terratra ämnen och ljuskällor känner man bryt ningskoefficienten isynnerhet för luften och olik: glassorter; och då man dessutom genom direkt: mätningar bestämt ljusets hastighet i verldsrym den och i luften, erhålles genom nyssnämnda sat; ur underlationsteorien öfver ljusets hastighet andra media såsom i glas. vid bestämmandet a brytningskoefficienten har Klinkerfuess funnit et annat resultat för ljus från åtskilliga stjernor, än för ljus kommande från solen eller från terratra ljuskällor. Till förklarande häraf anmärker han, att emedan de hastigheter, hvarmed himmelskropparne röra sig i rymden, visserligen äro små i Jemnförelse med ljusets, men dock icke försvinnande, måste till ljusets hastighet äfven läggas himmelskroppens, då han närmar sig, eller fråndragas, då han aflägsnar sig. Denna omständighet måste hafva inflytande på brytningskoefficienten och föranleda en olikhet i dess värde. Från storleken af denna olikhet bör man åter kunna sluta till den hastighet, hvarmed himmelskroppen rör sig i den mot oss gående riktningen. Sålunda har Klinkerfuess funnit, att stjernan Algonil närmar sig med en hastighet af 2 mil i sekunden, att n:r 1830 i Groombridges katalog äfven närmar sig 17,4 mil, hvaremot AEta i Kassiopea aflägsnar sig med en hastighet af 19,8 mil i sekunden. Till framstegen i kännedomen om det astronomiska grundmåttet för afståndena sluter sig en iakttagelse i nyaste tid rörande fundamentalmåttet för tidmätningen. Stjerndygnet eller den tid, på hvilken jorden vänder sig omkring sin axel, har ansetts konstant, men synes, enligt Hansens anmärkning, hafva under tidernas längd erhållit en tillökning. Denna tillökning är visserligen mycket liten, men har dock i qvalitatift hänseende en icke ringa betydelse; en framställning af de grunder, hvarpå detta antagande hvilar torde derföre ej sakna intresse. I likhet med öfriga himmelskroppar rör sig äfven månen med ojemn hastighet i sin bana; föreställer man sig en himmelskropp med jemn rörelse fullända sitt omlopp på samma tid. som med den ojemna, erhålles hans medelhastighet. Denna, som för jorden och de öfriga hufvudplaneterna såväl enligt teorien som erfarenheten är oföränderlig, har för månen befunnits underkastad en långsam förändring, en tillökning, som först blifver rätt märkbar från det ena århundradet till det andra, och derföre kallas seculär. Genom jemförelse mellan förmörkelser, som i forntiden iakttagits, med nyare har Hansen funnit denna hastighetstillökning motsvara 12 vägsekunder för århundradet d. v. s. månen tillryggalägger under hvarje århundrade 12 sekunder mera äni det föregående. Häraf följer, att då månens hastighet ökats och hans medelomloppstid sålunda blifvit mindre, har han äfven enligt Keplerska lagen kommit jorden närmare. Skall detta allt framgent fortfara och skall han i tidernas längd störta ned mot jorden? Denna fråga kunna vi med full visshet förnekande besvara, medan kalkylen visar att ett motsatt förhållande skall till följd af gravitationslagen ef-. ter årtusenden inträffa. Genom de öfriga planeternas attraktion erhåller jorden en mängd små l:rörelser, som kallas perturbationer, emedan hon: derigenom liksom störes i sitt omlopp omkring solen. Dessa perturbationer, hvilka utjemnas dels inom kortare dels inom längre perioder, framträda derföre såsom ändringar ijordbanan. Med undantag af omloppstiden och följaktligen medelafståndet från solen, ändra sig på sådant sätt jordbanans öfriga elementer, isynnerhet excentriciteten eller afvikelsen från den cirkelrunda formen. Denna excentricitet har under flera årtusenden förminskats, men skall åter efter andra årtusenden tillga. Derigenom att jordbanan blifver på detta ätt cirkelrundare och således jordens afstånd från olen mer och mer utjemnas, minskas solens hämnande inflytelse på månens rörelse kring jorden sa ch hans hastighet tilltager i samma mån, som lr ordbanans excentricitet aftager. Då detta aftagan-r le efter årtuseden öfvergår itilltågande, öfvergår fven tillökningen i månens medelhastighet i ens ninskning — månens omloppstid och hans me-h d f lelafstånd från jorden komma äfven då att tillaga. . Den seculära tillökningen i månens rörelseha-t tighet, som Hansen på empirisk väg funnit varab 2 sekunder, ha Delaunay och Adams på rent teo-F etisk väg och med stöd af gravitationslagen be-lå äknat. Båda hafva dock sammanstämmande fun-a it densamma vara 6 sekunder, eller endast hälf-7 on så stor, som Hansens på iakttagelser grun-!yv de bestämning. Då vid verkställd gransk-b g felaktighet icke kan tillskrifvas någondera k iknercsultatet, måste olikheten härflyta från nå-å on oriktighet i de data, som legat till grund för fc eräkningarne. Hansen har ock anmärkt, attteo-g jen, som vid beräkningen antagit, att stjerndyg-y ets längd under hela den 2000-åriga tiden varit d föränderlig, i senare tider uppmätt månens rö-la Jse med för litet tidsmått. Det är nemligen l i lart, att om en rörelse blefve t. ex. uppmätt medelst a t ur, som ginge för fort och på hvilket timmarne Jedes vore för korta, al ad äg som fill le .goalägges på en enligt ett sådant ur angifven te ae blifva mindre, mn om tiden angåfves medl -a t rätt gående ur. För att således utiförevaranbi fall bringa den teoretiskt beräknade sekularej skningen i månens rörelse i öfverensstämmelse I k: ed den empiriskt funna, anser Hansen det antari inde befogadt, att stjerndygnet är g:del af enloc kund längre än vid Hipporetes tid (150 år före ba ristus).