äm aen vördsem förklaring att densammaj! sadesa, en åsigten, att nedsättningen icke kunde ensidigt af riksdagen beslutas utan ett brott! mot tro och lofven, förfäktades deremot at frih. Ahlströmer, hrr Hedlund, Ocklind och De Marå. Det var sedan de talare, vi nu uppräknat, hade yttrat sig, som justitiestatsministern frih. De Geer uppträdde och förklarade, att han, utan att inlåta sig på rättsfrågan, ville fästa uppmärksamheten på det faktum, att anslagets indragande skulle sätta regeringen ur stånd att uppfylla ingångna förbindelser mot såväl orkilde och korporationer som mot främmande makter, och sålunda i en ställning, som ingen regering kan underkasta sig, äfven om den beredes henne i en annan m än ett misstroendevotum. Denna förklaring väckte synbarligen den största sensation i församlingen; och ehuru den icke hindrade, hr Jöns Pährsson att omedelbart derefter uttala sin öfvertygelse, att regeringen nog var så upplyst att den skulle gilla indragninger, gaf den i öfrigt en helt Dy karakter åt debatten, Hr Muren, som fick ordet näst efter hr Pährsson, ansåg ministerns förklaring kunna bespara kammaren fortsättning af tvisten, ett yttrande hvari en stor del af kammaren ljudeligen instämde. Hr M. yrkade afslag.! Hr Ola Jönsson förfäktade representationens beslutanderätt i ämnet, men fann sig af frih. De Geers yttsande föranlåten att begära återremiss. Frih. Gripenstedt afstod, på grund af den uppfattning han hade om församlingens stämning, från att yttra sig i ämnet. Hr Lindström hade ämnat framkomma med ett bemedlingsförslag, men hade genom Justitieministerns förklaring tappat koncepterna och uppmanade öfriga talare att äfvenlåta, sina fara. Hrr Staaff, Reutercrona och — Åstrand förklarade sig äfven numera afstå från att motivera sina yrkanden om afslag, hvaremot hr Key fann sig böra till försvar för utskottets tillgöranden andraga en mängd sifferuppgiften, hvilka kammaren dock var så kitet benägen att åhöra, att man gevom högljudd konservation och hostningar af sin otålighet tillkänna. Herr Key eklagade den hastigt påkomna snufvan, men fortsatte icke desto mindre. Han ville egentligen bevisa huru ofantligt fonden tillvuxit och olämpligheten deraf, hvilket föranledde hr Lagerssråle att upplysa, att dess förnämsta tillgång bestode i de till närmare 4 millioner uppgående förskotterna till telegrafverket, oberäknadt hvilka fonden snarare minskats än ökats. Hr Blanche begärde återremiss, hrr Sjöberg och Dahm afslag, alla i några få ord. Frih. Liljenerants fick derpå ånyo ordet och uttalade med mycken skärpa sin förvåning öfver, att ministören motsatte sig ex återremiss för frågans utredning och begärde att kammaren skulle böja sig för ett hot. Detta yttrande föranledde finansministern frih. af Ugglas att i korthet rekapitulera-de af fir Lagerstråle lemnade uppgifter. Då friherren slöt med att spörja, om, när dessa upplysningar blifvit lemnade, frågan icke vore utredd, svarades med högljudda rop af jo! jo! — Derefter uppträdde och förklarade, utan någon motivering, hr Wigart att han yrkade bifall, hr P. Nilsson från Malmöhus län, att han begärde återremiss, samt herr Carlsson och Lithner att de yrkade afslag. . Hr Björch fick nu ordet ånyo och förklarade, med anledning af friherre De Geers yttrande, att han böjde sig, derföre att han var öfvertygad att landet ännu behöfde den styrelse det har. Hävrefter uppträdde hrr Otterström och Svenssen, ordande den förre för afslag och den senare för bifall till utskottets förslag. FörSamlingen egnade dock icke ringaste uppmärksamhet åt någonderas yttrande. Den allmänna konversationen tystnade först då friherre Gripenstedt tog ordet. och med ieke ringa häftighet replikerade friherre Liljencerantz yttrande att exc. De Geers förklaring innefättade ett omotiveradt hot. Talmannen gjorde nu framställning huruvida öfverläggningen var slutad, men just som klubban föll hördes hr Jöns Pährsson begära ordet, hvilket ock lemnades honom. Från alla håll ropades till honom, att han skulle afstå, men han förklarade, att han en gång fått ordet och ville begagna det. Sökande öfverrösta sorlet i kammaren, ropade hr Jöns Pährsson, att om ministern sett folkets armod, skulle han ej kommit fram med sådana beskyllningar som de här utkastade. Hvad talaren vidare yttrade, bortdog under de starka hyssjningar, som följde på de nyss anförda orden. åsom läsaren torde af denna redogörelse kunna sluta, var den andliga temperaturen i kammaren under. öfverläggningen i ständigt stigande, och blef isynnerhet niot slutet uppdrifven till en grad, som vi sällan bevittnat vid någon riksdagsförhandling härstädes. Gevom de slutligen företagna voteringarne blef, såsom vi i går nämnde, den föreslagna nedprutäingen i anslaget afslagen. Vid behandlingen af åttonde hufvudtiteln förgkom i första kammaren en liflig debatt angaende frågan om öfverlernande af hela den personliga skyddsafgiften till församlinrne i och för folkSkoleväsendets organisan. De af åtskäliga ledamöter inom andra kammaren väckta motioner om skyddsafgifteps öfverlemnande, hade utskottet afstyrkt, men. derjemte tillstyrkt, att i 1 af gällande folkskolestadga bestämmelser måtte intagas, hvarigenom hvarje församling tillförbundes att nnderhålla ett med hänsyn till fökmängd och