Jade inse nödvändigheten af en förmedling af äsigterna, på det riksdagen ej skulle nödgas obegagnadt släppa ifrån sig initiativet i en så vigtig fråga, hvilket den förmodligen för för-) sta och sista gången erhållit. Åfven presson öppnade nu åter munnen för att rikta skarpa anmärkningar mot den krassa egennytta och bristande fosterlandskärlek, som under öfverningarne på ett så otvetydigt sätt gifvit sig tillkänna. Följden blef, att båda kamrarne i sista stunden förenade sig om vissa punkter af förmedlingsförslaget samt förmodligen skulle gjort det i alla (utom indelningsverkets aflyftande), om ej vissa ifriga formskärvare lyckats åvägabringa några olikheter i ordalydelsen af kamrarnes best, hviika i följd af riksdagens nära förestående afslutande ej hunno sammanjerakas. Det var sålunda t. ex. allenast mågra skiljaktigheter i uttrycken, som hin.drade kamrarne att öfverenskomma om så vigtiga punkter, som den af utskottet föreslagna utsträckningen och fördelningen af allmänna värnepligten, äfvensom om förlängningen af beväringsexercisen 0. s. V. I den skrifvelse till K. M:t, som skulle uttrycka de rikdagens åsigter om försvarsväsendet, hvilka XX. M:t önskat inhemta, var utskottets förslag följaktligen alldeles stymfs för öfrigt fanns ringa sammanhang meljan de särskilda delarne. Riksdagen anhöll: att 2.rmön skulle bestå af stam, innefattande befäl och trupp, samt beväring; samt att, då för ett fullständigt ordnande af rikets försvarsväsende, en väsentligt utsträckt allmän värnepligt utan tvifvel vore af behofvet påkallad, men möjligen icke kunde genomföras med bibehållande af indelriingsverket i dess nuvarande form, K. M:4 täcktes låta utreda och vid uppgöraude af förslag till armens organisation taga i öfvervägande, om och på hvad vilkor det nu på rustoch rotehållare hvilande besvär kunde lindras, eller ock aflösas samt jemväl på öfriga samhällsklasser fördelas. Vidare innehöll skrifvelsen en hemställan, att infanteriregementena skulle utvidgas till 4 bataljoner; att beväringen i fred skulle införlifvas och samöfvas med stammen; att befälst skulle ökas på sätt, som ofvan är omvämndt; att officerarne skulle kontaut aflöas af de till staten indragna boställenas afkastning; att militära öfningar skulle anordmas i skolorna i större utsträckning än hittills, äfvensom fortsättas mellan utträdet ur skolåldern och inträdet i beväringsåldern; att Ibevärin.g skulle erhålla en särskild organisation; att en ständig vapenkomite skulle tillsötas; samt slutligen att K. M:t efter pröfnir.g af ofvanstående grunder täcktes låta w,pgöra fullständigt förslag till försvarsverkets ordnande. Som zaan finner, fick K. M: särdeles mycket om riksdagens scende. på dessa grunder; men man hade dock på Sätt och vis hänvisat till försvarsutskottets betänkande samt framhållit, att en öfi Sera vigtiga punkter varit s. I det hela hade riksnog att nödgas medativet gå sig ur händerna samt derigenom erkänt sin oförmåga att lösa den vigtiga frågan. r riksdagen hade rykten flera ått, att der Wåvarande chefen sdepartementet skulle ersättas af en dertill lämpligare person. Denne var dock ej, under de nya förhållanden som inträdt, lätt att finna. Det gick nu ej mera an att allenast vara ett villigt vaktyg för en högre vilja samt sedermera i välbehagligt luga afvakta tidernas vexlingar. Mann bereda sig att när som helst inför en riksHag, som årligen sammanträdde och egde den bara interpellationsrätten, svara för sina åtgärder och göra reda för sina planer. Svårigheten att finna en härtill passande och villig person förorsakade ett dröjsmål, som hindrade krigsstyrelsen att i tid förbereda den nya organisationsplan, som för den kommande riksdagen borde framläggas. Först i Augusti månad 1867 kunde den nuvarande departementschefen, generalmajor Abelin, förmås ätaga sig det brydsamma uppdraget. Och det är en egen tillfällighet, att, så snart platsen började blitva mindre angenäm samt lika ruödosam sow, ansvarsfull, den förste ofrälse departemer.tschefen tillsattes.