karie hemma. Genom ett sådant åläggande skulle det ock inträffa, att embetsman, hvars lön uppgår till 4000 rdr och som sålunda är valbar till första kammaren, ej skulle blifva det, om från denna hans inkomst afräknades den minskning i inkomster han genom vikaries aflönande fått vidkännas. Andra kammarens ledamöter deremot hade ett så hederligt arvode, att det ganska väl kunde 74cka till både för riksdagskostnaden och för vikariens aflöning hemma. FEj heller borta rogeringen Bättas i tillfälle att på dett sätt meddela ett slags nådebevis, som kE.ade få utseende af att åsyfta en acksägelse a natura till de nyss afträdda och ett ;rsöl att för sig vinna de åter sammanträdande cedögsmännen. Anmärkningen fore dock, detta yaktadt, ej af. den beskallenhet, att den kunde leda till någon laglig påföljd. Utskottets anmärkning i 2:dra punkten hvilade deremot på en i allmänhet riktig princip, men anmärkningsanledningen vore så obetydlig, att frågan derom borde förfalla. Rörande utskottets anmärkning itredje punkten ansåg talaren, att påståendet, att föredraganden och de med honom lika tänkande statsrådsledamöterna icke uppfyllt hvad dem enligt Ri IF. 8 9 ålegat, vore ogrundadt. Såväl de statsråd, hvilka tillstyrkt återförvisning styrkt upphätvandet af öfverståthållareembetes beslut. hade i underd. förklarat sin mening och afgi sina råd; konungen egde ju, enligt grundlagen, rätt att allena besluta, Anmärkningen kunde således ej på långt när tillerkännas den stora vigt, utskottet velat tilllägga densamma, utan borde röna samma öde som den föregående. Hvad anginge den fjerdo och sista anmärkningen, så vore den alltför obetydlig att blifva föremål för representatlonens förhan! lingar. Hr kaufgre Yltrade tig till en början temligen utförligt rörande konstitutionsutskottets befoenhet. Ian kunde icke neka, att han omfattade den äsigt, som majoriteten inom utskottet förordat, nemligen att man kan framställa anmärkningar mot en eller annan ledamot af statsrådet, utan att derpå vilja grunda någon bestämd anklagelse. samt att man genom framställande af dessa anmärkningar må ega rätt att uttala grundsatser och principer, som man anser böra i helgd hållas; men derför att man dervin gör anmälan om en eller annan anmärkningsvärd åtgärd, följer väl icke hvarken att man vill att departementschefen skall från sitt embete afsättas eller att man vill hvad man kallar pricka honom. Talaren kunde icke godkänna detta bemödande att spåra missnöje och ovilja mot statsråden i hvarje uttryck af olika uppfattning af det sätt, hvärpå ärendena böra behandlas. Ö Hvad nu anginge de särskilda anmärkningarne, behöfde tal. icke tillkännagifva, att han långt ifrån att i allo gilla desamma tvärtom ansåg a utaf dem icke blott icke hafva bort framställas, utan vara rentaf förderfliga. Några af anmärkningarne ansåg han deremot icke sakna befogenhet. Beträffande första anmärkningen vore det klart, att utskottet med densamma icke velat framställa någon anklagelse mot statsrådet, utan blott uttala en grundsats, som för framtiden borde iakttagas. Hvad anginge 3:dje punkten, vore derom redan så mycket taladt, att tal. icke har mycket att tilligga. Det förefaller honom emellertid likväl anmärkningsvärdt, att här uttalats två alldeles motsatta omdömen rörande föredragande departementschefens verkliga tankar angående sjelfva den fråga, som i nämnda punkt omförmäles. Utmärkta jurister hafva sagt, att, då han icke yttrat sig i hufvudsaken, det vore klart att han i afseende på den vore af samma mening som K. M:t; hvaremot andra lika ansedda juridiska auktoriteter förklarat, att, då departementschefen uttalat den åsigten, att öfverståthållareembetets utslag borde undanrödjas, det vore uppenbart att departementschefen i hufvudstaden haft en från K. M:ts mening afvikande åsigt. Då saken af kunniga personer så olika uppfattas, måtte det väl hvila något dunkel öfver departementschefens åsigt i detta hänseende. Derför hade tal. icke heller i fråga om denna punkt reserverat sig, icke i den afsigt att dermed vilja rikta någon juridisk anklagelse mot departementschefen, utan blott för att uttala, att han icke kunde gilla den grundsats, som vid detta ärendes behandling blifvit iakttagen. Hvad deremot angår de 2 öfriga punkterna, hade tal. ansett de deri omförmälda åtgärder icke föranleda något klander mot regeringen, utan fasthellre