Å officer, kom hvarken hr fä och ej heller allmänheten kan förebrå att behäftad, med militärpedantism, öfverbej å för Örebro frivilliga skarpskytteförening kapten J. Mankell, så begagnar jag så mycket hellre detta tillfälle, som det derutaf frampår, att, om än hr K. anser mina militära åsigter, härstamma från en Be som alstrades under perukernas tidehvarf, så delar jag detta öde med andra militärer, som tyckas hafva gjort till sitt lefnadsmål att befria både sig sjelfve och armen derifrån. — Kapten , Mankell har nemligen förlidet år utgifvit en Öfningsplan för Örebro frivilliga ER Re he ti denna står sid. 7 och 8 under föreskrifterna för vik befälsöfningen följande: vEn hvar känner hvilken stor vigt, som vid trupps öfning och ledning ligger på kommandoordens riktiga utsägande, eller rättare sagdt utropande.. Man kan .utau öfverdrift säga, att i kommandoordet, 1 röstens, olika styrka och böjning, ligger hela. Jlystringen, uppmärksamheten, ordningen och takten... Den, som ej hjelpligt kan kommendera, får aldrig något välde öfver truppen, om han än aldrig så väl kan sitt reglemente. Öfningar i kommandoordens utsägande äro derföre högst. nödvändiga och böra icke försummas af någon, som kan komma i tillfälle att kommendera. Förnämsta hindret för ordentligt -kommando ligger hos SS vanligtvis i en viss blyghet att tillräckligt höja rösten samt i bristande takt (2 steg mellan lystringsoch verkställighetsordet). . Af vigt är, att dessa Ofningar ledas af en instruktör, som är känd för godt kommando. De böra för öfrigt AE en större lokal samt utföras sålunda, att alla deltagare ställa sig i en ring kring instruktören samt efter hans föreskrift upprepa alla i. reglementet förekommande kommandoord, till dess den erforderliga skickligheten Fjerde tefilstfnin i , 9 omfatta således öfningar i Sjetts a kommandoordsutsägande. do Jag vill ej sysselsätta mig länge eller trötta läsaren hr K:s instruktion 1 afseende på marsch, Jag hemställer endast till hr K. sjelf, om ej han vid närmare eftersinnande, likasom hvarje annan förståndig menniska, skall finna det ef honom framställda splitternya förslaget — att i stället för en fast och j takt (hvarpå inom parentes till och med hr Hedlund fäster stort afsennde), truppen skall inöfvas, att när som helst förändra t och steglä allt eftersom ledaren gör det — vara alldeles opraktiskt såsom endast tillhörande exercisoch paradfältet och utan den ringaste tillämpning i fält, der, oberäknadt att man icke alltid marscherar vid full dager, flere andra omständigheter göra en sådan föreskrifts tillämpning Omöjlig Hr K:s exercis med 10 skarpskyttar, hans sätt att kommendera, liksom hans. kommandoord, så ock hans rörelser på den hvita taflan med den af honom föresla; bataljonen. kunna så mycket mindre här blifva för för något. bedömande, som det uti det tryckta föredraget ej finnesden nja antydning om, huru denna förevisning utirdes. Man ifrågasåtter, påstår hr K., visserligen ej, att det pedantiska sätt, hvarpå man vill, att det, som kommenderas, skall ske vid en s. k. uppvisning, äfven skall iakttagas i fält eller ens vid de flesta tillfällen under fredstjenstgöring. Jag tror, att hr K. här begår ett betydligt misstag. Att man i fält både ifrågasätter och äfven på allt sätt försöker att hos sin trupp bibehålla samma ordning och lystring, dv. 8 efter hr K:s definition pedantism, som t. ex. vid en. uppvisning, derom kan hr K. vara fullt förvissad, ty endast derigenom är det för befälliafvaren möjligt att behålla truppen i sin band under kritiska ögonblick, då kulor och passioner göra allt möjligt för att åstadkomma oordning och ouppmärksamhet, och då hvar och en har en naturlig böjelse att handla efter egen ingifvelse, vare sig till flykt eller anfall eller till att-gömma sig undan fienden... Endast den strängaste ordning och lydnad, innötta på exercisplatsen under de fredliga öfningarne, tvinga soldaten under sådana förhållanden att med tillit lyssna till befälet, på samma gång de på intet sätt hindra honom ifrån att, der hans eget omre sättes på prof, äfven på bästa sätt begagna ej tta. Att ej den ordning och lystring, som vid en uppvisning, alltid iakttagas under våra fredsöfningar, t. ex. fältmanövrerna, är ett stort fel, och man bör vara hr K. tacksam, att han derpå fäst uppmärksamheten, Särdeles önskligt vore utan tvifvel, att man vid sådana tillfällen med mycket mera reglementarisk ordning och. noggrannhet finge till väga, än hvad som för närvarande är fallet. Ordning och lystring under alla förhållanden ro svåra att inplanta såväl hos befäl som trupp; oordning och ouppmärksamhet komma deremot Gud näs alltför lätt utaf sig sjelfva; de behöfva icke inläras, utan måste i stället. såsmycket Som möjligt bekämpas; — om de inom armen finnas, äro de dess farligaste fiender och fiendens bästa bundsförvandter. så H. Bb.