tror nemligen att sista momentet i nyss citerade 8 tillkommit just derför att icke statsrådets ledamöter vid något tillfälle skulle ha anledning till eller fördel utaf att undandraga sig afgifvande af råd, i fall frågan, som var å bune, kunde föranleda till strängare angvarspåstående. Om t. ex. de mål, som förelågo till behandling, kunde hemfalla under 5 af ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter, der straffbestämmelser stadgas för den händelse någon af rådgifvarne skulle underlåta afgifva råd i ett ärende, som rörde medborgares lif, ära eller gods, så vore ju en fördel att kunna undandraga sig detta ansvar genom att icke yttra sin mening i saken. Men då grundlagen bestämt, att vid sådana tillfällen strängare straff skulle drabba den rådgifvare, som ej vederhörligen uttalat sin mening, under det att den lemnat konungen makt att ensam besluta, har den äfven i I:sta momentet velat stadga, att ej heller i mindre vigtiga frågor konungen borde undvara sina rådgifvares råd. Min åsigt i afseende på denna punkt är således den, att då hr föredraganden tillrådt en återförvisniog af frågan, icke i ändamål att erhålla en närmare utredning af densamma — ty den var tillräckligt utredd — utan för att undslippa tolkningen af en lagbestämmelse, hvarpå frågans afgörande berodde, han icke yttrat sig i sak och på grund deraf icke ställt sig till efterrättelse, hvad som i 9 s regeringsformen är stadgadt. Om detta exempel oftare följdes, skulle vi förlora den garanti, som finnes nedlagd i grundlagens föreskrift, att rådgifvarne ovilkorligen böra sin meningar till protokollet afgifva. — Detta är så mycket vigtigare hos oss, som konungen här eger — hyäd regenaten i hvarje annat konstitutionelt land saknar — rättigheten att skipa lag på ett ganska vidsträckt område. Det är af vigt, säger jag, att konungen, om äfven grundlagen tillförsäkrar honom formel rätt att stå ensam i sin mening, dock aldrig skall vara i saknad af sina rådgifvares uttalade åsigter. Hvad nu beträffar punkten 4, har man förklarat att den fråga, som deri beröres, är en sådan obetydlighet, att den aldrig bort blifva föremål för konstitutionsutskottets anmärkning. Jag medgifver gerna, att den är en obetydlighet, men måste på samma pång erinra om, att det icke är konstitutionsutskottets fel, att ett beslut sådant som detta influtit i statsrådsprotokollen. Då beslutet en gång upptagits i dessa protokoll, kunde det ej längre af utskottet betraktas såsom en småsak, isynnerhet som det ej stod i öfverensstämmelse med grundlagens stadgande. Hela denna rangfråga hade dock, i min tanke, icke bort utgöra föremål för något regeringsbeslut; dess rätta plats hade varit i hofordningen. Men då man emellertid velat derpå trycka en viss officiel prägel, var det, såsom-jag nämnt, konstitutionsutskottets pligt att tillse, det ingenting deri förekom, som var mot grundlagens föreskrifter stridande. . Med afseende på hvad konstitutionsutskottet i denna punkt sagt, att regeringen hade bort låta all på statsministerseller statsrådsembete grundad rang i och med embetets pedlläggande upphöra, synes mig utskottet dertill ha haft de giltigaste skäl. Det kan nemligen aldrig vara lämpligt, att en statsrådsledamot skall draga med sig något af sin höga rang då han utträder ur konseljen och återgår till den syssla, han före statsrådsembetet beklädt — denna må nu vara ett häradshöfdingeembete eler en professorsstol: Jag anser således att denna rang bör på samma gång med embetet helt och hållet bortfalla, och kan icke fatta, hvilka hotande framtidshägringar föresväfvade den värde representanten från: Kalmar, då han trodde att, vid en ministerförändring, det nya partiet, som kommit till styret, skall lemna det gamla på bar backe.. Jag vågar dock hoppas, att det nya partiet skall bli pågot beskedligare än hvad han förutsett, och i alla händelser torde den af nämnde representant RP farhåga icke kunna åberopas såsom skäl för den högre rangens bibehållande. ont Sedan jag nu haft äran att efter min ringa förmåga upptaga de anmärkningar, som här blifvit jorda mot konstitutionsutskottets betänkande, anhåller jag att få framställa de åtgärden till hvilka jag anser detta betänkande böra föranleda. ag tror visserligen, att inom konstitutionsutskottet hos en och annan ledamot den tanken förefanns, att mot föredraganden, hr chefen för civildepartementet, påyrka det ansvar, som 107 R. F. omtalar, och för min del kom jag till denna åsigt, emedan jag ansåg vara af vigt, att representationen uttalade en ogillande mening öfver det förfaringssätt, som här egt rum, och annan utväg för sagda ändamåls vinnande än 107 8:s tillämpning icke förefanns. Man trodde nemligen icke, att proposition på att med gillande lägga utskottets betänkande till handlingarne skulle af hrr talanän framställas. Jag har likväl sedan af tillförlitlig person erfarit, att en sådan anhållan icke skulle mötas af propositionsvägran. Genom ett kammarens beslut i sådan riktning skulle nyssnämnda ändamål uppnås lika fullständigt som genom en skrifvelse till K. M:t; ty i den nya ställning, hvari representationen genom detnya statsskickets införande kommit, kunna, enligt min mening, såväl 106 som 107 8 i re eringsformen i de flesta fall gerna falla i glömska. Representationen skall nog veta att göra sina åsigter gällande genom att på annat sätt uttala dem. Jag anhåller att kammaren måtte med gillande lägga utskottets betänkande till handlingarne och att hr talmannen täcktes framställa proposition särskildt på hvarje punkt af betänkandet. (Forts. följer.) TERISRSEKSPEERSP EN