ee vw Lee r, I tillämpa eller får tillämpa straffet just till följd aj kI samma grund. Tager man straffets egenskap af afskräckande såsom egentlig grund, blir följden tt jatt staten ej har straffrätt, ty staten har ej rätt J. Jatt nyttja den ena menniskan såsom medel att afskräcka den andra, och förlägger man åter det afskräckande i sjelfva lagen, fattad såsom strafthot, följer ej heller derur straffrätten, emedan detta hot visar sig ändamålslöst, då trots detsam1) ma brotten ej upphört, eller, såsom en ärad talare 1NYSS sagt, är det så, att lagen om dödsstraff står i lagboken såsom en hotelse, invänder jag blott, sg Jatt då den stått der i så många år, utan att moro den upphört, är den ändamålsvidrig och kan ej h Janvändas som medel. Det är naturligt, deri gifn ver jag den värde talaren rätt, så snart strafflatj gens betydelse fattas såsom preventif. Visar ert ) farenheten, att hotet äfven af detta stränga straff . Jmed döden, ej hjelpt afhålla från brott, så är ju dermed visadt, att det ej är medel, och hvartill skulle det annars tjena? Vore alltså dess ändamål att hota på förhand, vore det onödigt, och erfarenheten hade visat, att det ej förmått uträtta hvad det skulle. På samma sätt är det med den moraliska förbättringen. Det är en inre, fri verksamhetsakt, hvartill staten genom uppfostran och bildning och lagar kan gifva anledning eller motiver — hvad man i teologien nämner kallelse; men åstadkomma den kan endast menniskan sjelf i sitt eget inre. Den kraft, som i detta inre har makt, är Gud, men ingen dödlig. Följaktligen , kan frågan om dödsstraffets befogenhet eller obefogenhet ur synpunkten af moralisk förbättring -Jej afgöras, ty då sätter man för statens hbestraftj Jing rätt ett ändamål, som den ej kan förverkliga. Utskottet har såsom tredje skäl till afgörande af dödsstraffets befogenhet anfört, att man vid tillJlämpningen af dödsstraffet löper fara att begå misstag, så att det kan drabba oskyldiga personer. Utskottet har anfört, att sådant inträffat i andra länder 0. s. v. Jag vill härvid blott anmärka, att, vill man lägga detta till grund för bedömandet af hvarje straff, äfven med utskottets tillägg att staten ej bör tillämpa straff, för hvilka i fall af misstag reparation ej kan gifvas åt den oskyldigt straffade, då kan intet straff begagnas. Om en person t. ex. blifvit dömd till fängelsestraff för lifstid och utstått detta, men sedermera befinnes oskyldig, huru skall staten kunna reparera det lidande, han tillfogat honom? Ja, vi kunna till och med taga t. ex. det enda straff, som efter en sådan åsigt nes kunna behål böter. Träffa dessa en rik person, kunna de väl ej kallas för straff. Men är Jag en fattig man, som genom böternas utkräfvande blir bragt i nöd och elände och måste underkasta mig köld och hunger och sålunda t. ex. får min helsa förstörd, icke kan detta mitt lidande af staten repareras, derigenom att han sedermera låter mig lefva kräseliga. Jag vill erkänna, att man möjligen i en hastig vändning skulle kunna upptäcka äfven ett fjerde skäl i utskottets anförande. Detta skulle då vara på sidan 4: när staten icke begagnar dödsstraffet mot galningar, som ha våldsamma tendenser, hvarför skall det då begagnas mot andra personer? Utskottets egna ord härvid äro: det finnes vansinniga, hvilka med den mest beräknande list förena ett vildt, blodtörstigt sinnelag, och som, ehuru icke tillräkneliga för sina gerningar, likväl kunna vara för allmänna säkerheten lika vådliga som den gröfsta brottsling. För attskydda sig mot en sådan vansinnig har samhället funnit lämpligt att använda fängelse och bojor; men aldrig har det sökt vindicera sig rättighet att afdagataga den olycklige, icke ens då allt hopp om hans vederfående varit ute. Och hvarföre? Ötvifvelaktigt af den orsak, att samhället varit tillräck-. ligt skyddadt genom fängelset och bojorna, och emedan vid detta förhållande det ansetts omenskligt och grymt att taga hans lif, så ringa värde detta än haft i förhållande till den förnuftiga menniskans. Här har rättskänslan gjort sig gällande. Jag har verkligen läst igenom denna mening två gånger, hvilket jag ber att till en början få anmärka. Brottets första karakter är annars att vara en handling af frivillighet och med afsigt; galenskapens första karakter är att vara ett tillstånd utan förmåga att kna och utan frihet i viljan. Straffs betydelse är att vara riktadt mot brott: Kan man väl vänta, att