denne man således icke mindre än två tidnin gar att leda, ett litet veckoblad: Kirke ligt Folkeblad, grundtvigianismens enda or an i vår press, och den för något öfver tv ar sedan grundlagda politiska tidninge Hamars Stiftstidende, som redan under si korta lifstid arbetat sig upp till en af d mest respektabla platserna i vår landsorts press. Jag vill ej påstå att allt som i skrif och lära utgår från Sagatun är rena guldet men så mycket är visst att den anda, son der råder, måste anses som en synnerlig gagnelig motvigt mot den myckna död schematism som här herrskar såväl i kyrks som i skola, i lif som i skrift. Skall någonsin det norska folket, eller särskilt den norska allmogen, komma utur den dogmatiske träldom, hvari det under de senaste decennierna blifvit trälbundet, kan detta, så som förhållandena nu en gång äro, knappast ske på något annat sätt än genom grundtvigianismen som öfvergångsstadium. Att nu försöka med ens tvärt bryta med hela det ortodoxa väsendet i kyrka som i stat, i det offentliga som i det enskilta lifvet, skulle föga eller intet båta; för de liberala ider, som man t. ex. i Sverge under den senaste tiden lyckats bringa i omlopp, är värt folk alldeles oemottagligt. Nämmnes någon gång den så kallade nyrationalistiska skolan i Sverge, nägot som här i landet knappast någon annan änLuthersk Kirketidende, vågar göra, så sker det blott under uttrycket af en from fasa öfver denna verldens gudlöshet och vantro, och detsamma är fallet i politiken. Låt en man framstå och offentligt förklara, att han anser republiken, för den fullkomligaste statsformen, och man skulle dagen derpå sky honom som om han med den röda jakobinmössan på hufvudet stode i begrepp att lägga kungens smorda hufvud under guillotinen. När sakerna stå på det viset, är det klart att man måste söka gå fram steg för steg, tum för tum. Att uppställa ett systematiskt radikalt program, hvars särskilta punkter alla skulle så snart som möjligt realiseras, skulle blott leda till ett komplett fiasko. Har man lyckats genomdrifva en enda reform så behöfs det. en half månsälder för att man skall vaga sig vidare. Har man tagit ett enda stes framåt, så måste det först växa gräs på stigen för att man skall kunna flytta den andra foten fram. Skall man nu kunna göra sig förhoppning om att blifva qvitt hela den dogmatiska barlast, hvarmed man belamrat våra hjernor och hbjertan och som man vill inbilla oss är religion, då är grundtvigianismen — väl till förstaendes i sin bästa, sin kraftigaste gestalt, ty a rabie imitatorum libera nos, o Domine! — den första och bästa bundsförvandt, med hvilken man bör söka allians. Ty hon har ej blott inskränkt den dogmatiska barlasten till det minsta möjliga, utan hon har äfven — och det är detta som ger henne en så stor betydelse äfven i andra sferer än den rent religiösa — första framhalla det medvetande om den histor kontinuiteten och den historiska utveck gen, hvaraf folket har ett så stort behof, om det skall blifva Kf i de döda kropparn. Dock — jag fruktar att alltför mycket fördjupa mig i dessa allmänna betraktelser, med hvilka det föröfrigt ingalunda är min mening att hålla någon panegy. of grundtvigianismen — och skyndar mig derför tillbaka till folkhögskolan. Så mycket kunna vi lofva, med dessa ord slutade det på sin tid i Kirkeligt Folkeblad intagna programmet för skolan på Sagatun, och så mycket tro vi ocksa att de män, som förstå sig på dylika saker, skola medgifva, att denna skola, till och med om hon ej blir felfri, det oaktadt måste bli långt mer lämplig till en folklig bildningsanstalt! för vuxna bondsöner, som vilja fortfara att ! vara bönder, och bland annat långt mer tid-! besparande än t. ex. seminarierna, som ju gjort till sin särskilta uppgift att utbilda ärare, och som derför under hela undervisningen mäste hafva detta mål i sigte. Och likväl är det en känd sak, att många under de senare ären börjat skicka sina söner till seminarierna blott för att der få en allmän bildning. Detta vittnar om behofvet af en högre skolbildning, men på samma gång äfven om bristen på dertill lämpliga anstalter. Huruvida den anordning som är lagd till grund för skolan på Sagatun i allt är den rätta, derom skulle det ännu vara för tidigt att uttala någon mening. I flera hänseenden fordrar den olika nationalkarakteren och de olika anspråk ländernas naturbeskaffenhet gör på invånarnes kunskaper och färdigheter en afvikelse från de danska mönster man i denna sak närmast haft att stödja sig till. Men detta låter lätt verkställa sig under den fria organisation som just är egendomlig för folkhögskolan i allmänhet och som är en af hennes obestridliga fördelar, både derför att hon tillåter ändringar i mindre saker, allteftersom de vunna erfarenheterna fordra det, och deratt hon ger eleven en mera sjelfständig ställning och sätter honom i stånd att utveckla sig friare efter sina anlag och sin fallenhet, än de offentliga skolorna med deras nödvändiga fordran på en viss uniformitet kunna tillåta. r Slutligen må nämnas, att det förliden höst ä öppnades en ny högskola i GudbrandsdalenC af teologie kandidaten K. Brun, och att det dessa dagar skrifves från Ullensvangi Har-1 danger, att allmogen der är starkt betänkt!? å att skaffa sig en läroanstalt som på den srundval folkskolan ger kunde lemna en vid-! sträcktare undervisning i de för lifvet bil-S lande och nyttiga kunskaperna,. Hur detd står till med skolan i Gudbrandsdalen är mig e obekant; dock hoppas jag med det aldraförsta kunna meddela något närmare om densamma, Ett särskilt intresse har denna skola n lerigenom att föreståndaren på förhand ut-)S talat sig för en passande användning af bygd-5 målet vid undervisningen, en id6 som natu atrria otar I näRa ganmhand Ad Jr ns SA LE nd cr ob mm Pp s Dn a Dn