följas af en oro, som kommer att fortvara lika änge som banken sjelf. För att åskådliggöra srunden till denna oro, erinrade talaren att 100,000 fdr hade samma värde som 1500 fint silfver, så att den som hade 100.000 rdr i riksbankssedlar vore berättigad att derför erhålla 1500 silfver; men om det nu skulle hända, att han ej finge mer in t. ex. 500 silfver, så vore detta tvifvelsutan det yttersta våld emot eganderätten, hvilket väl kunde ge anledning till oro. Nu trodde visserligen talaren, att något dylikt icke gerna kan hända, men möjligheten att det kan hända är redan för mycket; och den föreslagna förändringen åsyftar, att det må bli omöjligt. Anledning till bankens obestånd skulle kunna vara, antingen att den sköttes illa, eller och bristande god vilja. Väl kan man icke gerna tänka sig, att en bankstyrelse skulle med uppsåt förderfva bankens säkerhet; men förhållanden kunna dock uppstå, då ännu en gång hvar och en som är innehafvare af bankens sedlar kan bli plundrad. Man bör nemligen komma ihåg, att makten öfver banken ligger i händerna på dem som äro skattskyldiga och äfven till en del skuldsatta och för hvilka en dylik katastrof kunde vara af intresse. Men tag bort det pappersmyntet tillagda värdet och då finnes blott en värdemätare, den ädla metallen och den är orubblig. Det måste vara oss särdeles angeläget att komma derhän att vi erhålla en dylik orubblig värdemätare. Den föreslagna förändringen skulle vidare vara vigtig för privatbankerna, emedan det är omöjligt, så länge grundlagens nuvarande föreskrift qvarstår, att ålägga dem att inlösa sina sedlar med silfver. Först när de erhölle denna skyldighet blefve de intresserade af att uppehålla vårt finansiella välstånd. Förslagets dödssynd är, att det förmenas ställa privatbankerna på samma fot som riksbanken. etta antagande beror på ett misstag, då det alldeles icke är fråga om att tilldela deras sedlar samma rätt som riksbankens, hvilken senares alltid böra tillerkännas vissa företrädesrättigheter. Man har hyst farhågor för de praktiska svårigheterna, men dessa farhågor äro öfverdrifna. IFinland gällde, alldeles som hos oss, bankens sedlar som lagligt betalningsmedel ända till 1865. Detta år up: ;häfdes denna tvångskurs, utan att några svårigheter derifrån försports. Man åberopar Englands exempel och påstår, att engelska bankens sedlar gälla såsom lagligt betalningsmedel. Detta är i viss mån ett misstag; ty bestämmelsen derom endast vilkorlig: sedlarna gälla såsom betalningsmedel endast så länge engelska banken fortfar att betala dem med verkligt mynt. Funnes ett dylikt stadgande intaget i vår grundlag, så vore det oskadligt; men nu är man skyldig att såsom lagligt betalningsmedel mottaga riksbankens sedlar, äfven om banken icke kan inlösa dem med verkligt mynt, eller blott med en del af deras nominella värde. Om de icke ginge med tvångskurs, så mottoges de deremot efter kurs och komme att stiga och falla i pris, alldeles som det tillgår t. ex. i Amerika. Huru frågan således också betraktas, så fann talaren att förslaget bör antagas. Tal. erinrade derjemte om, att denna fråga har tre stadier att genomgå, innan någon verkan deraf kan förspörJas, och det vore nu endast fråga om att låta henne genomgå det första eller att förklara henne hvilande. Skulle förslaget vid 1870 års riksdag också blifva antaget, så återstår dock ännu banklagen, som måste ändras. Tal. frågade, om viicke skola hafva det förtroende för våra efterkommande, att vi kunna åt dem öfverlemna frågans vidare behandling, då två stadier äro qvar och förhastadt beslut således icke gerna behöfver befaras. — Yrkade bifall. Hr Ocklind talade för bifall. Hr Ola Jönsson utvecklade temligea vidlyftigt de skäl, som förmådde honom att rösta afslag, ett beslut det tal. tyckte utan olägenhet kunna fattas, då frågan åter kan väckas vid nästa riksdag,utan att dess afgörande derigenom fördröjes. Till den HR kunde hon också hinna att bli klarare utredd, Hr Siljeström fruktade att det sätt, hvarpå frågan blifvit väckt, utöfvat inflytande på dess bedömande. En dylik uppfattning kunde talaren icke biträda, utan om han funne något godt, så skulle han taga det, komme det också från sjelfva den lede fienden. En förändring är nödvändig för bortskaffande af den nu rådande papperskrediten och vårt finansväsendes ställande på en säkrare grundval. Och då nu ett förslag i denna syftning kommer från en af privatbankernas representanter, så skulle talaren finna det högst besynnerligt, om man icke godkände en åtgärd, hvarigenom privatbankerna sjelfva vilja ställa sig på en säkrare grundval. Hvilken äsigt man ock må hysa om privatbankerna, så bör man väl låta sig angeläget vara, att de må stå på så säker grund som möjligt, så länge de finnas qvar. Det är nödvändigt att taga det föreslagna steget, emedan det utgör öfvergången till ett annat system. Det nuvarande systemet påminde talaren om den kända berättelsen, hurusom gamle amiral Stedingk på en sjöresa upphöjde sin get till rang, heder och värdighet af ko, men med gets traktamente. På samma sätt har man försökt att upphöja pappersmyntet till rang, heder och värdighet af verkligt mynt. Men det borde väl få anses såsom abed i finansläran, att allt får gälla hvad det gäller, papper såsom papper och guldmynt såsom guldmynt. — Det vigtigaste skälet för förslagets antagande ansåg talaren bestå deri, att det skulle förbereda en öfvergång till en förändring i fråga om privatbankerna, hvilken alla åstunda. — Yrkade bifall. (Forts. följer.)