ts Dn, ul i) er ce 1, ec Tore Te ) stånd, der frestelser till brott, dem lagen straffar äro undantagsfall, finna utväg att gälda sin tack samhetsskuld till lifvets och dödens Herre. Ödmjukt men öppet förklarar jag härmed at jag för min ringa del bifaller lagutskottet förslag Andra kammaren. Hr Ribbing. Vid sistförflutna riksdag nödga des jag taga kammarens tid i anspråk med ett anförande, för att utveckla och förklara de skäl som förmått lagutskottet att afstyrka dödsstraffets upphäfvande. Då emellertid denna fråga nu ånyg genom väckta motioner bragts till riksdagens och lagutskottets behandling, och lagutskottet sedan senaste riksdag ändrat öfvertygelse och kommit till ett resultat, motsatt det till hvilket utskottet då kom, tror jag det vara mig icke blott tillåtet, utan en pligt, såsom medlem af utskottet och reservant mot dess beslut att, då jag ännu står på samma ståndpunkt i frågan som för ett år sedan, söka pröfva de skäl, som blifvit för dödsstraffets afskafftande anförda. Jag har sökt efter dem och sökt att reda dem, så godt i min förmåga stått. Jag har för sådant ändamål gått tillbaka till sjelfva motiverna och till denna kammares diskussion för ett år sedan. På båda dessa ställen har jag funnit ett sätt vara förnämligast, om ock visserligen ej uteslutande begagnadt för att visa dödsstraffets olämplighet: man bar börjat med att försäkra, att dödsstraffet är grymt, barbariskt, fasaväckande, vittnande om hyckleri, kärlekslöshet o. s. v. Nå väl! Man vill bevisa en saks dålighet; man börjar om den uppräkna dåliga egenskaper, och beviset synes sedermera vara mycket lätt. Vi vilja taga lett exempel! Man kallar en sådan handling grym, hvilken tillfogar ett lidande, som ej är nödvändigt för det med handlingen afsedda ändamålet, eller ett lidande, som ej har något ändamål alls. Man säger således, att dödsttraftet bör upphäfvas, derför att det är grymt. Jag frågar dock, var .I det ej just detta, som skulle bevisas? — Man hade vidare talat om sina känslor af fasa, sitt kristliga sinnelag o. s. v. I allmänhet är ingenting lättare än dylika känsloutgjutelser för den, som af naturen är begåfvad med ett känsligt sinne och van att i en vatker form gifva uttryck åt sina känslor. Låtom oss ock medgifva, att sådana känsloutgjutelser alltid hafva ett behag med sig såsom uttryck af en högstämd själ och så till vida innebära en förnöjelse att höra; men låtom oss å an sidan ej förneka, att man efter känslor icke stiftar lagar eller afgör hvad som endast med förstånd och omdöme till sin lämplighet kan bestämmas, att alltså med alla känsloutgjutelser, som, beträftande dödsstraffet, hafva framträdt, och jag tviflar ej derpå, skola framträda, för dess befogenhet eller obefogenhet är bevisadt — jemt upp intet. Jag betvitlar visserligen icke, att om en person vill begagna icke sitt förstånd, utan sina känslor, för att fatta sin öfvertygelse angående verkningarne af ett till och med ganska lindrigt, ett bland de vanligaste medikamenter, han i de fidsta fall skall utbrista: läkaren var en grym och kall menniska, som gaf den stackars patienten detta vidriga medikament! — Men, m. h., hvad skulle vi väl säga om läkaren, i fall han lät bestämma sig i sin ordination af något sådant, eller om dem, som vårda den sjuke, om de undanhölle patienten läkemedlet, derför att de visste, att dess verkningar för deras känsla vore motbjudande? Jag tager mig friheten att här anföra just denna analogi: likasom sjukdomen är en kraft i orgasätt framträder i brottslingens handling en till samhällets upplösning verkande kraft, hvilken straffet söker nedtrycka genom att befria samhällskroppen från den upplösande verksamheten. Jag vill fu öfvergå till de argumenter utskottet anfört för sitt tillstyrkande af dödsstraffets afskafande. Utskottet har sammanfört alla sina skäl under den rubriken: är dödsstraffet nödvändigt för samhällsordningens bestånd och ändamål? Detta är dock tvetydigt nog, ty vi hafva ju ock en sedlig nödvändighet, som i denna fråga kan tagas i betraktande. För min del synes mig hvarje diskussion härutinnan tvinga derhän, att man skiljer mellan dessa två frågor: är dödsstraffet i sig sjelf orätt, eller kan det ur rättslig synpunkt försvaras?, och är dödsstraffet nu behöfligt, eller kan detn afskaffas?, Då man är ense om att straff