STOCKHOLM den 3 April. Den franska industrien undergräfd af frihandlarne. Under det att den sista protektionisten os oss med hela sin återstående kraft, som Iltmera slappas, bevisar i alnslånga uppatser — han har redan kommit med den junde i ordningen, och sammanfogade äro de ika väldiga och lika brandfria, som cMunkjöpapperet i långa banor, — bevisar, säga ri, de olycksbringande verkningarne af hanlelsoch sjöfartstraktaterna med Frankrike, å bevisa protektionisterna i Frankrike att letta lands industri äfven undergräfves af rihandelstraktaterna med England, Belgien ch — Sverge. Denna företeelse är ju i hög grad anmärkningsvärd, men ändå mera harmlig för den iste protektionisten i Dagligt Allehanda. Han har hittills med denna sublima tillförigt, som ensamt är honom förbehållen, öfrertygat sig sjelf åtminstone, att det är ransmännen, som genom de ofta omnämnda raktaterna riktat sig på bekostnad af vår örlusto. Men skämt åsido. De franska pro.ektionisternas påstående, att deifrihandelssyfte afslutna traktaterna undergräfva den franska industrien, är af ett specielt intresse för Sverge. Förhållandet är i korthet fölande. Frankrike har länge tryckts af ett hårdt skyddssystem: detta har framkallat, der liksom annorstädes, en mängd undantagsbestämmelser, asyftande att mildra en del svåra oläenheter, som detta förvända tullsystem städse medför, ej blott för befolkningen i allmänhet, atan äfven, och måhända isynnerhet för de skyddade näringsgrenarne sjelfva. Sålunda blef det medgifvet, redan för lång tid tillbaka, att tullfritt införa metaller, oblekta väfnader, oljefrön, otvättad ull m. m. till förarbetning i Frankrike, men mot det uttryckliga vilkor, att förbindelse skulle aflemnas, försedd med borgen, att inom bestämd tid skulle artiklar, frambringade af det utländska råämnet exporteras. De tillståndsbevis, som i detta hänseende utfärdas, kallas Acquits-å-caution,. Redan före 1791 funnos dylika acquits. Den nu gällande la13 i detta ämne är daterad den 5 Juli 836. Den har genom en mängd regeringsdekreter sedermera blifvit modifierad, på industriidkarnes begäran, ty kontrollerna ha varit ytterst menliga för deras verksamhet. Utfärdandet af dessa acquits egde företrädesvis betydenhet vid den tullfria införseln af flere slags jern; men det blef snart omöjligt kontrollera, att det tullfritt införda jernet exporterades förädlädt, och följden deraf var att tillståndsbevisen (acquits) kunde begagnas äfven för införsel af annat jern än det som skolat användas till det afsedda ändamålet. Personer som uttagit dylika acquits hafva mot betalning öfverlåtit dem på importörer, hvilka således icke derföre erlagt vidare afgift vid importen af utländskt jern än liqviden till fabrikanten för öfverlåtelsen af tillståndsbeviset. Men nu äro nästan alla franska verkstäder, som fabricera jernvägsmateriel, belägna i mellersta och södra delarne af landet, hvaremot jernimporten från England och Belgien endast kan ske till Frankrikes norra hamnar, och följden deraf är att de flesta verkstadsegarne, i anseende till den höga transportkostnaden, icke kunna begagna sig af den omtalta tullförmånen. — Till norra hamnarne infördes år 1864 — 86 proc. och påföljande året 92 proc. af Frankrikes hela jernimport, hvaremot från de södra hamnarne utfördes under 1864 och 1865 resp. 60 och 70 proc. af jernrten i sin helhet. Bruksidkarne klagade nu öfver det stora intrång som försäljningen af acquits tillskyndade dem, och uppgålvo att denna handel förorsakade jernindustriens betryckta ställning. De ingåfvo en petition till senaten och begärde dess mellånkomst. En vidlyftig diskussion uppstod i anledning deraf som upptager 32 spalter i Monitören. Efter två dagars liflig debatt i senaten och sedan flere talare, bland andra M. Chevalier, visat, att bruksidkarnes klagan var obefogad, och att jerntillverkningens ogynnsamma ställning alldeles icke vållades af den tullfria införseln af jern, och sedan handelsministern upplyst att strängare kontroller färeskrifvits, hvarigenom den i afseende på exporten stadgade terminen af sex månader ej skulle öfverskridas, utom i vissa uppgifna fall, så lades petitionen till handlingarne. Men nu har jernverksbolaget de Ia Basse Indre, vid Nantes — enligt The Economist: Pariserbref af den 19 Mars — tillkännagifvit att emedan tullfriheten af engelskt, belgiskt och svenskt jern, genom försäljning a acquits komme att ruinera de flesta franskö jernverk, synnerligen i vestra delarne af landet, och då de kraftiga föreställningar emo detta beklagansvärda missbruk, som blifvi gjorda hos regeringen, icke vunnit afseende under det att frihandlarne forfarande arbe. tade på franska industriens undergång — si hade bolaget beslutit att den 11 April upphöra med valsverkens drifvande, i följd hvara de dervid anställda arbetare borde se sig on efter sysselsättning på annat håll,. — Dett: tillkännagifvande, säger ofvannämnde korrespondent, begagnas af protektionisterna såsom ett agitationsmedel emot handelstraktaterna, ehuru det i sjelfva verket blott bevisar att brukspatronerna i Frankrike lifva: af en dålig anda. Vi hafva meddelat det ofvan anförda, egentligen för att visa huru rentaf bortkommer den siste protektionisten här hemma i verkligheten är under det ständiga idislandet deron att endast Frankrike vunnit, men Sverg alls icke på den sist afslutna handelstraktaten, hvars blotta beskådande försätter honom i högsta vrede. Vi hoppas att har dock nu skall blifva litet lugnare, sedan har erfarit -att de franska brukspatronerna ärc