uti fyrkanter eller cirklar innanför hvarandra mec de skickligaste skyttarne ytterst — så kan icke nå goni sluten trupp frammarscherande fiende besegr: en sådan uppställning, De taktiska rörelserna på slagfältet, såsom hopande af massor emot viss: bestämda punkter, eller öfverflygling, eller ta gande i ryggen, allt detta förlorar, om ej all, så ock största delen af den betydelse det hitintill haft Hvad skola de modigaste, slutna kolonne Ra uträtta emot en lugn tiraljörkedja? — oci då tiraljören känmer sitt vapen och kan begagn: det, då han vet att det kostar ej blott en, utar många, lifvet om försök göres att närma sig ho nom och att det ej lyckas ändå, så får han jus härigepom det sanna mod, hvilket icke gerna kar vackla, då han vet sig sjelf vara fullt säker — genom sin skicklighet. Det kan vara ganska möjligt, att detta ämne allt: för kort och alltför ofullständigt framställes — men om så är, så är det ej sjelfva sakens fel; de tro vi dock, att innan detta skrefs voro redan stör. sta delen af svenska. armöns officerare derom öf: vertygade, att tiraljörstridens vigt blir i ständigt tilltagande ända tilldess den för infanteriet ensamt kommer att begagnas. General Dufour nämner i sin taktik: Om vi så noggrannt, som de ofta ofullständiga uppgifterna tillåta, följa armåers krigsrörelser under äldre tider, finna vi, att somliga af dessa ega en påfallande likhet med nyare tiders, då deremot andra förete flera väsentliga skiljaktigheter. Det förra gäller de större rörelserna, kriget i sin helhet, strategien; det senare taktiken, såsom marschordning, anordningar för bataljer och läger o. s. v. Sålunda of till exempel Hannibals och Napoleons märkvärdiga tåg öfver Alperna, i sin helhet betraktade, flera jemförelsepunkter, då deremot de derpå följande träffningar och fältslag i intet hänseende likna hvarandra. Det är derföre, att de allmänna åtgärderna, hvilka bero af krigsteaterns topografi, äro oföränderliga, under det att de särskilda bestämmelserna, rörelserna, med ett ord taktiken, beror af beskaffenheten utaf de vapen, som under olika tider blifvit begagnade. Ehuru lärorika historiska studier derföre äro äfven i strategiskt hänseende, så är man dock lätt utsatt för misstag, om man vill försöka att på våra armåer tillämpa de grundsatser, som kännedomen af de gamles taktik kunnat gifva vid handen. All slafvisk efterhärmning i detta hänseende är ett fel, hvilket dock mången föröfrigt förtjenstfull man begått, derigenom att han ej fästat tillräckligt afseende vid den olika VRSAt ing, som blifvit en följd af nyare tiders vapen. et är ganska klart för oss, men det kan väl hända att vi få strida derom länge nog, att just derföre att infanterivapnet närmat sig fulländning så måste de taktiska öfningarne och rörelserna mycket förändras. Under sista tyska kriget var detta ej förhållandet med rörelserna af det skäl, att öfningarne icke öfverensstämde med vapnets odhet. Vi veta ganska väl att man ej skall kunna ära ens en karl skjuta precist lika bra som en annan, men detta hindrar likväl på intet vis klassifikation af skyttar efter träffsäkerhet på olika afstånd. I den mån som krigskonsten utvecklas kommer det mindre antalets skicklighet att besegra den ej väl öfvade massan. Det angenäma möter tanken härvid, att krigen blifva mindre blodiga, men komma likväl hvad sjelfva striderna beträffar att föras långsammare. Våra militäragenter inrapportera, att man uti vissa delar af Europa börjar att göra soldatens packning lättare — ja! en skicklig tiraljör kan man väl ej, uti fiendens närhet åtminstone, belasta med någonting. annat än sitt vapen och ammunition. Hans rörlighet