tigeurer, hvilka togos ur närmast till hands varande regemente. Ryssarne skickade en skur af kulor på eskorten, som kastades ut på kedja för att ge svar på tal. Knappt tio minuter hade förflutit förr än en officer af de våra föll till marken, dödligt träffad. Kapten David hoppade ned från hästen och sprang för att lyfta upp den fallne, han stödde dennes hufvud mot sin venstra arm och lossande fältflaskan från sitt sabelkoppel fuktade han den sårades läppar med innehållet. Ur ett gapande sår ofvanför ögat strömmade blod ned öfver ansigtet; en soldat bar fram vatten och begjöt dermed hufvudet på den döende, som redan anfölls af rosslingar. David betraktade uppmärksamt den döendes drag, han tyckte sig igenkänna dem, ett namn uttalades sakta af en soldat, ja, utan tvifvel, det var han, det var Poirce. Han uttalar högt namnet, ögonen öppnades, den döende igenkänner i sin tur kamraten från Saint-Cyr... han hviskar: David, du här? Drömmen... min hustru... . Mer yttrade han ej, hufvudet sjönk liflöst ned på Davids arm. Poirte var död, lemnande efter sig hustru och barn åt Davids vänskap och omvårdnad. — Säkert förvaringsrum. En irländsk soldat stod och talade vid sin käresta. De voro i sjunde himmeln och byggde luftslott. Hvad skulle du vilja vara, Sally? frågade Bob i smekande ton. Jag skulle vilja vara vacker.s Vid S:t Patrik! utropade den långbente irländaren, är du inte bra som du är kanske! Jo, Sally, tillräckligt, fortfor han passioneradt, jag önskade att ingen finge se dig, att jag hade dig inlåst i min själ och att nyckeln vore bortkommen! PRAT EO KOKT ET Re re OT