ON UP DV MIB Vv JOH UAV UR KRYA ON själ och att nyckeln vore bortkommen! — Några ord till lyckliga mödrar. Moder! Huru mycken fröjd och smärta lidande och välsignelse, lycka och hopp, inneslutes icke i detta ord! Hvem af oss, lyckligare lottade hustrur, motser ej med bäfvande glädje, med ljuf stolthet, den stund då man skall kalla oss moder. Och när denna stund kommit, huru omger man oss icke då med tusende omsorger, huru vakar man ej öfver oss, huru gläder man sig ej öfver oss! Det är då som qvinnan med fullrätt intager den förnämsta platsen inom familjen; det är då hon klart känner sin höga kallelse, sin dyrbara förmånsrätt, gen atti sitt sköte bära, i dagens ljus frambära den nyfödda menniskan, den som skall lefva och verka efter oss. Och då är hon lyckligare än någonsin förr eller senare i lifvet. Alla erkänna då hennes storhet, alla röras då af hennes svaghet, alla älska och vårda henne. Och dessa stunder — hvem af oss ville väl byta dem bort met någon annan denna verldens herrlighet och fröjd? Och dock, huru många finnas ej för hvilka modersfröjden blandas med så mycken bitterhet att flidjen vänder sig i galla? Jag behöfver blott nämna dessa olyckliga, som gifva lifvet åt varelser, hvilkas framtid ytterligare skall förmörkas genom det förakt som NN drabba deras olagliga härkomst. Men för att icke tala om dem — det finnes ju hustrur nog, som blott med bedrötvelse kunna motse sitt barns födelse, som icke ega tillräckliga kläder för att svepa om den nyföddes lilla kropp, icke ega det ringaste utöfver det vanliga nappa uppehället under den tid då de så väl behöfde någon styrkande föda — ja, det finnes mången som saknar till och med det allra nödvändigaste. Hvem kan, utan blödande hjerta, tänka på den stackars modren, som svag och sjuk, måste tysta det råtande, halfnakna barnet, utan att veta var on nästa dag skall taga bröd åt sig och de hungrande små, som undrande stå kring hennes bädd? Dertill kommer kanske mannen om aftonen halfrusig hem och öfverhopar henne med bannor och försmädelser för det hon bragt honom en ny börda på halsen, och kanske för det hon nu också är ur stånd att förtjena något. Hvar är då denna qvinnas modersglädje? Och hon den arma, fallna qvinnan, hvars. barn är frukten af ett felsteg, hon, som af lättsinne, tanklöshet, blygsel, förtviflan, underlåter att förbereda något för att mottaga sitt barn, som i sista stunden beger sig till barnbördshuset och, derifrån utskrifven, icke eger det minsta till sitt uppehälle, icke förmår arbeta och icke kan lemna sitt barn för att söka arbete. Hon, som med detta barn på armen måste begifva sig ut i vida verlden för att tigga, eller eck inträda i ett hem der nöden och eländet kanske är större än någonsin förut. — Hvar är väl denna qvinnas modersglädje? Men det är icke för dem jag ville bedja — man säger ju att de lida hvåd deras gerningar värda äro, och kanske är det också så. Men barnen, dessa arma, värnlösa, oskyldiga små, som få lida för föräldrarnes missgernings skull, dessa offer för oförvållad olycka — det är för dem jag ville bedja. Det är för dem jag ville gå från dörr till dörr, från hjerta till hjerta och bedja. Ack! när vi omge våra egna barn med de ömmaste omsorger, när vi outtröttligt vaka öfver dem, när vi fröjdas åt deras första leende, när vi känna vårt hjerta öfverflöda af kärlek till dem — skulle vi då icke kunna ega en tanke för dessa andra små, lika värnlösa, lika berättigade till skydd och vård, som våra egna, men som sakna allt, kanske både modersvård och moderskärlek? Skulle vi icke kunna göra något för att skaffa dem omvårdnad under åtminstone den allraförsta tiden af deras tillvaro, så länge till deras mödrar hunnit återfå helsa och krafter, hunnit öfvervinna den svåraste tiden efter barnets födelse och sålunda sedan bättre förmå vårda och sköta detsamma? Skulle icke den möjligen slocknande modersömheten åter upplifvas derigenom att andra räckte en hjelpsam hand åt det hjelplösa barnet? Ja, något kunde göras och bör göras. Något har på andra ställen blifvit gjordt, och jag vill här meddela hvad jag vet derom. I Kristiania finnes nemligen en Forening: til Understöttelse af fattige Barselkoner, som har egt bestånd temligen länge. Medlem af denna förening är en hvar, som till dess kassa irligen inbetalar 1, Spd. (2 rdr rmt). Sty-l: relsen består af 14 damer, af hvilka en ka las Overdirektrise och omväljes hvarje halfår, en är skattmästare och väljes för helt år, liksom de, andra tolf; en hvar af dessa senare åiager sig att under en månads tid handhafva utdelningen af understödsmedlen. Damerna öfverenskomma sinsemellan om hvilken tid som faller hvar och en af dem 1 ligast för detta bestyr, meddela Overdire trisen detta, och hon låter följaktligen itid; fngarne tillkännagifva hos hvem behöfvande gvinnor kunna hvarje månad anmäla sig. Ett oeftergifligt vilkor för erhållande afl understöd, är nemligen att enhvar som vill raf blifva delaktig, en månad innan hon väntar sin nedkomst, anmäler sig dertill, nedförande fattigdomsbevis från prest eller yrdningsman, jemte bevis om ärlighet och od frejd, då naturligtvis välfrejdade qvinnor första rummet understödjas. Sålunda tvin) sas dessa qvinnor att förut tänka på och ;rdna något för det vigtiga tillfälle som, dess-, värre, lika ofta träffar den fattiga hustrun som den ogifta qvinnan nästan alldeles oförveredd. Föreningen har en liten re nen dess existens beror naturligtvis ö igast på antalet betalande ledamöter och på le gåfvor som möjligen inflyta. Allmänna sammankomster hållas hvarje halfår. Overlirektrisen inköper tyg och låter sy, eller ock y damerna sjeltva vid för detta ändamål anyydnade sammankomster. Hvar och en af tyrelsen får sig från Overdirektrisen tillsändt le penningar och småkläder hon under måadens lopp får utdela. De hustrur, som annält sig och fått löfte om understöd, sända, trax bud till den för månaden fungerande amen, så fort deras barn är födt och ervålla fullständiga barnkläder, med dubbletter br erememHa VV HU