nedfallande förorsakade att borrningen icke åter kunde taga sin början förr än den 13 Februari, hafvande sålunda ett afbrott egt rum af trenne veckor, eller från den 24 Januari då arbetet måste upphöra. Sedan dess har icke något vidare hinder inträffat, ehuru ytterligare tvenne lerlager påträffats, nemligen ett emellan 80 och 82 och. ett emellan 98 och 99 fots djup, men denna lera är af fastare art och har icke medfört några olägenheter. Lagren från 70 till 99 fot befunnos för öfrigt utgöras af skiffer med vexlande tunna lager af grå kalksten. Ifrån 99 till 121 fot genomgingos blandade lager hvilkas beskaffenhet efter analys närmare bestämmes. Derefter hvit kalksten till 131 fot, det djup som uppnåtts lördagen den 7 Mars. Dessa sista tio fot, från 121 till 131 fot hade en sådan hårdhet att hela veckan upptogs med borrningen deraf, eller mindre än två fot per dag. Uti lokomobilen behöfver icke användas högre ångtryck än 30 skålpund per qvadrattum. Arbetet går bäst då den gör red slag i minuten, hvarigenom borren gör 37 slag d. v. s. höjes och faller I gånger på samma tid. Fallhöjden är 2!s:dels ol Jerntrådslinan användes och synes särdeles väl uppfylla sitt ändamål, sedan några nödiga förändringar i och för borrens vridning blifvit vidtagne. Uti Amerika såg jag icke annat än tåglinor bees men jernlinan tyckes på allt sätt vara att öredraga. Under borrningens fortgång innan djupet uppnått 100 fot syntes spår af olja på sandpumpvattnet, ehuru till så ringa qvantitet att den icke kunde tillvaratagas. Denna såkallade ytolja (surface oil) är dock af mindre vigt än lukten af gas, hvilket i Amerika anses som det mest osvikliga tecken till närvaro af olja i större mängd. Have you got the smell yet? (har ni fått lukten ännu?) är den gifna frågan då tvenne oljeborrare träffa hvaranIra, och på närvaron af detta näsans vittnesbörd har mången oljekälla blifvit såld till fabulöst pris långt innan någon olja ännu kommit i dagen. Det är således med särdeles nöje jag kan tillkännagifva att just före min afresa formannen Finn Olof Ölsson underrättade mig att vid borrningens slut lördagsafton den 7 Mars det med sandpumpen upptagna våttnet och-borrmjölet luktade starkt af gas, eller som han uttryckte sig: alldeles lika som oljan ifrån gamla oljegrufvan. Ofta nog har, genom att utpumpa vattnet ur borrhålet, oljan framrunnit så att vidare borrning ansetts öfverflödig. Vattentrycket, hvilket vid ett djup af t. ex. 200 fot uppgår till omkring 100 per qvadrattum har således i sådant fall hindrat oljans framträngande. Så snart vi vid Osmundsberget nedträngt i första sandstenslagret är derföre min afsigt att nedsätta pumprör och pumpa brunnen läns. I sammanhang härmed vill jag nämna att intet vatten förekom i borrhållet förr än vid första fasta skifferlagret på 29 fots djup, då vattnet steg till cirka 10 fot från rörens öfverkant. och intet vidare tillopp observerades förr än vid omkring 85 fot, då vattnet tillströmmade så att rören nära fylldes till ytan, hvarvid det sedan bibehållit sig. Då den för vårt fådernesland ofantliga vigten af detta företag allt mera börjar att inses är ingenting naturligare än att den frågan öfverallt framställes: Nå hur är det vid Osmundsberget, blir det någon olja? Jag torde icke bättre kunna besvara denna stående fråga än genom framläggandet af några fakta från Amerika. Då de första oljekällorna borrades hade ingen ännu tänkt på att göra några jemförelser grundade på geologiska iakttagelser. Det är först under de senast förflutna tre eller fyra åren, sedan oljeregionerna i Pensylvanien och Virginien, såsom nationella rikedomskällor fördunklat Kalifornien och slagit hela verlden med häpnad, som vetenskapen, med mer eller mindre framgång, sökt att deröfver sprida sitt ljus. Men ehuru erfarenheten visat svårigheten att begränsa oljekällorna till några vissa geologiska formationer, då, såsom professor Nordenskjöld