dinaviska kreditaktiebolaget och Industrikreditbo laget (hvilket belopp jag likväl icke för ögonblic ket kan bestämdt uppgifva) så kommer man ti en summa af mer än 60 millioner rdr, hvilka 8 våra bankinrättningar på några få år blifvit i smärr summor ren e och till såväl egarnes, 80r de kapital ehöfvandes och näringarnes gagn åte spridda i rörelsen. Och härtill komma slutlige e medel, som sparbankerna hopsamlat. Dess medelutgjorde 1840 blott 5,212,000 rdr, men 186 hade summan vuxit till 35,789,000 rdr, och nu mera uppgå de säkerligen till öfver 40 millione: Beloppet af det rörliga kapital, som allmänhe ten sålunda sammansparat och i våra, för säker het och redbarhet utmärkta, banker insatt till för räntning, utgör således mera än 100 millioner rd! Efter mitt. omdöme är detta en synnerligen gläd jände företeelse, som bland annat visar, att de numera icke går an, åtminstone ej sanningsenli; att kring. land och rike, ja, äfven hos främmand folk, utskrika 0ss nästan som ett tiggarfölje. Man må icke heller föreställa sig, att det en dast är ett litet fåtal, som eger dessa medel, oc! att dessa få lycklige således vore .de enda, son draga direkt fördel af denna bankernas upplänings verksamhet. Ett sådant påstående, hvilket ma ofta hör framställas, är likväl ett stort misstag Antalet af dem,som i bankerna ega depositioner uppgår. till omkring 24,000, och de, som hafva me del insatta på uppoch afskrifningsräkning öfver stiga 5000; och när dertill kommer, att omkrin; ,000 personer äro delegare i sparbankerna — för att ej räkna dem, som ingått i ränteförsäkrings anstalter m. fl. — så synes mig detta vara ett gan ska tillfredsställande förhållande, som utvisar, at våra bemödanden att samla och tillgodogöra os besparingar icke varit fruktlösa. Och jag våga dgr att ingen, som vill vara rättvis, bör kunn: förneka, att våra enskilda banker i detta Hänse ende ega en stor förtjenst; ty från dem, och — sä om sanningen — synnerligen från en af dem, ha impulsen härtill utgått. ina herrar! kan det vara skäl, att i dessa för hållanden nu framkalla en ny vändning eller omstörtning? För min del finner ja härtill inger iltig anledning. Emellertid skulle detta blifva följden om den motion, hvilken i förevarande be: tänkande afhandlas, hade framgång. I denna motion föreslås, att ingen ny sedelutgifvande bank hädanefter skulle få inrättas, och att för de gamla inga nya oktrojer med sedelutgifningsrätt skulle beviljas. Att under sådana omständigheter nästan alla nu befintliga landsortsbanker skulle komma att upphöra, kan icke betviflas; och likväl är ingenting ens föreslaget om hvad som i sådant fall skulle sättas i stället. Är man beredd att i orterna alldeles undvara banker? Tror man att riksbanken kan förse alla småstäder med bank-kontor? Hvar skulle dylika komma att inrättas? och huru skulle dessa byråkratiska anstalter komma att administreras? — Har man gjort sig reda för alla dessa förhållanden nu, då man tyckes vara färdig att kasta allt det bestående öfverbord? — Det skulle säkert blifva ett sorglustigt skådespel, att ge alla de tvister, som i dessa afseenden skulle uppstå. Men lyckligtvis återstå ännu många år innan de nuvarande bankernas oktroj löper till finda, och det nu väckta förslaget kan således för närvarande icke leda till något resultat. Men just derföre är det också så mycket mera olämpligt, och det beslut, som med anledning af förslaget nu blifvit ifrågasatt, kan, såsom den värde talaren sjelf yttrade, egentligen blott betraktas som en opinionsyttring. Jag hemställer likväl, omdet kan vara skäl att i en så vigtig sak, som att rubba hela vårt nuvarande banksystem och att yttra si om en ny organisation af riksbanken, vi nu p förhand, utan någon föregången mnöjaktig utredning af ämnet, företaga oss att afgifva en sådan opinionsyttring. Ty, hvilken pröfning, hvilken undersökning af alla hithörande förhållanden kan väl sägas ligga till grund för ett sådant beslut, som skulle bryta stafven öfver de grundsatser, hvilka i åratal blifvit följda, och hvilka ännu helt nyligen blifvit, äfven af denna kammare, med ifver omfattade? Vi böra vänja oss af med detta ständiga opinierande på fri hand. Det vore sannerligen bättre, om de herrar, hvilka i detta och andra fall ogilla det bestående, i stället för att föreslå oss endast lösa opinionsyttringar, ville göra sig besväret att grundligt utveckla sina åsigter och fullständigt ramlägga sina förslag, hvartill jag antager, att de icke sakna förmåga. För min del yrkar jag bifall till utskottets betänkande.