då utskottet föreslagit en nedsättning, visade detta att utskottet ej ingått i fullständig pröfning af frågan. Ur klokhetens synpunkt borde riksdagen fästa afseende på en föregående riksdags beslut, ehuru den visserligen dertill ej är bunden. Genom bifall till utskottets förslag skulle kammaren i talarens tanke skada sig sjelf. Hr Nils Larsson försvarade sitt uppträdande i denna sak och bemötte uti ett längre anförande ätskilligt af hvad under diskussionen blifvit uttaIadt mot talarens i motionen framlagda kalkyler. Tal. yttrade att ingen kunde tillvita honom att hafva sökt sak med den regering, för hvilken han hade ett så varmt förtroende, men han ville dock påstå det lagstiftningsrätten i beskattningsfrågor ej tillhörde regeringen, ehuru Gustaf III sökt införa denna rätt. Tal ansåg det vara fullkomligt tydligt att, hvad rättsfrågan beträffade, ingen betänklighet förefanns för godkännande af utskottets förslag och ansåg hvarken i rättsligt eller finansielt hänseende hinder möta för bifall till utskottets förslag. Hr Hedlund fann att utskottet genom sitt förslag velat säga ungefär: vi taga bort en del af fonden och regeringen får sedan tillse huru den kan uppfylla ingångna förbindelser. Tal. önskade att utskottets ordförande och ledamöter ville något närmare klargöra sina meningar i det besynnerliga utlåtandet i denna fråga och ansåg för egen del att frågan, sedd från rättslig ståndpunkt, hvilade på en häfd som ej kan rubbas, att den var grannlaga, enär den gällde riksdagens heder, som ålade en riksdag att, äfven om grundlagen gåfve frihet i detta fall, uppfylla en föregående riksdags förbindelser samt att, genom biträdande af tvetydighetens och den advokatoriska rättens bana, aktningen för en ädel nations folkvalda ombud blefve satt på spel. Yrkade afslag. Frib. Liljenerantz yttrade att man hade trott Big se ett brytande af mellan statsmakterna ingånget aftal genom bifalls yrkande till utskottets förSlag och menade för egen del att, ehuru gränsen mellan regeringens ekonomiska rätt och riksdaens aldrig varit rätt uppdragen, riksdagen ej kan ör all framtid binda sig vid en föregående riksdags beslut. Att disputera om riksdagens rätt eller konungens rätt att disponera medel, ansåg talaren obehöfligt, troende att det gemensamma bästa stode öfver allt annat. Ville dock fästa uppmärksamheten på 60 R. F., som säger: ej må konungen statens inkomster förpakta o. 8. v. Ja; ger, fortfor talaren, i utskottets förslag om nedsättning, lika litet ett anfall mot konungamakten som misstroende mot den nuvarande regeringen, jag ser häruti blott en sträfvan att bringa jemnVigt mellan statsverkets inkomster och utgifter, ett bemödande till sparsamhet, åtminstone att ej bevilja anslag till okända utgifter. Efter de upplysningar hr civilministern under diskussionen lemnat, tillade talaren, hvaraf vill Synas att K. M:t med påräknande af ifrågavarande medel behöfde disponera desamma, ville talaren ej bifalla utskottets förslag, utan, på det att en öfverenskommelse må kunna träffas, begära återremiss, och hoppades på detta sätt en lösning af frågan sådan att både regeringen och riksdagen dermed skulle finna sig belåtna. Ocklind yrkade afslag. Hr De Marå yrkade äfven afslag på den grund att han ansåg det vara en skyldighet att uppfylla de fordringar, som svenska folket ställt på sina sjelfvalda ombud: Hr Ifvarsson förklarade sig hafva på sparsamhetsskäl biträdt utskottets mening och sade sig ej vilja motsätta sig en återremiss, ehuru han likaväl trodde att bifall kunde lemnas till utskottets hemställan. : Hr Björck, som ej varit närvarande vid justeringen af utskottets utlåtande, förmälde sig sålunda ej haft någon del i den af en föregående talare anmärkta knappheten i motiveringen, men förklarade sin mening vara att representationen var i sin fulla rätt att nedsätta det ifrågavarande anslaget och att den egde denna rätt äfven ehuru det var en