ningen. så borde han. ej åtnjuta större Förmåner än hvilken annan medbotgåte som helst, som blifvit till riksdägsman utsedd. Det vore ju endast i egenskap af statsborgare, försedd med de af konstitutionen föreskrifna kompetensvilkor, som han blifvit vald till representant, men ej i egenskap af embetsman Att denna åsigt äfven vore grundlngens, visade sig af riksdagsordningens stadgande, att ledamot af första kaminaren j skall Ghälla något arvode såsom riksdägsman, och i afseende på representanter tillhörande andra kammaren leruti, att arvedet blifvit bestämdt till lika belopp för dem alla, utan afseenie på hvilken samhällsklass de , tillhörde, Mid anmärkningen i andra ninkten hatle. utskottet, såsom väl kunde synas af b3 SR. F., ej åsyftat att kringskära konungamakten, ej heller vore det ur vägen, att utskottet fäst ppmärksamheten på hvarthån ett dylikt sätt att pehan ua anslagsfrågor kunde leda. Ått utskottets , isigt för öfrigt öf erensstämde med grundlagen, visade six af definitionen på kommanhdomål i 15 5 F., ;sådana, som konungen, i egenskap af högste befälhafvare öfver krigsminktet till lands och sjös, ombtletbarligen besörjer. Här nämndes ej ett ord derom, att konungen skulle i kommandoväg kunna fatta beslut, som för sitt verkställande kräfde vare sig ett större eller mindre penningebelopp. Hvad anginge tredje punkten, så vore departementschefens förfarande vid föredragningen i statsrådet oförklarligt. Besynnerligt vore, att han, som sjelf kontrasignerat kommunalförordningen för hufvudstaden, ej hade reda på meningen med författningen, utan ansåg sig böra tillstyrka ärendets återförvisning till stadstullmäktigb: ; Bj heller vore det lätt att begripa, hvarför ett dylikt råd blifvit afgilvet ler huru han kunnat anse sig berättigad dertill, då något formfel vid sakens behandling hos fullmäktige ej blifvit visadt hafva egt rum. Meningen tyckes egentligen hafva varit att få stifta en lex in casu. Man hade dock bort ihågkomma, att, om en författning är otydlig eller ofullständig, densamma bör ändras, utan att grundlagen trädes för nära. Äfven den sista anmärkningen saknade ej befogenhet, så väl med fäst afseende på grundlagens lydelse i 34 R: F. som ock ur sk synpunkt. Att rilsmarskalken skulle a hög rang som statsministrarne, detta kundö ej våta grundlagens mening, då den säger, att statsministrarne innehafva rikets högsta värdigheter.. Ej heller kunde det vara ur vägen att, såsom i andra konstitutionella länder brukas, äfven hos oss låta f. d. statsministrar eller statsråd, när de lemna sin tjenst, äfven få lemna sin rang En anvisning, att så borde ske, vore ock lemnad i nysspämda grundlagsparagraf. Derigenom skulle ock återgången till förut innehafd tjenst eller till privatlifvet blifva betydligt lättare. Utskottets anmärkningar voro derför allesammans välgrundade, hvarför betänkandet borde, med erkännande af deras befogenhet, läggas till handlingarne. Hr Faxe var af den åsigt, att, då grundlagen borde tolkas efter ordalydelsen, formen för utskottets anmälanden ej kunde godkännas. Regeringsformens 107 8 ålade nemligen utskottet att närmare än som skett, angifva beskaffenheten af desamma. Den stadgade nemligen, att om utskottet funnit, att statsrådsledamot ej i sina rådslag iakttagit rikets sannskyldiga nytta eller att föredraganden icke utöfvat sitt embete med ov nit, skicklighet och drift, utskottet egde att sådant för riksdagen tillkännagifva. Ett sådant tillkännagifvande hade dock ej skett, utan endast en anmälan för riksdagen af vissa regeringsbeslut, utan att utskottet, med undantag af ett enda fall, ens uppgifvit hvilka rådgifvare varit i statsrådet närvarande, då de klandrade besluten fattades. Någon annan ansvarighet för konungens rådgifvare än enligt 106 och 107 88 RB. F. omnämndes ej heller i grundlagen. Hvad de skilda anmärkningarne anginge, kunde talaren ej för sin del gilla den i första punkten framställda. Att en embetsman skulle bekosta aflöning åt sin vikarie för den tid denne under hans frånvaro vid riksdagen skötte hans tjenst, ansåg tal. innebära en orättvisa. Att han skulle komma, i något beroende af regeringen derigenom, att regeringen finge bes ämma, om han sjelt eller staten skulle bekosta aflöningen, vore ej troligt, enär den summan, frågan i detta fall kunde gälla, i alla händelser ej kunde vara af den betydenhet, att den kunde