Paris i våra dagar. (Bref till Aftonbladet.) VI. Hvilken ljuflig vår! Jag har öppnat mina fönster för att låta den balsamiskt doftande vårvinden få tillfälle att glädja mig med sitt besök. Och han kommer, han är här, denne gudomlige Zefyr, och leker med mina fönstergardiner och lyftar på mitt brefpapper och ställer till en mängd små skälmska upptåg midtför min näsa. Jag har aldrig haft tycke för unga ostadiga herrar, men en liten verklig vestanflägt kan man väl få tycka om. är är så grönt och vackert i min lilla trädgård. Ni tror kanske att jag menar den stora Tnileries-trädgården, som låg midtemot mina fönster vid Rue de Rivoli och af hvilken jag såg ett fjerdedels träd, mest stam. Nej, jag bor icke längre vid den gatan. Jag har lemnat pensionen, agit ett vänligt farväl af madame Boisdhyver och hennes pensionärer, inklusive den unge herrn från Wallachiet, hvilken nu börjar repa sig efter duellen och blifvit dubbelt så intressant, säger den unga damen från Lancashire. Jag är fri som fågeln. Jag är min egen herre eller mitt eget fruntimmer, hvilket senare, tycker jag, kan vara lika godt som det der ! egen herre. Jag är icke inackorderad längre, utan har mitt eget lilla hushåll alldeles ensam med tillhjelp af en hjertans beskedlig femme de menage... Det är gudomligt roligt, vågar jag påstå, och på det ni ej må;