vanan 42 VASTJORUGISKA DONINgar och atbita der enen, då de äro för små att på annat sätt kunn anfalla ock skada sina betydligt större fiende; Deras ween litenhet skyddar dem åter för dera; motstindares starka käkar. Äfven de Tansjuro som blifvit beröfvade endast 2 ben, kunna ick TRera gå med vanlig lätthet, äro derföre icke ar betsföra och blott till tunga för kolonien. De blitv derföre jemte sina afbitna ben af sina ännu hel bregda kamrater utburna ur bostaden, i hvilken närhet man om morgnarne finner dem i stor mängt döda eller mödosamt slänande sig omkring. Vid öppnandet af Tanajurornas kolonier finne man ofta i de öfre panellorna ormartade blind: ödlor, arter af Amphisbena, hvilka af infödingarnt kallas tvåhöfdade ormar, emedan vid första påse endet svansändan är svår att skilja från hufvudet Det är särdeles märkligt att Tanajurorna, hvilka eljest visa sig såsom de bittraste fiender till ailt lefvande, som kommer i närheten ar deras bostä der, och till och med döda ormar af flera fots längd, lemna dessa Amphisbenor ostörda i sina panellor. Ganska säkert draga de ömsesidig fördel! af denna sammanlefnad, hvilken väl eljest icke skulle så ofta och så ostörd förekomma, N I Texas lefver en annan myra, hvilken visserligen tyckes oskadlig för menniskan och hennes intressen, men hvilken, hvad iefnadssätt och husJhållning beträffar, framstår såsom en af de märkligaste företeelser inom insektverlden. Doktor Lincecum, som under en lång följd af år egnat sin uppmärksamhet åt detta lilla djur, har om detsamma lemnat högst intressanta meddelanden: a Ifrågavarande myra, som med skål blifvit kallad on åkerbrukande, är brunaktig och temligen stor. Mar skulle kunna säga, att hennes samhällen äro städer, med stenlagda eller åtminstone jemnade platser och aven hon anlägger åkerfält, och lik en flitig och försigtig hushållare tager hon med klokt förutseende sina mått och steg. Då en hona funnit en för en kvlöni passande lats, borrar hon i jorden ett rörformigt hål, hvars botten utvidgas, så att tien blir passande attupptaga äggen och larfverna. Hon fortfar med arbetet på bostaden tilldess ett antal af larfverna blifvit utbilkrde till arbetsmyror, hvarefter hon sjelf qvarstenar i hålan, endast sysselsatt med omsorSen am sitt samhälles förökande och tillväxt, och öfrerlemnar åt arbetarne bestyret med de bygim?.dsoch odlingsarbeten, hvilka erfordra8 för ko10niens fortfarande bestånd och trefnad. I sinom tid börja nu arbetarne att rensa bort de rter, som Inom en omkrets af 3 till 4 fot omgifva ingången till bostaden; de jemna denna yta och öfverdraga densamma ned en skorpa eller en sort stenläggHing, omkring en half tum tjock, hvilken bildas genom ett urval och en omsorgsfull sammanfogga små sandpartiklar. I trikter, der sand ej före :ommer, såsom på ängar och i prärierna, en-; dast jemnas och glattas ytan, som genom solens nverkan snart blir mycket hård och fast; och kolonierna anläggas alltid så, att de äro utsatte för solen, liksom ä värme och torka tyckas myc-; ket gynnsamma för denna myras förökning. I all-; mänhet och isyrmerhet på torr mark är den glatta: ytan plan horisontal, men i fuktiga trakter: upptornas 1 midten omkring ingången till der I derjordiska bostaden en kulle af Sand eller ; hvilken ofta är ända till 3 fot hög, och invär innehåller en mängd celler och ihåligheter, äggen och larfverna, jemte dessas födoämnen Tas, då mycket fuktig och regnig väderlek inträfi far. Den planerade ytan invid bostaden hålles alltid mycket jemn och fri från all orenlighet, och Ingen växt, med undantag af en viss gräsart, det så kallade myrriset, Aristida stricta, tillåtes att gro eller växa upp derpå. Men detta gräs omhuldas och odlas af myrorna med så mycket större ovisorg. Äfven alla de örter, som växa på några fots afstånd utom odlingsfältet, rensas bort; men mMyrriset frodas så mycket yppigare och frambringar rikliga skördar af små hvita korn, hvilka likna nara i förminskning. Då kornet är moget, skördas det af arbetsmyrorna och bäres ned under jorden till de båler, som skulle kunna kallas koloniens kornbodar och hvarest det befrias från agnarne, som omedelbarligen föras bort utom koloniens gränser och alltid åt läsidan. De hålor, i hvilka kornförrådet förvaras, äro så konstruerade, att vatten icke når dem, utom under långvarigt och ihållande regn, då jorden genomdränkes och vattnet upplöser