inverka på hans sjelfständighet. För öfrigt vore regeringen ej förtjent af klander för sina åtgöranden i detta fall, enär de öfverensstämde med hvad som hittills varit praxis och det ej funnes någon lag som bestämde, huru hon skulle förfara. Obefogenheten af de öfriga anmärkningarne hade af föregående talare blifvit tillräckligt utredd, hvarföre tal. ej ansåg sig behöfva ingå i någon närmare utveckling deraf, utan inskränkte sig att yrka, det memorialet skulle i sin helhet läggas till handlingarne. Hr Nordström. I andra konstitutionella länder vore en ministeransvarighet, sådan som den, som omtalas i vår grundlag, okänd. Der hade representationen tillfälle att i svarsadressen på trontalet tillkännagifva sin åsigt om lämpligheten och nyttan af det regeringssystem som blifvit följdt, och interpelationsrätten hade der äfven nått en större utveckling än hos oss. I Sverge vore det deremot egentligen genom konstitutionsutskottet, som representationen kunde utöfva någon Kontroll öfver regeringens åtgöranden. — Utskottet hade i detta afseende fått gränserna för sin makt bestämda genom 106 och 107 S R. F. Den förra n afsåge ministrarnes ansvarsskyldighet för särskilda brott eller eljest skadliga beslut, den senare åter en allmän karakter af regeringens eller någon dess ledamots åtgöranden. — Att denna tolkning ej alltid gjort sig gällande, vore visserligen sannt; men detta kunde ej hindra, att meningen med detta grundlagsstadgande vore det nu angifna. Att inför representationen framdraga vissa regeringens beslut, vore ej af grundlagen medgifvet, åtminstone icke, så vida de ej voro åtföljda af faktiska bevis. Utskottet hade visserligen valt den mildaste form för sina anmärkningar det ansett sig kunna göra, det hade liksom ursäktat sig derför, att det framlagt de fyra anmärkningarne, men detta kunde ej hindra, att formen för anmärkningar ändock vore oriktig. Det vore nemligen just emot sjelfva grundsatserna, som inom regeringen gjort sig gällande som anmärkningar kunna anses befogade, om ock deraf skulle blifva en följd, att anmärkningarne ej skulle blifva så många, som man hittills varit van att få emottaga. Hvad anginge utskottets anmärkning i första punkten, borde man ihågkomma, att någon föreskrift, att embetsman, som blifvit utsedd till riksdagsman, vare sig i första eller andra kammaren, skall afstå någon del af sin lön, ej finnes i grundlagen omtalad. Utskottet hade ej heller kunnat visa, att regeringen i detta fall handlat i strid mot vare sig denna eller någon annan lag. Anmärkningen i andra punkten gälde frågan, huruvida srundlagen blifvit öfverträdd genom det sätt, hvarpå ifrågavarande kommandomål blifvit afgjordt. Konungen hade dock, och detta borde man ihågkomma, enligt 15 R. F., rätt att utan kontrasignation utförda order såsom krigsmaktens högste I befälhafvare. Ansåge man af nöden, att ifråga. varande ärenden skulle afgöras på det sätt, utTÅ skottet tänkt sig, vore det derför bäst att i grundlagen intaga en föreskrift härom, men ej borde I man försöka att tillämpa lagen, innan den funnes I till. Anmärkningen i tredje punkten vore obe,Irättigad, såsom riktad mot annan person än den, hvars åtgärder kunde vara föremål för utskottets granskning. Ärendet hade dessutom blifvit grundlagsenligt behandladt. Föredraganden hade både i sakens beskaffenhet och i den praxis, som vid behandlingen af dylika mål utbildats, haft tillräcklig grund för det råd, han afgifvit. Administrativa justitie-mål afgjordes ej heller i konseljen på samma sätt som rättegångsärenden vid domstolarne, genom: omröstning pr capita. Ej heller kunde man anse, att rikets sannskyldiga nytta e blifvit af statsrådet i detta fall iakttagen. Då vi dare utskottets sista anmärkning vore ogrundad, kunde man ej göra annat än utan vidare lägga memorialet till handlingarne. i. Mörner. Konstitutionsutskottet j gått samma väg, som utskottet nu börjat beträda. Någon färgläggning af ett förut fattadt omdöme vore ej heller i grundlagen a tillåten. Utskottet finge ej blifva nägon målar , hvarken i den ena eller den andra färgen. Hvad 1) sjelfva anmärkningarne beträffade, så voro de alla ,Jaf den beskaffenhet, att memorialet borde i sin .helhet läggas till handlingarne. Utskottet skulle ej heller skadat den goda sak, det velat befrämja, om det helt och hållet uteslutit de; ista punkten. ere ff HIA KO Lä kd e a