga orsaken till att ställningen a en penningeanstalt — den må nu vara huru vigti; som helst — skall kunna så i grunden uppröra de allmänna intresset? Jo, den är, enligt min öfver tygelse, just den, som den värde talaren här nys antydde; han har i min tanka fullkomligt slagit hufvudet på spiken, då han sagt att all detta ytterst hänger på denrad i grundlagen, son bestämmer, att bankens sedlar skola vara laglig betalningsmedel i landet. I samma stund, som er dylik tvångskurs är åsatt dessa sedlar måste ocksi hela landet vara i en ständig oro, att det mynt representativ, som af lagen blifvit faststäldt til mynt, möjligen icke skall bibehålla sitt värde el ler blifva till fullo inlöst. Men hvarför har en så dan tvångskurs blifvit satt på bankernas sedlar! Otvifvelaktigt såsom en fortsättning af föregående tiders finansiella förhållanden, hvilka i sin ordning gen af fordna felsteg i finansförvaltningen, då man icke fann någon bättre utväg att skaffa sig de medel man behöfde, än att utgifva myntrepresentativer, vare sig i form af mynttecken, försämradt mynt eller papper. Man framhöll då alltid den förhoppningen och gaf: den försäkran, att dessa myntrepresentativer, så snart omständigheterna medgåfvo, skulle utbytas mot verkligt mynt, och endast tillsvidare skulle gälla i dettas ställe, hvilket genom lag bestämdes. Ett sådant stådgande var också under dylika förhållanden nödvändigt och konseqvent, ty assignater måste alltid åtföljas af tvångskurs, för att, åtminstone till en viss grad och såvidt som möjligt upprätthållas i värde, ehuru all erfarenhet visar, att äfven de strängaste lagar i detta hänseende aldrig förmått hindra Fp bara fot fall, så snart någon verklig valuta derför ej kunnat erhållas. Men nu, sedan riksbankens sedlar ovägerligen inlösas med klingande mynt, är den omförmälda lagbestämmelsen, enligt min tanke, ej blott onödig, utan skadlig. Jag anser den onödig, derföre att, så länge banken uppfyller sin vexlingsskyldighet — och jag hoppas med tillförsigt att någon rubbning häri aldrig skall ske — skola bankens sedlar utan allt tvifvel äfven sedan tvångskursen upphört, af hvar och en i liqvid mottagas vida hellre än det obeqväma silfret. Skadlig tror jag bestämmelsen vara af tvenne skäl. Först och främst skall, enligt min åsigt, så länge ett sådant lagstadgande qvarstår, aldrig någon fullkomlig trygghet vinnas i detta lands ekonomiska angelågenheter. Ty det är onekligt, att alla våra enskilda och mest ömtåliga eganderättsförhållanden härigenom i sista hand blifva beroende af lagstiftningen samt af bankens förvaltning; och förflutna tiders exempel i detta fall skola alltid utgöra tillräckligt smärtsamma minnen, för att underhålla allmänhetens oro i dessa hänseenden, helst så länge den lagstiftande makten i ämnet är så ensidigt fördelad som nu. Mitt andra skäl är af mera politisk beskaffenhet. Jag skulle Id anse det vara en lycka, om den ifrågavarande bestämmelsen försvunne, äfven derför, att i densamma ligger förborgadt ett frö och cen frestelse, att, vid något möjligen. inträffande tihfälle af betryck, man ännu en gång skulle kunna förmås att ingå på den väg, som jag innerligen önskar att vi aldrig mer måtte beträda. Men då jag sålunda anser det vara hvarken nyttigt eller nödigt att vidare bibehålla någon tvångskurs på riksbankens sedlar, tror jag likväl, att vissa bestämmelser angående dessa sedlars giltighet såsom betalningsmedel för särskilda fall, till exempel vid kronouppbörd, juridiska depositioner 0. 8. Y., skulle vara af behofvet påkallade. Men att på sådant sätt gifva bankens sedlar vissa företrädesrättigheter, grundade på nyttan och beqvämligheten, detta är något helt annat, än att, som nu är fallet, sammanbinda hela landets eganderättsförbållanden och hvarje enskild mans välfärd med upprätthållandet af dessa sedlars värde, och den lagstiftning, som derom bestämmer. Jåg har gjort mig till ett slags föresats att aldrig öka motionernas antal genom väckandet af nya förslag; eljest skulle jag verkligen vara frestad att försöka, om ej tiden kunde vara inne, då det i grundlagen förekommande stadgandet att bankens sedlar må såsom mynt i riket erkännas borde anses upphöra.s Af det nu anförda synes, att samma åsigter, gom ligga till grund för det nu förevarande förslaget, redan för längre tid sedan blifvit uttalade, och att önskningar yttrats, att vi måtte komma ifrån de stora vådor, som ligga i det ifrågavarande grundlagsbudet, hvilka vådor jag nu skall söka att något närmare angifva. Man har här sagt, att riksbankens sedlar icke skulle ega tvångskurs, Detta påstående har redan af en föregående talare blifvit bemött. Det förefaller mig verkligen besynnerligt, huru man kan åstå, att när man tvingas taga omot sedlar efter en viss bestämd kurs, detta icke skulle vara tvångskurs. Det är visserligen sannt, att så länge sedTarne inlösas efter denna bestämda kurs, så kan man, om man vill leka med ord, i stället säga, att det blott är ett fixeradt pris, såsom en talare trade, men om sedlarne icke längre inlösas efter den i myntlagen bestämda kursen, och a;lmänheen likväl tvingas att i liqvider mottaga dem till denna kurs, då måtte väl också en verkliig tvångskurs ega rum, så framt någon mening skall anses ligga i detta ord. x ; Men om Upon också ej är nytt, såsom vi sett, så kan man kanske fråga, huruvida det icke nu är mindre befogadt än förut. I detta afseende I vill jag endast hänvisa till den starka rörelse il allmänna epinionen, som för närvarande i fråga : om bankväsendets ordnande förefinnes inom landet, hvaraf den slutsats torde få dragas, att intresset härför snarare ökats än minskats. Och: detta förslag att ur grundlagen borttaga stadgandet om tvångskurs 4 riksbankens sedlar, eller att: de må för mynt i riket erkännas, är i sjelfva! verket det första, vigtiga steget till en förbättring i detta hänseende. Denna förändring är ifrämstal: rummet af vigt för riksbanken sjelf, hvilken derii; enom kommer ifrån ett omätligt ansvar och blir, brad den bör vara, nemligen den vigtigaste anstalten för handhafvandet af vårt penningväsende, och för rörelsens understödjande, utan att likväl vidare kunna egenmäktigt beherrska alla våra ekomnomiska förhållanden. Men säger man: kan det vara någon fara, att en så rik penninganstalt som riksbanken, någonsin kan komma pi dustriel inrättning lemnas åt sin egen verksamhet, i hvilket afseende man aldrig behöfver frukta, att den skall förlora gin betydelse och sitt inflytande. Deremot, så länge den eger monopol på att göra sedlar, hvilka, under alla förhållanden, skola för mynt i riket erkännas, skall också en ständig oro för dess bestånd fortfarande komma att förefinnas. Ty man må besinna, att icke allenast all samlad . förmögenhet, alla aftal och förbindelser, utan äf-. ven alla ränteinkomster, löner och öfriga värden sålunda äro beroende af riksbankens sedlar. Och hvad äro väl dessa? Jo, blott anvisningar pål obestånd? Nej, visst icke, så länge deneamma, såsom en in-1.