f I framträdt i gerning. Föröfrigt — anmärkom de afrättas icke individens anlag: kroppen dör, men icke den medvetna och fria personligheten. Jag har yttrat min åsigt i afsende på rätten och kommit till det resultat, att dödsstraffet är berättigadt för sådana handlingar, som ådagalägga intention att förneka all rätt eller förverkliga en sådan intention, således att förinta staten eller individen. — Det är således rättsligen möjligt. Nu återstår frågan, om det är behöfligt — naturligen för närvarande och hos oss, ty endast , I derom är frågan. — Detta blir det andra slaget -Jaf de argumenter, som utskottsbetänkandet samj manfört under rubriken om dess nödvändighet. Utskottet har sökt bevisa, att dödsstraff är obehöfligt, då man har fängelse för lifstid att tillgå. Om man kunde vara säker på att ega ett sådant fängelse, der brottslingen aldrig kunde rymma och utanför fängelset begå brott, som då ej med nytt straff kunde beläggas, eller aldrig i fängelset begå till exempel mord å fångknekt och dylikt, då vore visserligen icke dödsstraffet hehöfligt; men ett sådant fängelse utan tortyr har ännu icke blifvit uppfunnet. Utskottet säger, att det är samhällets sak att tillse, det fängelset uppfyller sin bestämmelse att göra fången oskadlig för allmänna säkerheten,. Det är godt och väl, om man blott icke sålunda ålägger staten något, som hittills visat sig omöjligt att åstadkomma; ty I då vore statens medlemmar illa betjenta med att blott hafva hänskjutit åt staten denna omöjliga uppgift. Vi sätta fången inom lås och bom och fordra, att han ej skall rymma eller begå något brott; men kan staten prestera detta? Derpå svarar man; det kommer icke oss vid, det blir statens ensak; men huru går det dervid med statsmedlemmarnes egen trygghet? Det är en grof försumlighet, om något sådant kan inträffa, har en talare nyss sagt. Enligt hvad jag kunnat inhemta härutinnan, är det alldeles icke ensamt en grof försumlighet, hvarur rymningar och brott inom fängelserna skulle kunna förklaras; tvärtom har erfarenheten härutinnan visat, att man hittills icke funnit fullt betryggande medel för en lifstidsfånges säkra oskadliggörande annat är sådant försvårande af hans fängelse, som blefve tortyr och skulle innebära ett successivt och plågsamt mord på honom, i jemförelse hvarmed enkelt dödsstraff vore en mildhet. Eller kunna herrarne här sjelfva uppgifva, hvari en sådan säkerhet skulle bestå? Fängelsestraffet kan genom periodiskt användande af ensamhetsfängelse eller på annat sätt göras mer eller mindre hårdt och sålunda i någon mån lämpas efter omståndigheterna, säger utskottet för att visa, att lifstidsfånge, som begått nytt brott inom eller utom fängelset ej blefve för detta strafflös. . Men hvem har då sagt, att fängelset förut skulle vara så mildt? Antag, att redan det hårdaste straff vore användt mot en fånge och denne beginge ett nytt brott: hvad vore då att göra? Jag återkommer till samma anmärkning jag nyss framställde: det enda hårdare, som återstår, blir sådant som innefattar tortyr. Jag medgifver i öfrigt, att dödsstraffet möjligen skulle vara öfverflödigt, om man kunde skicka den brottslige till ett ställe, hvarifrån man vore säker, att han ej återkomme, och vidare vore säker, att ingen annan funnes, emot hvilken han kunde begå brott. Men erfarenheten har äfven härvid visat, att brottslingar, som blifvit deporterade till en ort, derstädes börjat ånyo begå brott; och det är ju en klar rättskränkning, om staten utsätter andra för sina brottslingar, liksom bland dem. släpper ut vilddjur. Dessutom förbisåges genom sådant sätt att göra sig qvitt brottslingar fullkomligt den moraliska förbättringen och afskräckningen, dessa bestämningar vid straffet, som väl ej utgöra grunden för straffrätten, men, såsom redan blifvit anmärkt, såsom sekundära synpunkter ega full befogenhet och ej få förbises. Jag vill, efter hvad här blifvit få ij vara vidlyftig i fråga om död: ts behöflighet ör det närvarande hos oss. ott en anmärkning vill jag tillägga. Statens strafflag måste vara ett uttryck af och afspegla sederna; och der dessa wisa råhet, visserligen icke öfverallt, men i enstaka fall, så att mord begås med kall beräkning och för helt och hållet materiella ändamål, understundom för snart sagdt en spottstyfvers vinst, der äro ej