hvars odling i sanning skulle skänka dem om ej just aeuropeiskt rykte, — ehuruväl en sådan bok som Berlins ofvannämnda nog kunde vara i stånd dertill — så likväl en cj ringa både materiel och ideel Lemna vi nu frå ägorna om ebok och läroböcker för folkskolan och vända oss till den om sådan folkläshing, som skall tjena till att i hömmen fortsätta skola i å ur äfven i detta afseende mer ä j för behofvet, medan Norge och Danmark erbjuda de vackraste föredömen att följa. Att det ej går an att öfverlemna omsorgen härom ät förläggarspekulationen allena, är af erfarenheten bekräftadt. Ej heller skall man kasta alla sina omsorger på staten, det och det I specielt härvidiag att gör het, som endast det personliga varma intresset kan behörigen tillgodose, dels och i allmänhet är det en sanning, sonf man ej bör ndamål i våra dagar, mer fordrar att den enskildes verks gar, kompletterar statens och dess officiella Organers arbete. Emellertid ä om i så många andra fall den fria associationen en häfstång af tusenfaldt större kraft, än äfven de mest nitiska bemödanden af individer, som arbeta utan samband med hvarandra. Och derföre hoppas vi, att folkbildningens sanna vänner måtte sluta sig samman till ett sällskap för des rjande. Men ett såd. kap finnes ju redan? Ja visserligen; me vi kunna ej undertrycka den! menin gen, att det ej rätt förstår, och att det ej ens tillnärmelsevis uppfyller ändamål. I en följande uppsats der vi nåot närmare i detalj skola betrakta folkitteraturens beskaffenhet i de tre skandinaländerna, komma vi i tillfälle att gifva äckliga skäl för detta omdöme, som vi för sakens skull ej bort tillbakahålla. Tillsvidare vilja vi beträffande ett tidsenligt sällskap för folkupplysningens främjande endast framhålla två viftiga observanda. Det ena är, att sällskapet mäste så organisera sig — med filialer, ombud 0. s. v. — att det verkligen är i stånd att åstadkomma Spridnng af den folkläsnivg, hvilkens utgifvande det besörjer; detta förutsätter åter ett annat slags intresse för denna angelägenhet än det, som för skams och syns , och emedan det nu har tonen för sig att folkupplysningen, nöjer sig med att kasta nägra öfverflödets smulor till den kunskapstör: ande massan. För det andra är det oumbä att ett sådant sällskap i de eg: skapsmännen vinner sina I nämste medarbetar, e i sitt föret Iningen vara g ej allenas annhet i fa gifter, utan till och med bör 0 reda och sammanhang i plan och form. De finnas, som tyckas anse sig kallade till folkets lärare på grund af sina insigters halfhet, bristande följdriktighet i tank å samt oförmåga att på ett för bilda drägligt sätt behandla modersmålet. Man söker popularitetens, lättfattlighetens förtjenst i frånvaro af grundlighet, tankereda och vårdad framställning. Och detta stundom med en naivetet, som är förvånande, och en anspråksfullhet, som lemnar allt lärdt högmod, långt bakom sig. Nåväl, det är vetenskapsmännens sak att här gripa initiativet eller åtminstone räcka en kraftig and åt dem, som söka deras bistånd en stor fosterländsk sak. Dermed skola de i sanning handla i vetens pers eget intresse. För dess inilytelse, ör dess målsmäns behöriga anseende, för utsigten att åt den och dem vinna det materiella understöd, de behöfva, är det af vigt, att afstårdet mellan dem och den populär val bildningen ej är alltför stort. Denna kl skilnads klyfta är, oc hon, betänklig nog de, som stå på ena sidan, förstå ju i verket ej deras tungomål. som befinna sig på den andra. En ung norsk historiker, hr Y. Nielsen, som nyligen med offentligt understöd en längre tid vistats i Sverge, yttrar härom i sin till akademiska kollegiet i Kristiania afgifna berättelse, ande tänkvärda ord: Ett fel i den svenska bildningen är dess exklusivitet; den är, såsom hela landet, aristokratisk. I ännu högre grad än i Norge tillhör den blott de högre samfandsklasserna, och nedanför dessa gifves det blott en klass, sjelfva . som nog kan ha kunskaper, men icke derför