är medel, innefattar besvarandet af den första af dessa frågor tveggehanda: om det befordrar, verkligen utgör ett medel för det ändamål — statens — till hvilket det hänföres; och vidare: om den handling, som detta medel innebär, i och för sig är oberättigad. Båda dessa frågor måste vi besvara, ty skulle vi ej kunna nöjaktigt reda äfven den seare, komme vi till det orätta yrkandet att låta ändamålet helga medlet Då jag efter denna anmärkning går att skärskåda utskottets skäl, skiljer jag alltså från hvarandra de två saker utskottet fört tillsammans och velat ådagalägga: det orätta och det obehöfliga i dödsstraffet. För det förra har utskottet först uppställt två grunder i örening: ett straff, för att vara berättigadt, skall förena egenskaperna att vara afskräckande och att åstadkomma moralisk förbättring, såsom tydligt framgår af sista raderna i första stycket, sid. 3 af betänkandet: strafftets onda skall vara större än den fördel brottets begående medför, så att det förra verkar afskräckande på brottsligt sinnade personer, Efter denna sålunda uppställda grund för ett strafis befogenhet pröfvar utskottet dödsstraffet, jemfördt fhed lifstids fängelse. Dervid är då först en egendomlig och anmärkningsvärd omständighet, att utskottet, så väl vid lifstids fängelse som dödsstraff, uppgifvit motsatta ege skaper på begge för att hvardera skall verka till de båda fordrade syftemålen, afskräckande och förbättrande, hvilket, enligt utskottets åsigt, är grunden för straffets rättslighet. Utskottet säger: att just fängelset på lifstid är egnadt att göra detta straff afskräckande, men kort derefter till ägger utskottet deremot, att utsigten för lifstidsngen att i nådeväg återfå friheten synnerligen bidrager till hans moraliska förbättring, d. v. 8. dertill bidrager, att fängelset icke är för lifstid — hvarigenom det var afskräckande. Utskottet yttrar vidare, att dödsstraffet icke verkar afskräc kande, emedan man icke är säker om det komm att verkställas, men att deremot fängelset fö bättrar, emedan man är osäker, om det kommer att verkställas. I fråga om karakteren af afskräckande synes nnars företrädet emellan dödsstraff och lifstidsngelse, lätt afgjord af den enkla omständigheten, att dödsstraffet är strängare och att liftdömde begära nåd från detsamma, hvilket vill säga att i dess ställe få taga lifstidsfängelse. Utskottet har i sin förbättringslära anfört: dödsstraffet beröfvar brottslingen den beredelsetid, som eljest för honom återstätt och som till äfventyrs varit behöflig för hans eviga väl. Väl är det sagdt, att dödsstraffet genom sin förkrossande kraft förmå astigare och säkrare än fängel ffet böja det yrhärdade sinnet; men det är föga kristligt att med svärd och bila befordra syndarens omvändelse — och det torde kunna ifrågasättas, huruvida den ånger, som sålunda framtvingas, hvilar på sannt kristlig grund.. Jag får erkänna, och jag ber om ursäkt derför, att jag nu måste repetera några uttryck af en tanke, som jag, då denna fråga vid sista riksdagen inom kammaren diskuterades, vågade uttala. För mig är det obekant, buru en dödlig kan känna till hvilken tidrymd som är behöflig, för att man må kunna omvända sig och möjligen få försoning och nåd. Men det vet jag att den lärare, hvars religion vi bekänna, förklarade, att det behöfves mycket kort tid, då han gjorde sin bekanta helsning och löfte till röfvaren set. Ar det vidare rätt att, liksom utskottet, tala om, att den efter dödsdomen vunna förbättringen ej är kristlig? Jag vet ej från hvilken uppfattning af kristendomen utskottet dervid utgått, men det är mig åtminstone bekant, att den kristendom, våra prester predika och som är uttryckt i vår psalmbok och andra religiösa skrifter, flerestädes uttalar, att tanken på döden är ett af de kraftigaste motiven för omvändelse och förbättring. Detta är ock ganska naturligt, oberoende af religionslärans auktoritet, ty tanken på döden är tanken på de sinliga väsendenas förgänglighet och på de jordiska intressenas ringa varde; den innebär alltså ett motiv att rikta sig på andra intressen, men utom de sinliga finnas blott de sedliga och religiösa. Det medgifves deremot till fullo, att full sanning tillkommer utskottets utnismen, verkande till dess upplösning, så på samma att den tvuneoena omvändelsen icke hvilar nå! s