sederna mogna för bortskaffandet af dödsstraffet. Vill man säga, att lagens förmildring medför mildrade seder, så vill jag ej frånkänna denna sats all sanning, men det regelmessiga är dock dess omvändning: att lagen och dess mildhet skall följa af och rätta sig efter sederna; om så icke vore, skulle man ju kunna förmildra lagen, tills intet straff blefve qvar, och då skulle således sederna derigenom blifva idealiska. Hvad åter angår opinionen och andras opinion om oss, hoppas jag den skall bli för oss alltmera fördelaktig i den mån vi icke begå brott eller grofva brott; men vilja vi liksom narra andra att tro, att vi äro längre komna i bildning och sedlighet, än verkligt är, derigenom blott att vi mildra strafflagen, så fruktar jag, att vi icke narra någon så mycket som oss sjelfva. Föröfrigt: strafflöshet finnes ock hos de mest barbariska folk. På dessa skäl yrkar jag afslag å lagutskottets betänkande. st anfördt, oj Hr Kinmansson, Då jag delar deras mening som anse att dödsstraffets afskaffande är ett mål som bör eftersträfvas, men att tiden för afskaffandet ännu icke är inne, kunde det vara nog att instämma med talarne för denna åsigt ; dock skulle jag önska att med några ord få lemna en antydan om förhållanden, som med frågan hafva nära sammanhang. Dödsstraffets afskaffande kan icke utgöra en åtgärd af kultur i annat fall än såvidt det är en följd af en sann och allmänt rådande uppfattning af det goda och rätta. Om än mildare seder sålunda skola betinga mildare strafflagar, är det dock å andra sidan otvifvelaktigt, att strafflagarne hafva förmåga att genom sina bestämmelser uppfostra nationen och göra den mottaglig af lindrigare straff för svårare förbrytelser. Detta sker företrädesvis derigenom, att, till en början, ringare öfverträdelser beläggas med billiga och väl lämpade påföljder. Man kan fråga, om i detta hänseende bestämmelserna i vår nuvarande strafflag äro till alla delar väl afpassade efter folkets lynne? Att så ej ir må ett exempel visa. I strafflagen qvarstår innu fängelse vid vatten och bröd såsom förvandlingsstraff. Då någon, som blifvit till böter dömd, saknar tillgång till deras gäldande, skola desamma förvandlas till fängelse vid vatten och bröd. Men hvad som på detta sätt bör umgällas, är ofta insenting annat än en i sig sjelf ringa öfverträdelse if någon polisförfattning eller ordningsstadga. Strafflagen utgår sålunda från den åsigt, att, då en svensk man, som är obemedlad, råkar begå en så beskaffad förseelse, det icke är nog, att han någon viss tid beröfvas sin personliga frihet; han bör derunder äfven tillfogas den kroppsliga plåga. hvilken vattenoch brödstraffet medför. Bibehållandet af denna straffart är en orättvisa mot den fattigare befolkningen och bidrager att göra den mindre ömtålig för ännu svårare straff. Vattenoch brödstraffets utplånande ur lagen skall i sin nån förbereda dödsstraffets afskaftande. På kammarens bord hvilar ett förslag, som, ehuru pj tillhörande kriminallagstiftningen, dock afser adganden angående frihetens förlust, eller förg om inskränkning af bysättningstvånget, hvars ulständiga upphörande utan tvifvel skulle hafva len mest fördelaktiga inverkan. Sådana reformer, som de nu nämnda, föra alla in på den väg, som eder till det önskvärda mål, hvarom fråga nu upptått. Vår tid utmärker sig genom sträfvande efter emlikhet för alla i det verkligt goda och den ippmanas dertill af den känsla af ömsesidigt anvar, hvilken en saun uppfattning af kristendomens då framkallar. rädesvis på tvenne sätt, dels genom bemödandet utt medelst upprättande af undervisningsanstalter prida kunskaper och upplysning, dels genom en ulvarlig och tillika välvillig fattigvård, som bistår lem, hvilka sakna kraft eller dukat under för den nenskliga ofullkomligheten. Fortgåendet på denna äg skall också leda till dödsstraffets afskaffande. Då jag i dag röstar mot någon åtgärd i denna yftning, sker det at fruktan att dödsstraffets bortsande redan nu skulle jemväl borttaga föreställlingen om mord såsom ett förskräckligt brott och tt derigenom mångas lif kunde äfventyras; det ker derföre att, sedan förlidet år, den ena underDessa sträfvanden yttra sig före-. RM om FR FR Rå DY fr VA KR Vt rt Fd DR HR fart Jr fn fn telsen efter den andra meddelats om mord af Ian vå nasta haanlatffanlkh ne