öfverenskommelse, om det ock vore ett derom upprättadt kontrakt. Till följd af hvad statsrådet Lagerstråle i saken upplyst ville talaren dock icke motsätta sig en återremiss. H. exc. frih. De Geer ville ej inlåta sig på frågan om riksdagens grundlagsenliga rätt att göra jen ifrågavarande nedsättningen, men fästade uppmärksamheten derpå att regeringen, som fortfarande påräknat dessa medel, redan till en del anvisat desamma, hvarigenom följden skulle blifva, om en nedsättning komme att ega rum, att regeringen ej skulle ega mera file än hvad som återstår å den starkt anlitade fondens kapital och detta vore ej tillräckligt att bestrida de utgifter regeringen eventuelt iklädt sig genom traktater med fremmande makter och redan lemnade löften till kommuner och enskilda. Regeringen skulle således genom indragningen försättas i en ställning, som ingen regering kunde underkasta sig, äfven om den bereddes henne under annan form än ett misstroendevotum. (Detta yttrande framkallade bravorop. och begäran om proposition hördes från alla håll.) Hr Jöns Pährsson yttrade att hans motion i ämnet var förestafvad af den sparsamhet med statens medel, som han ansåg representationen vara skyldig att iakttaga och sade sig vara öfvertygad om att vår upplysta regering nog skulle lemna sitt bifall om representationen beslöt att godkänna utskottets hemställan. (Ropen på proposition blefvo allt mera högljudda.) Hr Muren ansåg att man efter hvad hr justitiestatsministern nyss meddelat kunde spara alla vidare tvister i deina sak. (Bra! instämmer! hördes i korus.) Hr Ola Jönsson Fann ej än någon rättsgrund kunde hindra bifall till utskottets hemställan, men ville dock för frågans vidare utredning anhålla om proposition på återremiss. Tal. ville dock tillägga att den förklaring frih. De Geer framlagt ej borde hindra riksdagen från att visa sig sjelfständig. (Proposition! proposition 2 Frib. Gripenstedt, som begärt ordet, fann sig, med afseende på den sinnesstämning, som för ögonblicket var rådande i kammaren, böra afstå från att yttra sig. (Stormande bravorop, blandade med förnyade rop, På proposition.) . r Lindström sade sig haft för afsigt, då han ett par timmar förut begärde ordet, att framlägga ett bemedlingsförslag, men erkände nu att han, sedan h. exc. frih. De Geer yttrat sig, tappat koncepterna, och inskränkte sig till att yrka afslag. Under ständigt förnyade rop på proposition, örklarade sig hrr Staaff, Reaterererona Åstrand jö:verg och Dahm för afslag samt hrr Key och BJ anche för återremiss. . Frib. Litjencrantz förklarade sig visserligen ej, i likhet med en föregående talare, ha tappat koncepterna, och detta af den enkla anledningen, att han ej haft några koncepter med sig, men hade funnit sig på det smärtsammaste berörd af hr justitiestatsministerns förklaring. H. exc. yttrande, att han ejlville inlåta sig på rättsfrågan, innefattade ett medgifvande, att riksdagen egde rätt att besluta den ifrågavarande nedsättningen; men då så vore, och då man endast begärt en återremiss för att få utredt huruvida nedsättningen kunde ske, så förvånade det talaren, att man vägrade en sådan, ehuru man för ett par dagar sedan, då en statsrådets ledamot meddelade oriktiga uppgifter i fråga om tillvaron af en eller två laboratoriibyggnader, hade tillfälle att finna huru föga ma: kan lita på under debatten lemnade hvarandra motstridiga nppgiften Man begärde i stället att kammaren skulle böja sig för hot, sådant som det h. exc. justitiestatsministern uttalat. Jag ämnar icke böja mig för sådant. Är det, slöt talaren, nu så långt. kommet, att man vill att kammaren skall besluta på lösa ord, utan någon utredning? Statsrådet frih. af Ugglas hemställde till kammarens ledamöter om de ej ansågo tillräckligt fullständiga upplysningar ha blifvit lemnade för frågans utredning. (Jo, jo! Proposition, proposition! Hrr Wigardt och Svensen yrkade bifall å utskottets hemställan. än RR