husen, har, såsom vi vågade hoppas, blitvit med så mycken välvilja mottagen, att tvenne asyler för fattiga barnaföderskor, en å Kungsholmen och en å Söder, ifrån detta års början kunnat inrättas. Och då dessa asyler redan visat sig uppfylla det med dem afsedda ändamålet, så har jag ansett för en kär pligt att lemna en kort redogörelse för deras verksamhet, öfvertygad att hvar och en, som bidragit till det menniskovänliga arbetet, skall känna sig tillfredsställd och att mången. som ännu icke riktat sin tanke åt detta håll, skall finna sig manad att understödja ett företag, så rent menskligt som detta. Men för att rätt fatta och inse det välgörande ändamålet med dessa inrättningar torde det vara nödigt att erinra sig, hvad som blifvit yttradt om befolkningen inom barnbördshusen. Sålunda må det gerna medgifvas, att en stor del af dessa qvinnor tillhör den beklagansvärda delen af samhället, som man, med eller utan skäl är ofta svårt no att afgöra, benämner samhällets afskum. Me afsky vände sig derföre månget Nate varmt hjerta från dessa inrättningar och tillåter ej tanken tränga inom dess murar. Det oskyldiga sinnet fruktar att såras af blotta anblicken af dessa, såsom man kallar dem, fallna varelser och man skyndar kanske förbi utan någon känsla af medlidande, som, i händelse den skulle göra sig gällande, lätt döfvas af den utnötta, i tid och otid upprepade frasen att man ej skall lägga hyende under lasten. Jag ber eder dock, stannen ett ögonblick och låten mig leda er vid handen en liten stund genom dessa sjukrum. Vi äro nu inne och jag ser med tillfredsställelse att första anblicken på eder icke gör något obehagligt intryck. I sen eder omkring; öfverallt renlighet, ordning, lugn och förnöjsamhet. Här märker man ju ingen nöd; här spåras intet elände, här är ju värme, god föda, öm vård och skötsel, hvad önskar man vidare? Tålamod blott; följen mig och egnen ett ögonblick eder uppmärksamhet åt hvad jag har att säga. Ni stanna först här en stund. Dessa qvinnor äro gifta hustrur. -Den enas man är skräddaregesäll, har en län; tid saknat arbete och är, åtminstone för ögonblicket, uti stort bekymmer vid tanken på att icke kunna skaffa hustrun den föda hon behöfver då hon snart skall återvända till hemmet, svag och kraftlös, der hon har ännu ett litet barn att vårda. Mera än högst 14 dagar kan hon icke få stanna här, ty utrymmet är trångt och tilloppet af hjelpsökande stort. 14 dagar! icke kan hon på denna korta tid återvinna krafter för att vårda sitt hem och amma sitt barn. Hon inser detta sjelf. Det är orsaken till hennes bekymrade utseende. Den andra har, innan hon kom hit, arbetat på en fabrik, dit hon fått löfte att återvända, när hon återvunnit nog krafter dertill. Mannen är en slarf.. gom icke kan bidraga till hennes underhåll. Med. oro ser hon mot den dag, då hon skall utskrifvas(:! härifrån, ty efter 10—14 dagar eger hon ännu icke styrka nog att återtaga sitt arbete på fabriken. Blott ännu en eller annan vecka och allt vore godt och väl. Denna unga qvinna är sömmerska. .Barnfadern har rest bort; hon vet ej hvarthän. Är det lättsinne eller blott svaghet som fört henne hit? Jag vet det ej. Men medgifven, att det ligger någonting rörande uti den stilla undergifvenhet, som röjer sig i hela hennes väsende, då hon talar om sin föresats att med sitt handarbete försörja sitt barn, blott hon kunde återvinna nog krafter att börja dermed, då hon kommer härifrån. Alla dessa åter, som nu synas så lugna och nöjda, sakna bostad. De hafva, åtminstone de senare månaderna, varit hvad man kallar inneboende i något uselt och eländigt kyffe, försoffade af köld, svält och smuts och njuta nu af ögonblickets trefnad. Der de förut bott, få de ej återvända med sina barn. De äro fullkomligt husvilla. Hvad det blir af dem och deras barn då de gå härifrån kan jag icke med visshet säga. I allmänhet tror jag, att barnen snart duka under för hunger och vanskötsel, och qvinnorna — ja, om dem kan jag icke lemna några upplysningar. Dylika samhällets olycksbarn utgöra förgrunden till den mörka tafla, som nu, kanske för första gången, upprullas för edra blickar. För någon tid sedan, under förlidet år, måsve jag på en dag utskrifva fem unga qvin: nor, hvilka alla saknade bostad. Genom de medel, som den aldrig tröttnande välgörenheten lemnat i mina händer, kunde jag