Lavvellska mordet. Med anledning af den skrift Margareta Larsson såsom bekant ingifvit till hofrätten, hvari hon återkallat de angifvelser hon gjort mot Friberg för delaktighet i gerningen, så tillvida att Friberg genom hot och lockelser skulle eggat henne till brottets utförande, har saken blifvit återförvisad till rådhusrättens sjette afdelning, der Margareta Larsson och Friberg i går ånyo hördes. Margareta Larsson, som först infördes, fick i anseende till att hon syntes matt och svag, taga plats på en åt henne framsatt stol. Tillspord om on vidhöll sitt återkallande af anklagelserna mot Friberg, besvarade hon denna fråga med ja, hvarefter ur protokollet för henne upprepades alla de yttranden och uppgifter hon haft om Friberg, såsom t. ex., att denna skulle eggat henne under yttrande: Kan du icke gifva käringen ett hugg, så ligger hon der. Margareta Larsson förklarade nu att Friberg aldrig haft något sådant yttrande, utan hade hon sjelf satt ihop det. Likaså uppgaf hon att allt, som förekom i hennes förut afgifna berättelse och som inneburit vare sig någon antydan eller direkt beskyllning mot Friberg om medbrottslighet i mordet, vore sanningslöst och af henne uppdiktadt. Att Friberg på onsdagsmoronen, innan han begaf sig till Drottningholm vässt den tillspetsade filen eller skafvaren och lemnat henne den under yttrande: Försök nu i dag då jag reser bortx; att han, då Margareta Larsson förklarade sig ej förstå huru hon skulle bära sig åt, rest sig upp och med nämnde mordvapen i hand pekat åt tinningen, sägande: Hugg henne der; att hon på onsdagsaftonen, då Friberg hemkommit från Drottningholm skulle vid ett tillfälle passat på och hviskat i hans öra: Jag kunde icke göratv, hvarvid Friberg skulle blifvit uppretad; att Friberg på torsdagsmorgonen, under det Margareta Larsson höll på att kläda sig, skulle eggat henne med orden: Blir det ej gjordt i dag, så kommer Laurells brorson hem, och då blir det aldrig 0. s. v. förnekade Margareta Larsson vara sannt. Gjord uppmärksam på, att hennes berättelse, då dessa och öfriga omständigheter rörande Fribergs förhållande derur lösrycktes, blefve osammanhängande, vidhöll hon det oaktadt sitt påstående. Hon var nu som alltid tillförene fåordig och besvarade endast med ja och nej domarens frågor, eller ock ryggade hon af och an på stolen utan att svara. Någon förklaring öfver sitt handlingssätt kunde hon ej afgifva. Jemte det hon nu helt och hållet förnekade att Friberg på något sätt eggat henne till brottet eller under samtal med henne antydt, att han visste det hon föröfvat mordet, likaså uppgaf hon äfven, att hon och Friberg aldrig talat med hvarandra derom, att det stulna tillhört den mördade; men hon trodde, att Friberg anat detta, dels derföre, att han vid det tillfälle, då hustru Berglund på torsdagsaftonen efter mordets begående inkommit till Fribergs, och oaktadt händelsen, förmärkt att Friberg skarpt betraktat henne, och dels till följd deraf, att å de tillgripna silfverpjeserna, initialerna till Laurells namn stått graverade. Angående åtkomsten af silfret vidblef hon sin förut i polis-) kammaren hafda utsago, att hon för Friberg upp-. ifvit, att hon hittat det i muren till Johannis yrkogård. Med afseende på det stulna, skulle Friberg, vid åtskilliga tillfällen yttrat till henne att han skulle svara för allt, och detta yttrand hade under ransakningen ingifvit henne den tanken, att hon genom att anklaga honom såsom den egentlige anstiftaren af mordet skulle nödga honom att uppfylla sitt löfte och taga brottet på JU g. Tillspord om motivet till mordet, uppgaf Margareta Larsson, att hon ansett Laurell vara rik och hoppats genom att stjäla hos henne skaffa tillgångar samt uppmuntra Friberg, som i anledning af deras ekonomiska betryck varit nedslagen och behandlat henne illa. Domaren, som framhöll det osannolika och orediga i hennes nu hafda uppgifter, tillsporde henne, om hon icke återkallat angifvelsen mot Friberg, för att vinna uppskof med domen, samt uppmanade henne att tala sanning, hvarpå hon uppreparse gånger förklarade, att hvad hon nu sagt vore sannt. Sedan Margareta Larsson blifvit hörd, infördes Friberg, som domaren gjorde några få frågor angåtnile Margareta Lärsson, hvarefter båda åter