stående lifstido. Men då man måste erkänna, att ett slikt våld vore med rättvisans fordringar oförenligt, blir det nödigt att se gig om efter mildare utvägar, och i detta hänseende gifves oss fingervisning i många främmande Fänders lagar genom den rättsinstitution, som der benämnes: ställande under policeuppsigt, hvarpå vi anfört exempel. Att denna likväl kan motverka sitt ändamål, om den användes der den ej behöfves, eller om den går längre, än behofvet nödvändigt kräfver, torde vara öfverflödigt att erinra. I detta ämne må jemföras våra inhemska stadganden angående försvarslöse och till allmäht arbete förfallne personer. Med allt fog kan man uttala det omdöme, att insättande på bekännelse sällan blifvit i vårt land, åtminstone på senare tider, missbrukadt. Men detta för vår i så många hänseenden aktningsvärda domarekår hedrande förhållande gifver intet stöd åt sjelfva grundsatsen, rättfärdigar icke den lag, genom hvilken detta insättande möjliggöres. Det vore en ovis lagstiftare, som, vare sig i fråga om rivat eller offentlig rätt, förutsatte att tierna alltid skulle blifva fredliga och lugna, att medborgarne af en eller annan klass alltid med sans skulle begagna de rättigheter, han gåfve dem, och derföre uraktlät att för dessa rättigheters utöfvande ställa sådana skrankor, som omtanken om andre medborares väl och i allmänhet statens ändamål äfver. Andra tider kunna kommå, då poltiska eller sociala stormar gå öfver land och rike och splittra medborgarne i partier, som ömsesidigt söka bekämpa hvarandra samt dervid använda medel, hvilka ej alltid äro aktningsvärda. Mäånne ej under så beskaffade tidsförhållanden de lagbestämmelser, som lof nr AR Ae Ta AM vi sett 1803 års k. br. iunehålla, skulle kunna missbrukas till en grym förföljelse, hvilken. ställde sig under lagens fana? Vi märke,l. att detta br. tillåter insättande på bekän-. nelse icke blott när den tilltalade är i det! närmaste öfvertygad om mord, dråp, rån och. dylika brott, utan gäller alla grofva brott. 1 veta huru sväfvande detta begrepp finnes : vara i 1734 års lag, och att den vanliga regeln, enligt hvilken till grofva brott skulle räknas alla urbota, jemte stöld, har åtskilliga undantag. Annu svårare är det att afgöra hvilka brott som enligt nya strafflagen kunde vara att till nämnde kategori hänföra, -såframt man ej med ledning af samma lags 5 kap. 14 funne sig berättigad att dit räkna endast de icke-preskriptibla. Men inom denna gräns falla åtskilliga, s. k. politiska förbrytelser, t. ex. lasteligt tal mot en presumtiv tronföljare, hvilket är belagdt med ända till fyra års straffarbete. Öfverflyttad till detta politiska område, skulle åt lagen om insättande på bekännelse kunna gifvas en fasaväckande tillämpning. Den som anklagades för lasteligt tal — en förbrytelse, hvilken icke är bland de lättast bestämbara — samt i det närmaste ansågs öfverbevisad, fastän han nekade och derföre ej var lagligen förvunnen, kunde af olika tänkande finnas hafva t. ex. genom förut utgifna skrifter ådagalagt en ondska och vanart; som gjorde hans vistande TÅ fri fot vådligt för allmänna säkerheten (eller hvad från en viss synpunkt kunde benämnas: statens trygghet); och han var således tillräckligt qvalificerad att för obestämd tid, måhända för lifstiden, försmäkta i fängelse och afhållas från all sysselsättning, ett straff, som enligt hvad vi nyss erforo, sjelfva fångvårdsstyrelsen karakteriserat såsom en den svåraste tortur. : Det är oss icke obekant, att man af vår habeas-corpus-akt, 16 Regeringsformen, ej sällan velat göra ett alltför elastiskt bruk och derigenom snart sagdt varit på väg att minska dess anseende; å andra sidan har det lyckats att just med tillhjelp af detta grundlagsbud, rätt tolkadt, göra gällande flera medborgerliga rättigheter, hvilka icke kommit svenske män tillgodo liktidigt med den nya statsförfattningen, emedan man då i åtskilliga stycken försummade att bringa allmänna lagen eller särskilda förordningar i harmoni med konstitutionens grundreglor. En sådan rättighet är den, som i samma tillförsäkras hvarje svensk medborgare, att icke varda förderfvad till lif, ära, personlig frihet och välfärd, utan att vara lagligen förvunnen och dömd. Och likväl gäller ännu hos oss en lag, som bemyndigar landets högsta domstol att till ett medåstortur förenadt fängelse i enrum på obestämd tid döma en tilltalad, som icke är lagligen förvunnen. Att den reform, som vi här närmast afse, skall äfven i vårt fädernesland blifva verkställd, derom hysa vi icke ett ögonblicks tvifvel, ty den hvilar på grundsatser, som äro att räkna till de för menskligheten dyrbara sanningar, hvilka förr eller senare måste erkännas, hvilka bana sig väg, oaktadt allt det motstånd, som uppställes än af oförmåga att uppfatta och uppskatta dem, än af en i sig aktningsvärd, men för långt drifven betänksamhet i fråga om rätta tiden för deras tillämpning i ett visst land med sina egendomliga förhållanden, än af vidhängsenhet vid ett i någon mån fyndigt, men ihåligt formväsende, hvilket för dagen tilläfventyrs mäktar göra sig gällande som jurisprudens. Vetenskapen har i andra länder ipke försummat att utreda och framhålla de ifråavarande allmängiltiga grundsatserna med deras nödvändiga logiska konseqvenser; och det är genom vetenskapen dessa och dylika sanningar, framställda 1 sitt rätta ljus, ingå i hvad man kallar det allmänna ättsmedvetandet — detta griper dem ingalunda ur loften. Men gemenligen är det en svår uppgift att bestämma om och huruvida ien viss tidpunkt ett ifrågasatt rättsinstitut är uppburet af detta medvetande, af det i landet rådande allmänna tänkesättet, hvilket man derföre någon gång finner samtidigt åberopadt af en fraktion för, af en annan mot en och samma reform, under det verkliga för