och vighet böra vara stora om resultatet, synnerligast under anfall, skall blifva stort. Den anmärkningen möter oss likväl här, att till den skicklighet som vi förutsätta, kan vår beväring icke inöfvas. Af de 20,000 man beväring, som vi kunna antaga årligen komma att tilldelas infanteriet, saknar måhända hälften kanske trefjerdedear anlag för skjutkonsten — blott erfarenheten kan lära oss huru stort antal skjutskicklige som kan vinnas, men att detta antal årligen bör kunna ökas lärer man väl kunna förutse då man vet, att svensken har stor fallenhet för militäröfningar och lå skolbildningen står högre hos oss än uti de lesta andra länder. Det förefaller oss likväl att in fast organisation blott successivt kan ernås. Den skjutskickliga delen af beväringen skulle vemligen år efter år komma att utgöra stammen. utt är visst, detta är, att vapnet, med hvilket den ärnepligtige skall försvara sitt fosterland, sitt tem, sig sjelf, bör ju förr ju hellre, årsklass efter rsklass, lemnas uti karlens ego eller vård, men welst det förra, så att han må hinna lära sig besagna det. Eller skulle 40 rdr, som Remingtonseväret kostar, hafva högre värde än karlens krigsuglighet och hans lif — har den värnepligtige nsam förbindelse till staten och staten icke nåon emot honom tillbaka; må vara att geväret lits mera, att en och annan gevärskolf går förr önder — så aflöper väl ej regementskommissaiernas besvär utan kostnad. Vi lemna alldeles erhän den nödiga ammunitionskostnaden, hvilken lott genom erfarenheten kan bestämmas såväl om lämpligaste sättet för densammas tilldelande, et gifna är att den måste lemnas. Då erfareneten redan lärt under sista krig, att ett godt geär uti en ej fullt öfvad hand ej har större värde Dn ett mindre godt, följer häraf att sedan man innit antalet som kunna blifva skjutskicklige vet jan först hur stort antal som årligen bör tillerkas till dess minimum. Maximum årligen lär äl blifva 25,000 stycken för beväringen. Vi mena ärmed ej att icke hvar och en värnepligtig skall lidelas ett vapen, men väl att blott de böra få ehålla det som eget, hvilka kunnat lära sig beignandet deraf. Ett skäl till för att ej för beringen tillverka flera än som nämndt är att ofta relcommande uppfinningar framkalla ändringar gevärsmodellen. Om nämnda beväringsöfning skall kunna ske ed den sammanhållning och uthållighet, med det fvervakande af vapnets och ammunitionens rätta :gagnande, som sakens vigt och fosterlandets väl et onekligen fordra, så måste närboende befäl vervaka och ansvara för det hela. En brist inn infanteriet, som nu förefinnes, som måste er(C ttas i alla händelser, är officersbristen. Man n icke säga att beväringen har något befäl. etta måste anskaffas, det är ett af våra första h mest trängande behof, så mycket större som t går långsammare än man kanske fror att utda ett godt befäl. Vi skulle visserligen kunna rslagsvis ange flera sätt för danande häraf, till h med nämna något om hur det sker uti Schweiz, ;n meningen med denna uppsats är blott att lröra vissa delar aföhur beväringen kan öfvas. t förslag af denna art torde, sedan frågan blif; väckt, böra utgå från regeringen och grundt diskuteras — under tiden vore det likväl skada ej beväringsöfningarne började under indelta 2 värfvade armöns befäls tillsyn. Att icke vårt infanteriförsvar billigare kan åstadnmas torde observeras och återupprepa vi hvad nyligen läst, icke emedan hären är stor, utanl: edan den är god, kan ett litet folk räkna på samma till upprätthållande af sin frihet och m Ad. Fr. Boy. General Dufours afhandling i taktiken öfver-); sattes på svenska år 1857. Rättegångs-och Pollssaker.