vänta tilldess den nuvarande ungskogen vu xit till afverkbar storlek, d. v. s. till såg. stock, utan måste vara betänkta uppå at draga någon inkomst af densamma äfver under detta dess uppväxande. Denna upp: gift ha nu enligt vär asigt binäringarne att lösa och kunna det också, till och mec i de flesta enskilda fall. Lemnande åsidc den rationella tjärutillverkningen, vilja vi här blott hålla oss till beckoch hartsfabrikationen, genom hvilken industri en utväg kan beredas, att på ett lönande sätt äfven tillgodogöra, våra hittills nästan alldes räntelösa gran-skogar, ett icke ovigtigt moment i Sverges skogshushållning. Granen har i och för sig och jemförd med tallen föga värde såsom exportväxt och dess pris på verldsmarknaden nedtryckes ytterligare genom de amerikanska billiga sorterna af hvit träd (Weisholz), visserligen ännu sämre än vår nordiska gran, men uppträdande i sådana massor, att de gjort all konkurrens så godt som omöjlig. Om ett land emellertid har betydliga granskogar, borde man i alla fall vara betänkt uppå att tillgodogöra dem sa bra som möjligt. Utrymmet medger icke att annorlunda än blott antydningsvis behandla vårt ämne; ej heller torde de närmare detaljerna just särdeles intressera en större läsarekrets. Den här gavarande, såväl som alla andra skogsbinäringar, för det med sig att densamma, likmätigt sin natur af binäring, är i flera afseenden begränsad och det inom i det hela taget nog strängt gifna raer. Det kan således aldrig verka förstörande på skogen, om icke ett oförnuftigt vinningsbegär låter, såsom det heter, snålheten ga visheten. Alla produkter af iringarne, tjära och terpentin knappast undantagne, ha endast en begränsad afsättning, och dessa industrier kunna således, rationelt bedrifna, icke ruinera skogen och äro just derföre så mycket mera att rekommenderas ät den enskilte skogsegaren; ty såsom en bi-inkomstkälla betraktad, kan en sådan industri ofta nog lemna r V ultater, och ehuru torartade f: r tillsvidare icke nnu skulle Ii kunde man ju do en vara nöjd med en wi i ansprakslösare form. Hvad här icke kan vinnas ge-. nom massan, bör Kö i zenom produkternas mångfald och qvalitet. Ju flera irskilda slags fabriker derföre inrättas, desto bättre; icke heller kan någon ännu beKlaga sig öfver en farlig konkurrens åt detta håll. Det torde å flera orter kunna hända att insten af en binäring öfverträffar nettobehällningen af en (rationel) Hauptnutzung eller skogsafverkning, emedan den sistnämda vid en lång omloppstid, såsom för sågeller timmerstock, naturligtvis blott tillåter jemförelsevis mindre skogsarcalers årliga afverkning, och vid en kortare turnus med stora ealer, såsom för vedskog, icke betalar sig rdeles väl i de från kusten aflägsnare trakterna, förutsatt i allmänhet att mycken skog förefinnes, att en afverkning till afsalu D ar kan komma it Jeremot tala de flesta produkter af skogsbi ar. isynnerhet de företrädesvis så kallade destillationsprodukterna, ganska väl en jemförelsevis lång landtransport och kunna säledes tillgodog ö stan hvar som helst i vårt land. Sä gäller detta den här förordade industrien, hvars produkter (så när som på kimrök) äro dyra, tunga och föga skrymmande. Beckoch harts-industrien sönderfaller, såsom redan benämningarne gifva vid handen, tvenne skilda branscher, tillverkningen af beck, d. v. s. icke vanligt skeppsbeck, utan en alldeles annan vara, det så kallade Bierpech eller Tyroler-pech, och beredningen af harts eller kolofonium. Men som hvardera af dessa industrier ega en gemensam basis — skogen — måste vi, med fästadt afseende å lenna, indela vår uppsats i tre afdelningar: I. Skogens behandling till beckberedning; Il. Skogen med afseende å vinning af harts eller kolofonium, samt OIL Beckoch harts kationen med ty ätfoljande biprodtifter. I ) Skogens behandling till beckberedning. Skogens beredning (rispande, hartsning) ill vinnande af beck är ett från den vaniga bleckningen (skalningen) väsentligen skildt ;ehandlingssätt. Vid bleckningen störas trälets lifsfunktioner nästan alldeles; vid rispanlet — das Lachten — iniedas blott en del fs trädets lifssafter i en ny kanal. Fleral land de erfarnaste tyske forstmän, såsom srebe i Eisenach och Deugler i Carlsruhe, ! ro af den åsigt, att detta slags aftappning i ndast i obetydlig mån hindrar trädets växt( ighet. I alla fall kommer här icke någon l! fverkning af träden (såsom till tjärubränli ing) i fråga, ty endast den i de gjorda ri-l:; porna utträdda saften, kådan, borttagas och i t 1 1 1 s rädet fortväxer alldeles som förut samt skatar ärligen sin tribut åt skogsegaren. Till artsskog (för beck nemligen) kan endast ran (abies excelsa) begagnas och duger härill hvarje granträds bestånd, större eller miv-s re, som uppnått 30 å 40 år, ehuru rädligast orde vara, att ej angripa skogsbestånd uner 50 å 60 år, dels emedan de yngre träden I enom rispningen lida vida mer än de äldre, r els och hufvudsakligen emedan träden uni ( er växtperioden från 50 till 100 år ha den törsta kådhalt och följaktligen äro mest gifande. Proceduren vid rispandet är ganska enkel. fan anbringar med en s. k. hartsknif i trä-1 ets bark, en aln från marken, 3 å 4 fots! unga, n tum breda rispor eller skåror; mel-1 un risporna bör ett mellanrum af minst 6j am lemnas, men med iakttagande häraf kan l an gifva ett träd så många rispor det en-å gt sitt omfång tål. Risporna böra alltid) wv öras medan satten är i uppstigande, det är Jag är förtviflad der cka nästa gång. Den gamle sprätten upptog en briljanterad lddosa. den han förde till an En nangs! er; men bättre AS