vinstmedlen förp bankens egna ändamålv, hvarmed somliga afse metalliska kassans förstärkande; andra lånerörelsens utvidgning; andra åter en utvidgning i allmänhet af bankens verksamhet, så att banken kunde iförhållande till privatbankerna intaga en mera dominerande ställning. Till dessa vanliga och välbekanta argumenter kom denna gång ytterligare det, som hemtades från den omständigheten, att metalliska kassan för närvarande blott med ett par hundra tusen rdr öfverskjuter det i bankoreglementet bestämda minimum af 10 millioner rdr. Man ansåg under sådant förhållande, att vinstmedlens utbetalning till så stort belopp som utskottet föreslagit, eller 2,100,000 rdr, helst om den, såsom första kammaren beslutit, verkställdes redan innevarande år, skulle medföra ytterligare påkänningar på metalliska kassan och kunna medföra svårigheter för banken med hänsyn till realisationens upprätt-. hållande. På dessa, grunder instämde hrr Posse, Medin, Key, Östman, Staaff, De Marå och Anders Jonasson i den af hr Mannerskantz afgifna reservation, hvari föreslås, att af vinstmedlen endast 1,500,000 rdr må till riksgäldskontoret öfverlemnas, och detta först under loppet af år 1869. Hr Agardh, med hvilken hrr Jöns Pährsson, Gudmundsson, Rundbäck och Olof Nilsson från Vester botten förenade sig, ville deremot nedsätta beloppet än ytterligare, eller till 1 million rdr, men de förenade sig dock slutligen alla om det af hr Mannerskanta fram-. ställda förslag. För den af utskottet föreslagna summa Bä sig deremot hrr Hedlund, Muren, cklind, Lönnberg och Lindström. Det var åsynnerhet den,sistnämnde, som med en ämnet fullkomligt beherrskande reda och klarhet punkt för punkt gendref och vederlade motsidans argumenter. Hvad först beträffade den föreslagna åtgärdens inflytande på metalliska kassan, så visade hr Lindström, att man endast på et sätt kunde förhindra att de ifrågavarande medlen kunde trycka på metallförrådet, nemligen derigenom, att fullmäktige låste in dem i banken; ty om de användes antingen i lånerörelsen eller tillinköp af obligationer, så löpte man precist samma risk att se dem presenterade till invexling vid silfverluckan, som om de utbetalades till riksgäldskontoret. Hänvisande till de flera motioner, som varit väckta rörande bankovinstens användande, ådagalade talaren, att förslagen alldeles icke gått ut på att stärka bankens vexlingsförmåga, utan förnämligast, om ej uteslutande, att gynna låntagareintresset; och han hemställde om det kunde vara skäl att, under en period, då redan de nuvarande skatterna trycka hårdt på folket och då en statsbrist förefinnes, som måste betäckas, använda de tillgångar som förefinnas för att gynna ett fåtal af låntagare och i stället fylla statens behof genom ökad bevillning. Att åter skrinlägga bankovinsten, på det man ej genom dess utsläppande vare sig under den ena eller andra formen skulle äfventyra att se sedlarne återkomma till banken för att trycka på metalliska kassan, vore just att arbeta privatbankerna i händerna, då man öfverlemnade åt dem att nästan ensamme förse rörelsen med det behof af bytesmedel, som städse förefinnes. Talaren ådagalade slutligen, att bankofullmäktige ingalunda saknade utvägar till metalliska kassans förstärkande, och att ingen våda hotade banken från deras sida, som ville för statens behof använda en längesedan upplupen vinst, men väl från pessimisterna, som idkeligen tala om bankens hotade ställning och derigenom göra allt sitt till för att undergräfva dess kredit. Kammaren bestämde först med 99 röster mot 45, att den summa, som skall af 1866 års bankovinst utdelas till statens allmänna behof, skall utgöra 1,500,000 rdr. Minoriteten röstade för utskottets förslag om 2,100,00C rdr. Sedermera beslöts med 69 röster mot 66, att beloppet skall utbetalas först 1869. Minoriteten ville anvisa det under senare hälften af innevarande år. Både summans belopp och tiden för utbetalningen måste således nu vänta sitt definitiva afgörande i gemensam votering af båda kamrarne.