der dessa första bestämningar af sjelfva betydelsen af brott och straff äro nyheter... Jag vill säga; att jag har sökt jemförelsepunkter med detta utskottets yttrande, men icke kunnat finna några i någon afhandling om brott och straff jag studerat, mer än iutskottets eget anförande sidan 6, der det heter: de mord, som förekomma, hafva måhända ofta nog sin yttersta grund i något psykologiskt missförhållande. Psykologiskt misstörhållande Vi skola försöka öfversätta det på svenska: ett missförhållande, som angår vetenskapen om själen! Hvad härmed förstås, känner jag ej till; jag antager att psykologiskt är ett skriffel, som bör rättas till psykiskt: ett missförhållande som angår själen. Och då tror jag i sanning, att detta ej blott måhända ofta nog är händelsen, utan att, så länge brottet är en dålig handling, det väl aldrig lär vara ett psykiskt missförhållande, ty icke lar det vara kroppen, som afsigt och frihet tillkomma. Det är detta, att brottet är en yttring af fri och medveten vilja och att straffet är riktadt mot denna vilja hos en individ, som är dess medlem, men med sin handling visar en mot staten riktad vilja, det är detta som måste väl framhållas, när man vill söka en verklig grund för afgörandet af statens rätt att straffa och att straffa med döden. Man har i de så kallade straffteorierna ofta gjort saken mycket kon: re än den är. Straffrätt är icke en egendomlig rätt hos staten; den är detsamma som statens rätt i allmänhet, blott yttrande sig i det fall, att statens verksamhet för sitt ändamål möter ett fritt motstånd hos någon af dess medlemmar. Staten skall skydda och ordna sjelfständighet och frihet hos sina medlemmar i deras förhållande till hvarandra och till det hela: en sådan frihet är just hvad som menas ed rätt, och denna rätts betordrande är statens ndamål, grunden för ali dess verksamhet. Att staten straffar, vill då blott säga, att staten befordrar sina medlemmars rätt och frihet i deras ömsesidiga förhållande, när någon mot samma statens ändamål fiendtlig, fri och afsigtlig handlingskraft uppträder, och straffets betydelse är att undertrycka .en sådan vilja — man kallar detta att staten reagerar mot detta hinder för uppnåendet af lä hvad som utgör dess ändamål. Är detta straffrättens grund, så ställer sig frågan i afseende på statens rätt till dess utöfvande i allmänhet helt enkelt derhän: eger det rätta rätt mot det orätta? Är staten, hvars ändamål är rätt och hvars verksamhet är rättens befordran, befogad att reagera mot det orätta — ty det är orätt, som strider mot atens ändamål, rätten. Densamma blir frågan i seende på dödsstraffet blott med tillämpning på detta särskilda straff; ty af den nu af mig angifna grunden till statens straffverksamhet följer ej blott, om och att staten till denna verksamhet har rätt; ur samma grund kan ock — såsom ur hvarje verklig grund med afseende på 3 följd måste vara ndelsen — afgöras omfånget och gränsen för statens straffrätt. Alltså: är dödsstraffets tillämpning i och för sig orätt, är måhända — deri ligser svårigheten — dödsstraffet i sig sjelf orätt; ;y att det för undanrödjande af den mot statsindamålet riktade viljan utgör ett medel för samma indamål, det behöfver naturligen intet bevis. Huru ångt alltså stri r sig statens straffrätt? Svaret blir: statens straffrätt sträcker sig så långt, till samma omfång som det mot staten riktade orätta, som genom straffet skall undanrödjas. Den, som begått eller tenderat att begå mord på samhället, som är landsförrädare och detta med full frihet och afsigt; huru långt sträcker sig det orätta hos honom? Jo, derhän, att taga bort hela staten i sjelfva dess existens, dermed ock det af denna reterade rätta i sin helhet. Likartadt är för ndet med den, som begått mord på enskild huru mycket af rätt lemnar mördaren ar åt den, han mördar? Alltså ock: huru långt sträcker sig, till hvad omfång framträder genom mordet hans vilja såsom orätt, riktad emot rätten? Huru långt behöfver den, för att ej qvarvara såsom en upplösande kraft i staten, af denna underkas? Svaren på dessa frågor behötver jag ej s uttala. Men härmed hoppas jag hafva besvat frågan: bar staten rätt att använda dödst3 straff? i ni Man säger nu visserligen att lifvet är en gåfvajat if Gud och att derföre han allena eger taga det;; lödsstrafi vore ingrepp i hans få . F it ei ovanlist. att MmMÄNJen w FEV RR Ur re t t1z1ttn11??:2:2cecntSn n ötverhet