håll, kan jag ej gilla densamma. Om man tager i betraktande de olika sätten för detta besvärsmåls afgörande hos K. M:t, har man att välja emellan tre olika förslag till besiut, netmligen äntingen ett Fotkannande af stadsfullmäktiges åsigt eller ett fastställande af öfverståthållareembetets utslag eller ock, såsom kontrasignanten tillstyrkt, återförvisning, för att med hänsyn till de atridiga meningarna och det obestämda i hvad som kunde anses för pluralitetens mening, få saken till sina följder i hela dess fullständighet skärskådad, diskuterad och afgjord. Nu tifågas, om skäl icke för denna sista mening förefunnits. Vid frågans bedömande måste tagas i betraktande först beskaffenheten af den lag, som skulle tillämpas. Den var en administrativ eller organisk lag, hvilken, på sätt redan anmärkts af nästföregående talare, ej afser att slita tvister enskilde emellan. I denna fråga gälltle det att tolka dess stadgande ej allenast från den formella rättens stränga synpunkt, utan jemväl med hänsyn till hvad allmänt väl fordrade, en uppfattning så mycket mera berättigad, som för bibehållandet af K. M:ts rätt att afgöra administrativt judiciella ärenden alltid åberopats nödvändigheten att få sådana frågor afgjorda från den senare synpunkten lika mycket som från den förra. När så var fallet, är det icke att undra öfver, att föredraganden besinnade sig, innan han ville tillstyrka sjelfva tvistefrågans afgörande, utan, när det rörde kommunens rätt och fördel, ville, med afseende å den skarpa meningsskiljaktighet, som bland stadsfullmäktige yppat sig om tolkningen af det åberopade stadgandet, lemna vederbörande tillfälle att, om möjligt, sammanjemka de stridiga åsigterna och få vid hegagnande af den kommunala sjelfbestämningsrätten sjelf afgöra hvad som till sina följder borde anses för ändamålsenligast, i stället för att nu K. M:t skulle nödgas att genom den formella rättsfrågans afgörande gifva ett beslut, som skulle få betydelse af prejuikat, som i sig involverade en ny lagstiftningsakt, hvarigenom K. M:t skulle komma att, utan att hafva fritt tillfälle att betrakta frågan i hela dess vidd, för framtiden bestämma sättet för tolkningen af den omtvistade lagparagrafen. Förslaget till iterförvisning inbegrep derför ingenting annat, än hvad ofta förekommer vid vigtiga regeringsärendens afgörande, nemligen att K. St ej borde nödgas afgöra saken, förr än frågan blifvit ytterligare genomarbetad och belyst af den myndighet eller korporation, hvars rätt nu var i fråga. Man ville i detta fall söka att erhålla nya upplysningar och ett nytt utlåtande i ämnet från dem som vederborde, innan man ville sätta den omtvistade tolkningsfrågan på sin juridiska spets. Att föredraganden således skulle i förevarande fall gjort sig skyldig till försummelse, derigenom att han ej i sammanhang med förslaget till återförvisning sagt, huru han för sin del ville tolka det omtvistade stagandet, kan jag så mycket mindre godkänna, som han ju genom sitt yttrande till statsrådsprotokollet visat, att han ansåg nödvändig en fiterligare utredning af ärendet, innan K. M:t täcktes afgöra det. Föredraganden hade dermed förklarat sig ännu icke hafva erhållit den visshet om hvad som borde beslutas, som han ansåg nödvändig för att afgifva en bestämd mening. Att stämpla detta såsom ett undvikande att yttra en bestämd mening vore detsamma som att yrka vamärkning i hvarje ärende, der frågan om ytterligare upplysningar eller nytt utlåtande ifrågakommer, för den händelse att föredraganden, då han yrkar sådant, ej varit beredd att afgifva ett alternativt förslag till beslut, om konungen ej bifaller förslaget om ärendets bättre utredning. På grund af hvad jag nu haft äran anföra anser jag, att detta betänkande bör läggas till handlinlingarna utan något af kammaren uttaladt ogillande eller bifall. Ett ogillande kunde hafva till Aföljd, att konstitutionsutskottets ledamöter borde för framtiden anse sig förhindrade att i förekommande fall fästa riksdagans uppmärksamhet på de grundsatser, som af regeringen blifvit följda och kunna vara af vigt för vår konstitutionella utveckling, så snart de ej voro anmärkningar af den svåra beskaffenhet, som 107 omförmäler. Ett illande af betänkandet blir, med hänsyn till den orm, hvari detta afgifvits, ej heller önskvärdt. Man bör vara varsam både i ena och andra hänseendet. Under nuvarande nya form af vårt statsskick, då i våra gamla former nytt lif håller på att ingjutas, är det af vigt att ej genom något bestämdt omdömes uttalande gifva föreskrifter, huru anmärkningar af utskottet skola på ena eller andra vägen framställas, utan blir den riktigaste vägenatt med de grundlagsbestämmelser som finnas låta saken för framtiden utveckla sig. Ej heller behöfves uttalandet för utskottet sjelt. Jag hoppas att det icke af kammaren betviflas, att konstitutionsutskottet, med känsla af sin ställning och med öfvertygelse om hvad det anser rikets väl kräfva, gjort sina anmälanden, sådana de i betänkandet förekomma. : Då, med afseende på det grannlaga i utskottets granskningsförfarande, ar vigt är, att hvarje uttalande, som kan anses innebära föreskrifter för framtiden, undvikes, och derjemte den säkraste vägen, för att vinna ett önskvärdt resultat i ifrågavarande afseende, är att låta hithörande förhållanden in praxi utveckla sig, blir således min anhållan, att betänkandet utan något uttalande af kammaren lägges till handlingarna. (Forts.)