nägra dagar för-Å. skaffa dem varm bostad och sund föda, tilldess de en onsdag kunde anmäla sig till amtjenst vid allmänna barnhuset. Jag lemnade dem en skrifvelse med skildring af deras blottställda belägenhet och anhållan, att om de kunde till ammor: antagas, detta måtte ske utan dröjsmål, emedan de i annat tall saknade tak öfver hufvudet. Alla fem återkommo. De hade icke kunnat antagas. Då de, hjelplösa, gingo ifrån mig, vågade jag icke högt uttala de grymma trösteord, samhället tillhviskar dessa olyckliga. De ljuda dock ständigt i mitt öra. I skolen säkert rysa då I hören dem. De lyda sålunda: Gån icke och kasta edra barn i sjön, ty då straffe vi eder med flera års tukthus. Men gån bort i eder uselhet och svält dem, vanvårda dem, pina ihjäl dem på detta sätt; det blir snart slut på eländet. Ingen aktar derpå; ingen lyssnar till de små arma varelsernas qvidan. Snart är allt tyst och I ären befriade från er börda, och den vkristliga kärleken gläder sig åt, att den lilla slapp pinas för länge. essa, som ligga här, hafva ett, om också tarfligt, hem att komma till, och behöfva ingen hjelp. en låtom oss nalkas dessa båda qvinnor, som sitta gråtande på sängkanten, och höra hvad de hafva att berätta. Den ena har blicken fästad på vaggan, der två små kräk ligga i orolig sömn. Hon omtalade huru hon, då hop märkte sig vara i grossess, en dag satt på Strömparterren oc skådade ned i det brusande vattnet och den mörka tanken uppstod ,i hennes själ att i böljorna göra slut på sitt hopplösa lif. Hon saknade mod dertill. Hon kom slutligen hit — och snart hade hon ett barn vid hvardera bröstet. Hon kan ej uppföda dem; hon kan icke tänka på att erhålla I gon amplats. Jag har åtskilliga gånger skrifvit till myndigheterna för att få barnen intagna på barnhuset. Just nu har det sista nekande svaev ankommit. Detta är anledningen till hennes tårar. Den andra har, såsom hon säger, i sju år varit bekant med en kakelugnsmakaregesäll, med hvilken hon förut har ett barn, som blifvit intaget å allmänna barnhuset och nu är utackorderadt till fosterföräldrar i Nerike. För omkring fyra månader redan dog karlen i lungsot på ett sjukhus. Så länge han lefde hjelpte han henne så mycket han kunde och var mycket beskedlig mot henne. Sedan blef det fattigdom och elände, och när hon icke kunde betala sin hyra, blef hon vräkt och fick af pbarmhertig et en månad innan hon kom hit bo i en vedbod, der hon af litet halm beredde sig en hviloplats för nätterna. För att kunna lifnära sig måste hon sälja undan det lilla hon ännu hade qvar, och då hon kom hit egde hon knappt något att skyla sig med. En vintermånad i en vedbod, snart sagt utan kläder, utan föda, hopplös, förtviflad och med tanken på sin snart förestående förlossning! Jag undrar i sanning icke på den suck af medlidande, som smyger sig fram ur ert beklämda bröst. Det är nästan för mycket af det menskliga eländet. Vi tala några vänliga ord till henne; vi söka lifva hennes mod och ingjuta hopp i hennes själ, men kunna ej underlåta att yttra några ord om den oförsvarliga tanklöshet, som bragt henne i detta elände. Vi vända oss ifrån henne för att gå. Hon håller oss sakta tillbaka och hviskar knappt hörbart under bittra tårar: var ej ond på mig,. Rörde och förvånade frågen I mig: hvad menar hon? ond? öfver hvad? Jo, för att hon i all sin fattigdom vågat ha menskliga känslor; för att hon genom sin lefnad brutit mot sedlighetens fordringar; för att hon nu blifvit en börda för samhället. I baden icke väntat att inom dessa murar finna sådana tänkesätt. Åh, jo! det 5002, som rörer sig i menniskohjertat, låter stundom lika litet förqväfva sig af det tärande eländet, som af lyxens förvekligande yppighet. Hvad I nu hafven sett utgör blott ena hälften af barnbördshusens befolkning; den andra hälften utgöres af de späda barnen. I hafven måhända knappt gifvit akt på dem, der de sofva så lugnt i sina vaggor, eller finna ro i skötet af en eländig moder. Sägen mig uppriktigt, finnen I någon väsentlig skilnad på dessa barn och edra egna, eller dem, som I hafven sett med sådan omsorg vårdas af välmående föräldrar? Åh, nej! vid den åldern äro alla lika. Vi se här samma älskliga utseende, samma små knubbiga lemmar, som sprattla i badmek fö 0 KD ot KR Bet (dt TR OR I DD TR BD kr NA KAR rf SD fr SA he ht gt ft rg före böt nt Jag Jr Dn