POETEN RER RIUSPAGEN Riksdagsdebatterna om dödsstraffet. Första kammaren. Hr Ekenman. Mine herrar! Icke fullt ett år har förflutit sedan frågan om dödsstraffets afskaffande utgjorde föremål för kamrarnes öfverl ing, och dock huru olika gestaltar sig denna fråga nu mot då! Då saknade hon vid sitt framträdande det stöd, som kan hemtas af utskottets tillstyrkande men blef icke destomindre, efter allvarligt skärskådande och mögen öfverläggning, af andra kammaren gillad och att den afslogs af första kammaren var beroende af blott en röst. Nu deremot då lagutskottet tillstyrkt denna straffarts afskaffande, har andra kammaren funnit tiden dertill icke ännu vara inne, och ehvad utgång således frågan i första kammaren erhåller, har hon dock för denna riksdag fallit. Skälen till den inträffade omkastningen i åsigter må vara åt framtida äfdatecknare förbehållet att söka lägga i dagen. För min del skall jag lemna utväg dertill genom förklaringen, att kände jag abstrahera frågans moraliska vigt, kunde jag rangera henne bland dem, om hvilka folkombudets mening kan saklöst taga intryck af dagens opinion, så skulle den opinionsttring glädja mig som genom voteringen i andra ammaren må anses hafva skett beträffande en hög personlighet, hvilken vi alla, och ingen högre än Jag, vördar såsom en af nationens ädlaste män och jag skulle då tillåta mig den önskan att resultatet i denna kammare blefve enahanda. Men frågan är icke af sådan beskaffenhet och ehuru min mening om densamma är skiljaktig från såväl h. exc. justitieministerns, som flera andras, hvilka jag skattar högt för juridisk skarpsinnighet och medborgerligt värde, uppfattar jag min pligt såsom representant så, att jag icke får för sådan hänsyn rygga tillbaka att uttala den. Hos mig var det icke en auktoritetstro, icke ett hugskott, icke en känslans öfversvallning då jag vid förra riksdagen antydde min ståndpunkt till denna fråga. Jag anBåg dödsstraffet kunna och böra afskaffas derföre att jag betviflade dess rättmätighet, dess nödvändighet, dess ändamålsenlighet. I denna kammare skall, jag är förvissad derom, icke en enda röst höjas för straffets försvarande ur synpunkten af statens rätt att utkräfva hämnd å honom som dess lagar öfverträdt. Ingen meningsskiljaktighet skall här ega rum derom att utvecklingen af statens ide ytterst och förnämligast åsyftar samhällsmedlemmarnes förädling, och om meningarne att åstadkomma denna förädling äro skiljaktiga, om konflikt derigenom uppstår — desto bättre! Sanninen, på hvilken sida den befinnes, skall slutligen ryta sig segrande fram ur mörkret. Det är icke min afsigt. ty det skulle vara af oändligt ringa praktiskt gagn, att företaga en kritik af de teorier, som straffets försvarare uppställt och förfäkta. För min egen del har jag mönstrat mina minnen, har jag åter underkastat dessa länge kända teorier min tankes pröfning, med all den skärpa jag förmår ådagalägga och med allt det misstroende till en förut fattad mening, som skarpyinnighetens möjliga svaghet påkallat. Resultatet deraf har blifvit, att om ock under ett lägre kulturtillstånd, dödsstrafriet under vissa vilkor må anses hafva varit berättigadt — detta berättigande likväl hos oss hörer till en redan förfluten tidseriod — att om ock detta straff kunnat och kan I någon mån verka afskräckande och således förekommande andra, möjligen påtänkta brott eller framstå för minnet hos honom som är beredd att brottet utöfva och derigenom hindrar honom derifrån — hvilket jag icke vågar förneka, ty lika vanskliga som probalitetsberäkningarne äro öfver menniskohjertats mysterer, lika svåra äro de gjorda beräkningarne att vederlägga — så förekommer mig likväl denna teori så ytterst osäker iafseende på syftets uppnående, så helt och hållet fallande inom experimenternas område — experimenter med förnuftiga, om ock förvildade varelsers lif — att jag icke hyser tvekan det staten ur denna synunkt är oberättigad tillgodogöra sig de fördear som af dödsstraffet kunna hemtas — att slutligen teorien om brottslingars förbättring genom beredelse till döden saknar hållbarhet, ty konseqvensen häraf synes mig blifva, att om förbättringen vunnits, om vildsintheten hos den olycklige brottslingen är paralyserad, utgör dödsstraffet för honom en välgerning, hvaraf bon icke gjort