det cement hvarmed de äro tätgjorda. Detta är för kolonien en stor olycka och i sådana fall omkommer ofta hela befolkningen; men har vattnet endast fuktat kornförrådet, föres det första regnfria dag ut i luften att torkas och efter ett par dagars förlopp bäres det åter in i förvaringsrummen, med undantag af de korn, hvilka möjligen börjat gro. Enligt doktor Lincecums påstående kan intet tvifvel förefinnas, att ju icke myrriset verkligen sås af myrorna och detta alltid i rättan tid, d. v. s. någon tid förrän höstregnet börjar folla; snart derefter ses de gröna stråen sticka upp, och omsorgsfullt hålles det lilla åkerfältet, fritt från allt ogräs. Sedan kornet mognat och skörden blifvit inbergad, afbites och bortföres halmen, hvarefter fältet står orördt, tills ånyo vid lämplig årstid en ny skörd uppspirar och skötes på samma sätt som den förra. Dessa myror hafva en särskild polis eller väk-u tarekår, hvilken tjenstgör ej allenast såsom ren-t hållare inom kolonien, utan äfven ser till att ind gen obehörig lefvande varelse må komma inom deras område eller, en gång inkommen, må hel-5 skinnad slippa derifrån. Väktarne äro alltid iS rörelse och om man nalkas och stannar nära ko-z lonien, rusa de alla genast mot åskådaren, på s; hvilken de utan betänkaude klänga upp; så snart. de komma åt något, hvaruti de kunna bita eller stinga, det må vara åskådarens kläder eller hud, gå de med raseri till verket, och om man försöker rycka dem lösa, då de väl bitit sig fast, händerjn ofta att de heldre låta slita sig i stycken än de, släppa sitt tag. Om en larf elier någon insekt, skulle försöka en vandring öfver deras område, i anfalles han genast, dödas och släpas bort. : Den åkerbrukande myran lefver uteslutande af : i (0 I nr mmm ra YR At KR jr pr växtämnen. Hon hemsläpar aldrig andra insekter till sin bostad. Deremot ser man ej sällan huru individer af hennes egen artaf väktarne gripas och släpas ned under jorden. De sålunda gripna eller arresterade individerna fattas vanligen med käkarne bakifrån i halsen eller någon annan smalare del af kroppen; ibland foga sig fångarnetemst ligen lugnt i sitt öde; ibland åter göra de ettl hårdnackadt motstånd och söka på allt sätt attld undkomma. Då slutligen efter stora ansträngnin0 ar det kämpande paret kommit närmare kolonien, ramrusa andra väktare, hvilka temligen ovårdigt? fatta uti fången och hjelpa till att draga honom ned under jorden. Dessa fångar äro möjligen ri krigsfångar, hemförde från de strider, som den ti åkerbrukande myran utkämpar med andra myror fj pf sin egen art, hvilka oförsigtigt nog vilja bilda t: ett nytt samhälle i alltför nära grannskap med det 7 förut, kanske sedan tiotal af år bestående. r Hos de flesta myror tyckes kärleken till affödan C vara särdeles stark, och så snart någon fara hotar så eller kolonien på något sätt blir oroad, rusa allals till för att rädda larfver och puppor, och attföral fi dem i säkerhet, äfven med fara att förlora eget lif. I huru hög grad känslan af pligt och sjelfuppoffring är utvecklad hos den åkerbrukandejn myran, bevisas af väktarnes beteende, då ett)si lötsligt och starkt regnväder inträffar. Då rusalb e utom bostaden varande hastigt till den smala g ingången, och krypande ned i ingångsröret, mötas de nära mynningen af andra nedifrån kommande, p jemte hvilka de tränga sig så tätt tillsammans, att vattnet icke eller svårligen nedtränger i bostaden. Efter ett längre regn, skola de modiga djuren,o som så uppoffrat sig för koloniens bästa, befinnas döda. De öfriga utom hus varande väktarne, hvilka vid ovädrets utbrott krupit upp på örter 1 och gräs, komma nu för att ur ingångsrören utlraga sina döda kamrater och bära bort dem utom U koloniens gränser. di Om den åkerbrukande myran meddelar d:r Linri cecum ännu flera drag af högt utvecklad instinkt, yj nan kunde nästan säga af omdöme och fyndighet att reda sig i lifvets vexlande skiften; ännu ett sådant drag må här anföras, hvilket skulle beP? innas otroligt, hade man sig icke bekant, att end: vestra Afrika hemmavarande myra under lik-S nande omständigheter hade ett temligen enahanda ;. peteende. x De träffas nemligen icke sällan i källor och vatensamlingar, utan att man med bestämdhet kan ! ppgifva orsaken dertill eller sättet huru de komf6 nit dit. Vare dermed huru som helst, så kunna m le ofta icke komma upp ur vattnet, utan söka i wu land