upplyser, oljebrunnar med framgång borrats under vidt skfida förhållanden, så hafva dock vetenskapsmännen förenat sig om en åsigt, nemligen att sannolikheten för oljas finnande stier med lagrens brytningar och kastningar. I detta hänseende har oljedistriktet i Pensylvanien intet ställe som kan jemföras med trakten omkring Osmundsberget. Deremot har, Vestra Virginien omkring Kanawhafloden ett starkt syskontycke dermed. Ett stycke land af omkring 15 svenska mils längd och 4 å 5 mils bredd innefattande uti sig åtta då nio counties eller HO nemligen Tyler, Pleasants, Ritchie, Wood, Calkoun, Roane, Jackson and Kanawha counties utgöras af en sammangyttrad massa af berg och dalar, der jordlagren synas kastade, veckade och brutne på det mest fantastiska sätt, liksom skulle, såsom en författare uttryckt sig, xnaturen någon gång i tiden varit i stor ångest. Der, såsom vid trakten omkring Osmundsberget, stå lagren oftast på kant i olika lutning, och der innehåller äfven kalklagren samma ymnighet af fosilier Öfverallt i detta distrikt har man funnit rika oljekällor. Lagren bestå af kalk, skiffer och sandsten utan någon bestämd ordning. Första sandstenslagret anträffas vanligen vid djup af från 60 till 150 fot, hvarvid den såkallade ytoljan visar sig; derefter kommer åter kalk, skiffer, och sedan igen sandsten. Stundom finnes redan der stora qvantiteter olja så att borrningen icke behöfver drifvas vidare, men i Pensylvanien söker man alltid uppnå tredje sandstenslagret, hvilket stundom ligger ända till 1000 fot djupt. Någon gång har det inträffat att borren genomträngt stenarter, hvilka alldeles icke skulle tyckas förenliga med närvaron af petroleum. Sålunda genomborrades vid Nielan i Öhio 78 fot skiffer, 16 fot qvartz, 42 fot soapstone (motsvarande den feta flintartade leran vid Osmundsberget) och slutligen vid 150 fots djup första sandstenslagret. Vid Chicago, snart sagdt inom stadens gränsor, börjades borrningen uti brun kalksten, hvaraf en yta af cirka 100 tunnland ligger uppkastad i dagen. Formationen är den siluriska, och de lösa jordlagren i närheten af kalkberget hafva ett djup af 100 fot. Först genomborrades 35 fot brun kalksten, derefter 100 fot ljusgul, stundom nästan alldeles hvit dito, sedan vexlande tunna lager af flinta, mycket hård kalk med. inblandade jernpyriter samt spår af koppar och svafvelkis, derefter på nytt 156 fot skiffer, och då borren dervid åter nedträngde i kalksten kändes stark gaslukt. Vid 539 fot påträffades första sandstenslagret af 71 fots mäktighet oeh derefter åter kalk med flinta och svafvelkis. I detta lager uppnåddes önskadt. resultat. . . Jemförande dessa och dylika fakta, hvilka jag sjelf varit i tillfälle bevittna, med förhållandet i Dalarnes siluriska region måste jag uttrycka den öfvertygelsen att olja finnes derstädes i ofantliga qvantiteter. Jag tror att vi uti Sverge ega icke nu anade skatter af petroleum, spridd under de ansenliga delar af landet der mäktiga skiffer, kalk och sandstensbäddar betinga dess tillvaro. Det är för öfrigt ganska säkert att om dessa territorier legat i Amerika hade de för längesedan blifvit borrade på många tusende ställen. På intet mera fosterländskt sätt torde derföre kapital kunna användas. Visserligen är risken stor, ty alla deri nedlagda penningar kunna möjligen förloras — så vida man bör anse såsom absolut förloradt hvad som utgifvits till arbetare och näringsidkare inom fäderneslandet. — Men så ärj ifven chancen stor att på en gång, liksom genom ett trolislag, sprida allmän välmåga och rikedom. Stockholm den 15 Mars 1868. C. G. Lundborg. P.S. Sedan ofvanstående berättelse afgafs har direktionen emottagit följande telegram, daterad Falun den 15 Mars, kl. 4,30 e..m.: . Fredagen 145 fot borrade. Impregnerad bitu.minös sandsten. Oljefyndighet i form af mörkbruna stora droppar på borrvattnet. Utan lukt sur borrbrunnen. Anm. Den höga va måste kindra a da ikolum