kunna inhemta af de här omtalade pedagc gernas själsfränder, derom drista vi ej uttal hågon aniian förmodan, än att de tyvärr för modligen bli legio. Norsk Landmandsbog for 1868. Udgivet c P. Chr. Asbjörnsen. (Kristiania. Jaco Dybwad.) Vi hafva tillförne anmält de trenne årgån gär af denna Landmandsbög, som den allt för tidigt bortgångne Anton Rosing har ut givit, och samma loford som vi tilldelad essa, kunna vi tryggt lemna denna årgång Författaren har med berömvärd pietet full följt den plan som Rosing antog, och vi finn: del gäiska natörligt att dena läsning fö landtmän skall hafva stor spridning i Norge Vi äro förvissade att äfven den sist utgifns årgången skall blifva en lärorik och nyttig läsning för våra Jandtmän: Bland de uppsatser, som vi 1 sådant än. damål vilja framhålla, är först G. M. Hettings om de norska färskvattens-fiskeriernas lagmässiga ordnande, företrädesvis beträffan de laxfisket, hvilket i Norge likasom hos oss förr varit rikt och gifvit stor afkastning, så fiklig till och med att tjenstfolket, då det städslades, betingade sig att icke oftare än vissa dagar i veckan erhålla lax, ett vilkor, som förr lärer träffats äfven i Norrland. Men så kom en tid då laxfisket öfverdrefs, och följden deraf blef att tillgången minskades. Man blef klokare af skådan. lagstiftningen måste inskrida, fisketiden reglerades, laxodlingen började skötas råtionelt, och tillgången på lax har återigen ökats: Man börjar allt mera inse hvilken stor inkomstkälla ett välskött laxfiske erbjuder, och förf. af den ofvannämnda uppsatsen betonar fördelen af dels att endast notar med stora maskor begagnas, på det att de unga ännu icke utbildade laxarne må skonas, och dels att fredningstiden utsträckes, emedan det föllständigt konstaterats, att den längre fredningstiden alltid lemtar, den största vinsten. Afven en annan uppsats är af stort intresse för våra landtmän. Direktör Dahl — förr lärare i praktiskt landtbruk vid Ultuna, nu föreståndare för landtbruks-institutet på Aas, har meddelat en särdeles omständlig redogörelse för de vid Aas anställda försöken med den af grosshandlaren G. Schwartz på Hofgården i Östergötland införda metoden att behandla mjölken. Under det att den Holsteinska metoden för mjölkens behandling erfordrar dyrbara källare, eller förväringsrum med tjocka murar och hvälfdt tak, på det att temperaturen sommartiden må kunna hållas låg — under det att enligt den Gussanderska metoden mjölken skall förvaras i rum med en temperatur af 16—20 grader Celsius, och under det att i begge fallen en dyrbar apparat ar mjölkkärl erfordras, så består den Schwartziska metoden helt enkelt deri, att den spenvarma mjölken tömmes i större bleckflaskor, hvilka hängas i en reservoar innehållande kallt vatten, hvilket efter behof afkyles med is. Det är om, dessa olika metoders relativa användbarhet som hr Dahl meddelat en intressant redogörelse, hvilken utfaller till fördel för den Schwartziska metoden. Om vi icke misstaga oss är denna redogörelse för den Schwartziska mjölkbehandlingsmetoden den fullständigaste som i tryck blifvit meddelad. Professor Kjerulf och forstmester Asbjörnsen (utgifvaren) hafva lemnat en värderik beskrifning öfver Heimdals myrene, hvilken vi särskildt vilja omnämna, emedan deril. framhålles det ofantliga kapital som ligger il dessa myrfält, hvilka innehålla en förträfflig bränntorf. En mil från Trondhjem skär jern: ). bänan en stor myrsträckning, som erhållit : sitt namn efter gården Heimdal. Hela myr-: fältet har 10—12—16 fots mäktighet och vilar på kalkblandad lera. Fältets hela areal utgör 20,000,000 qvadratfot, och hela tolfagret uppskattas till 540 å 720 millioner uubikfot, som, förarbetadt med mennisko-: ller maskinkraft till lufttorkad bränntorf, notsvarar 3200 å 4300 millioner skålpund, ch detta uttryckt i stenkol motsvarar 7!o å 10 millioner tunnor. Värdet af Heimdalsnyrerpa beräknas lägst 14,920,000 och högst ill 19,784,000 rår rmt. Betydenheten af de fvan angifna siffrorna faller dock lättare i ;igonen (erinrar författaren) om man jemför lem med några andra. Trondhjem—Störenernbanan förbrukade 1865 till driften 4000 unnor stenkol. Den östra delen af Heimdalsnyren innehåller 1000 gånger så stort brännnateriel. Norges hela trävaru-export 1863 ippgick i värde till 25,340,000 rdr. Heimlalsmyren innehåller lägst anslaget mer än älften så mycket. Införseln till Norge af tenkol uppgick under åren 1862—66 till omring 113 millioner tunnor och 1866 till nära 34 millioner tunnor. Heimdalsmyren inneåller, såsom ofvan anförts, 7 å 10 millioner unnor stenkolsvärde och skulle följaktligen unna förse hela Norge med ett motsvarande vantum brännmaterial för 5 år. Vi hafva anfört dessa uppgifter egentligen ör att leda uppmärksamheten på det ofantiga kapital, som ligger obegagnadt i våra ika lager af bränntorf. PUR — Folkelesning. Smaastykker. Under denna ubbeltitel utgifver det danska cUdvalget för )plysningens Fremme en följd af småhäfen, hvilkas innehåll är af så emvexlande, oande. väckande och instruktiv art. att det