utskottet böra klandras, som framställt dessa anmärkningar, emedan de synas vara symptomer af en riktning, som går ut på att obehörigen kringskära och binda konungamakten. Tal. kom slutligen att tänka på ett mycket talangfullt anförande på förmiddagen, hvari yttrades ett skarpt klander mot konstitutionsutskottet, derför att det för kamrarne framlägger käx och småaktigheter, såsom orden föllo. Det var ganska ledsamt att .den talangfulle och högsinnade talaren ej täcktes vid diskuteringen af dechargebetänkandet förlidet är uppträda till utskottets försvar, då den gamla ordningens vänner öfverföllo utskottet med förebråelser just derför att det ej framdrog dylika käöx och småaktigheter.. Man klagade, att utskottet förbisett skeppsmätningsreglementet, I kad föranden PS I utnämningen af en sesthetices docent till bergsråd, beställningen af kanoner till Carlskrona, mö-1. bleringen af residenset i Östersund, borttagandet . af tullen på mjöl och gryn m. m. Det må vara glädjande att åsigterna under tiden växt i högsinthet och liberalitet, men följdriktighet i omdöme och handlingssätt vore ock en egenskap, som kunde tjena till ledning både för utskott och regeringsbeslut. Hr Ch. Diekeon. Som jag vid denna frågas har jag icke kunnat få reservera mig emot den del af hvad utskottet här yttrat, deri jag icke till att tillkännagifva, att jag ej deltagit i ärendets behandling inom utskottet. Jag önskar dock att få säga, att, om jag mnärvarit då frågan behandlades, jag bestämdt reserverat mig mot hvad utskottet under andra, tredje och fjerde punkterna uti ifrågavarande memorial yttrat. Beträffande åter första punkten eller utskottets anmärkning derom, att regeringen af allmänna medel anvisat anslag till afiöning åt vikarier för åtskilliga embetsmän, hvilka äro ledamöter af riksdagens första eller andra kammare, skulle jag, då jag anser den af regeringen uti dessa ärenden följda pri cip vara oriktig, önska, det riksdagen måtte godkänna hvad utskottet i denna punkt anfört, på det att rege: ringen derigenom måtte få en ledning för sitt framtida handlingssätt i dylika frågor. Jag anser principen oriktig, emedan jag utgår från den grundsatsen, att det är fördelaktigt, att ledamöter af riksdagen må vara så oberoende af regeringen som möjligt. Om nu deremot de ledamöter, som äro embetsmän, möjligen af tanken derpå att de genom undfallenhet mot regeringen skulle kunna erhålla större arvoden åt sina vikarier, icke skulle komma att intaga den oberoende ställning som eljest iakttagits, komme utan tvifvel ärendenas behandling att derpå lida. Jag vill visserligen icke påstå, att förhållandet varit sådant, men man kan dock tänka sig, att ett sådant förhållande kunde inträffa, hvarför jag ansett mig böra uttala min åtigt i saken, icke för att dermed uttrycka ett eh, som de, hvilka till-M 10 p! uj Ås st sj ol Ve rå sj vt ni åt af di he er at di tr Pr h: u Ma DA I fr I ÖA rm mtr a E 1 t G j 1 Å 1 f f j l ; l behandling i konstitutionsutkottet var frånvarande, kunnat instämma, utan har måst inskränka migi klander öfver hvad regeringen i dessa frågor hittills åtgjort, utan för att tillkännagifva, det jag anser nämnda princip icke vara riktig; och jag beklagar, att första kammaren uttalat sitt ogillande af den motion deri tillstyrktes, att aflöning af allmänna medel till vikarier för de ledamöter af riksdagen som äro embetsmän icke vidare skulle ega rum. i Hvad nu deremot angår de tre öfriga punkterna i utskottets memor J, kan jag icke finna annat, än att utskottet saknat alla s) käl för att framställa de deri upp tagna anmärkningar. Då emellertid dessa dan blifvit uti både många och långa angrundligt bebandlade och jag icke vill missbruka kammarens tålamod med att åter upprepa de skäl, som anförts mot bifall till hvad utskottet i dessa punkter yttrat, får jag inskränka mig till att instämma med hvad i berörda hänseende sagdt blifvit; bvatjemte jag yrkar, att memorialet i sin belhet måtte läggas till handlinfrågor re arne. 5 Hr Silistfröss ansåg utskottet hafva handlat i full öfverensstämmelse med grundlagens stadgande i 38 B. O. och 107 5 R. F., då det ej formulerat besluten. Så väl den ena som den andra af dessa 88 visade nemligen tydligt, att utskottet egde rätt att endast anmäla för riksdagen vissa regeringsåtgärder, men att det deremot vore riksd nn leon gom ersde att besluta. huruvida någon sk