nens arbete i denna sak varit intet? Har man glömt alla ansträngningar, som derför gjordes, särskilt under de tjugofem år, som närmast föregingo den nya riksdagsordningens antagande? Har man glömt de flera förslag, som uppgjordes inom och utom riksdagen, och af hvilka ett och annat väl torde kunna mäta sig i värde med det nu slutligt antagna? Vill man icke längfe erkänna detta stora nationella förarbete, af hvilket dock den genomförda reformen måste!anses;såsom slutresultatet och som åt reformen i sjelfva verket pgifver dess förnämsta värde? Äran att i öfverensstämmelse med nationens önskningar hafva framlagt ett förslag, tillkommer utom all fråga ministeören; men vid bedömandet af dess tillgörande i detta fall, tror jag icke att man bör helt och hållet glömma de omständigheter jag här anfört. Man säger, att det var ministårens fasthet i afgörandets ögonblick, hvarpå den lyckliga utgånen berodde. Jag är alltför villig att erkänna tta; men kunde väl ministeren handla annorlunda? Skulle det verkligen vara så dyr tid på politiska karakterer i vårt land, att det nödvänigt måste anses såsom högsta ära att hafva stått fast vid sitt ord och sin mening? Och må man ej lömma de accessoirer, af hvilka representationsörändringen åtföljdes! Vid intet tillfälle i svenska historien har den upplysta folkviljan till samma grad, så att säga, gått man ur huset för att tillännagifva sin mening. Och hurudan var stämningen bland massorna? Jo, sådan, att man ansåg sig behöfva inkalla trupper till hufvudstaden för ordningens upprätthållande, i händelse förslaget ej antoges; hvarvid man tillika gjorde den iakttagelsen, att tänkesättet i afseende på sjelfva saken var bland trupperna detsamma som tänkesättet hos massan. Ögonblicket var verkligen sådant, att de förskräckte i landet redan kände blodet i sina ådror isas af revolutionens medusse-hufvud, som de tyckte sig varsna vid horisonten. Jag vet väl, att det funnits halstarriga furstar och ministrar, som icke ens af dylika tecken låtit varna sig; men det har endast varit sådana, som ingenting lärt och ingenting glömt; och att härvidlag ens sätta något sådant i fråga såsom möjligt, skulle visserligen vara i högsta grad obefogadt. Jag upprepar, att ingen kan högre än jag uppskatta ministerens förtjenster i afseende på representationsreformen; men jaj kan endast icke anse tacksamhetskänslan böra g ända derhän, att glömma hvad man är skyldig nationen. Slutligen och med afseende på det praktiska resultatet af denna öfverläggning, tillåter 4 mig, på de grunder jag anfört, instämma med de talare, som yrkat att memorialet måtte med godkännande läggas till handlingarne. (Forts.)