Landssoldaten. En teckning ur folklifvet Westergötland, af Götha. (Sthm 1867.) Onekligen föreligger i denna berättelse ett ganska mä digt arbete. Icke så som skulle den ur synpunkten af komposition vara något framstående eller innehålla några djupt gripande karaktersskildringar: ty i båda dessa afseenden kunna högst väsentliga anmärk ningar göras. Handlingen saknar all slags enhet och förlorar sig uteslutande i bihändelser, hvilkas sammanhällning är ganska svag, och de uppträdande personerna förete föga intresse, om de skola betraktas som fria och betydelsefulla diktskapelser. — Författarinnan har tydligen varit alltför mycket sysselsatt med arbetets yttre sida, dess naturtrohet och folklighet, för att egna tillräcklig uppmärksamhet ät hvad som kunnat förläna dessa underordnade egenskaper deras rätta värde, åt den egentligen diktande verksamheten. Hennes berättelse har derför fatt en naturalistisk prägel, en ton af krass naturhärmning, som i början verkar motbjudande isynnerhet för den, som införlifvat sig med de mer sublimerade folkfigurer andra nyare författare bjuda på. Men när detta första intryck är öfvervunnet, förvånas man verkligen öfver den utomordentligt säkra och fina blick, hvarmed författarinnan uppfattat, ej blott svenskt folklif i allmänhet, utan särskildt det i Westergötland, och man beundrar ovilkorligen den kraft och saft, med hvilka hon i ständigt vexlande taflor ger oss den mest förtroliga kännedom af detta folk i dess fröjder och sorger. Och dessa figurer, som visserligen sakna högre voetisk betydelse, huru ytterligt natursanna, iksom omedelbart inflyttade i berättelsen, synas de ej. Här träffa vi inga mer eller mindre lyckade efterbildningar efter Auerbach, Björnson eller andra, utan äkta vestgötabönder, som känna, tänka och tala som sådana. Såsom en följd häraf är dialogen, trots sin bredd, merendels ypperligt trogen och ofta genomfläktad af en osökt och frisk humor, upphemtad från folkets egna läppar. Och skildringen af seder, bruk, hemlif är gjord med en så förvillande sanning, att man ofta tror sig läsa berättelsen om fullt verkliga tilldragelser. För alla typer, klasser och ener har författarinnan räckt till: fran torparen och soldaten til den besutne hemmansegaren och majoren, från prosten till den mormonske roparen, från brölloppet till begrafningen. Att framhålla någon viss del af arbetet såsom företrädesvis utmärkt irealistisk framställning, skulle vara omöjligt. Vi kunna endast i allmänhet framhålla det såsom ett högst märkvärdigt inlägg i frågan om en sannt svensk folkdiktning. Ty först när vårt folklif as och studeras så som hos denna författarinna, först då förefinnes grundvilkoret för en sådan, och först derefter kan det bli för diktaren möjligt att i på en gång äkta folkliga och sannt poetiska bilder äskadliggöra värt folks rika och på djupet gaende ve