straffet är i detta fall ett snödvärn, och att om man endåst kunde hålla de grofva brottslingarne i säkert förvar, så skulle dödsstraffet icke vara så alldeles nödvändigt. Men det må tillåtas mig frågä, om verkligen samhället kan hafva rätt att såsom ett förment nödvärn tillgripa en. sådan lag, sön lägen om dödsstraffet, endast derför att man ieke vill vidtaga de anordningar i afseende på fänelsernå; som känna erfordras: för att hålla en eler annan lifstidsfånge inom:lås och bom? Ty att detta senare icke låter sig göra; kan numera svårla medgifvas. Sådana fängelserna i vårt land tillförene voro beskaffade, skulle man kanske kunna säga, att ur denna synpunkt dödsstraffet behöfdes. Men förhållandet är icke mera detsamma. Man kan numera icke gerna tillskrifva annat än grof försummelse eller slapphet hvad som i: detta fall brister; men: det vore i sanning eget, om dödsstraffet skulle få lof att finnas såsom skyddför försummelsen och slappheten. Man åberopar andra länders exempel; För så vidt fråga är om statistiska uppgifter, gäller hvad förut i det afseendet blifvit anmärkt; och jag tror ej, att man kan fästa synnerlig vigt vid dessa uppgifter, som erhållits från en eller annan liten stat och för i allmänhet endast en ganska kort tidrymd, Hvad som blifvit anfördt om Finland, synes icke bevisa hvarken för eller mot. Hans excellens har sjelf anfört de skäl; hvarför man icke kan fästa någon synnerlig vigt vid de anförda siffrorna. Men man har anfört, att dödsstraffet blifvit återstäldt i åtskilliga tyska stater, der det någon tid varit afskaffadt, Äfven detta torde icke bevisa hvad man vill dermed hafva bevisadt. Jag finner ingenting förklarligare, än att om i ett land, der dödsstraffet afskaffats, en verklig eller skenbar tillökning i brott inträffar — och i förra fallet mö ligen till följd af-alldeles främmande orsaker att, säger jag, under sådana omständigheter vännerna af ifrågavarande straffart göra sig all möda att högt utropa: Se der följderna af en öfverdrifven filantropi! Och det må ursäktas mig, om jag dervid i främsta rummet tänker på juristerna, som i allmänheticke så lätt torde kunna glömma en vetenskaplig teori; på hvars inHemtande och befästande de användt så mycken möda och så mycken skarpsinnighet. Den stora mängden åter, som icke förmår att något djupare sätta sig in i fråfr men som naturligtvis måste vara intresserad ör allt, som rör allmänna säkerheten, hur lätt skall icke densamma låta förleda sig af ett sådant tillrop-som nämnts! Och hur lätt måste det ej vara att i det fallet skapa en opinion emot hvad som nyss förut varit: omfattadt: såsom högsta rätt! Man har betraktat frågan på sätt och. vis äfven ur: en politisk synpunkt. Man har åberopat Schweiz, som, i trots af sina liberala politiska institutioner, ändock i.allmänhet bibehållit: dödsstraffet. Jag beklagar att man i detta fall sammanblandat tvenne saker, som icke synas mig stå till hvarandra i något ovilkorligt förhållande af orsak och verkan. Historien visar oss mer än ett exempel af fria folk, hvilkas seder och lagar utmärkts af en stor stränghet. Hvad de nordamerikanska staterna beträffar, så bör icke glömmas, att .deras lagstiftning uppvuxit ur den gamla engelska rätten, som icke kan beskyllas för öfverdrifven mildhet. Deremot skulle det göra mig ondt, om någon i denna kammare ville i den amerikanska Jagskipningen tillerkänna den s. k. lynchlagen någon annan betydelse än af ett beklagligt nödvärn i de nyaste, ännu ej ordnade samhällena i Vestern; — något annat har ej heller blifvit antydt, ehuru med den hastighet, hvarmed allt utvecklar sig i detta land, stater, som för få år sedan voro i ett tillstånd af polini nydaning, redan nu uppnått en ganska ög utbildning i samhälleligt afseende. Men något, som härvidlag; liksom vid alla sociala och olitiska frågor om Amerika, icke får glömmas, t är de fremmande folkelementer, af ofta alltför skadligt inflytande, detta land innesluter: det har sina negrer, af icke alltid den bästa moralitet, det har sina råa irländska invandrare, det har en hel mängd afskum från det öfriga Europa. Mot ett sådant slags befolkfång om någonsin. skulle dödsstraffet kunna anses vara berättigadt såsow nödvärn. isJag vågar således uttala den meningen, att ganska litet kan byggas på de speciella erfarenheter och exempel.:i afseende på dödsstraffets behöflighet och nytta, som -åberopats vare sig från vårt eget land eller andra länder. Men hvad som synes mig vara af en obestridlig vigt och af en lika obestridlig sanning, det är att i allmänhet sederna blifvit allt mildare och brotten på det hela allt färre, oaktadt strafflagarne blifvit allt mindre och mindre stränga; och på denna. allmänna erfarenhet tror jag för min del, att man med temlig säkerhet kan grunda ett antagande af äfven dödsstraffets. obehöflighet. Ett skäl finnes föröfrigt, som för mig är af afgörande vigt, nemligen faran af. misstag. Om ock blott ett enda juridiskt mord är möjligt, så skall detta vara för mig tillräckligt skäl, att helt och hållet fördöma dödsstraffet. Hans excellens yttrade visserligen, att med vårt lagskipningssätt ett juridiskt mord är nästan omöjligt; men absolut omöjligt torde det dock näppeligen vara, och en och annan anser till och med vårt bevisningssätt alldeles icke vara i detta hänseende betryggande. Man säger vidare, att dödsstraffet numera i vår strafflag endast står alternativt. Men kan ej härigenom, likasom genom benådningsrätten, hända, att mången gång en gröfre förbrytare går fri, under det en mindre svår brottsling blir lifdömd? Eller beror icke den större eller mindre vigten af de förmildrande eller försvårande omständigheter, som dervid komma i fråga, till en ganska väsentlig del på domarens individuella uppfattning eller tycke? Och månne icke-justsålunda dödsstraffet verkligen blir ett experiment med menniskolif? Att deremot borttagandet af. detta straff skulle vara ett sådant experiment; torde svårligen kunna a utan en petitio principii; emedan man dervid i sjelfva verket, om än :ej i uttryckliga ord, antagit hvad som bort bevisas. Det har anmärkts, och medrätta, att i afseende på lagars stiftande ett tillbörligt afseende. måste göras på folkets u pfattning och det allmänna rättsmedvetandet. Hvad nu denna särskilda fråga beträffar och dess ställning till allmänna opinionen, så torde man icke kunna neka, att. då. förut bondeståndet tvenne gånger och-äfven dennakammåre vid sistlidne riksdag uttalat sin mening till förmån för lagförslaget, samt följaktligen en, sådär uppfattning redan under en dängre tid gjort sig lande, att, säger jag, det skulle vara besynerligt, om kammaren nu: sveke sådana föregåenlen. Att vare sig dem ene eller andre skall låta eda sig af några andra motiver än önskan att efjer bästa omdöme träffa det rätta, derom är jag örvissad ; men detta bör ej hindra mig att anhärka, att det för: frågans framtida lösning, på let sätt ändock alla, såsom jag tror, önska, är af n synnerlig vigt, att kammaren nu genom, sitt eslut håller frågan uppe; ty. om denna kammare feade tillbaka, så skulle ett sådant vacklande erligen förlång tid åberopas såsom ett skäl ör frågans undänskjutande. q För min enskilda del behöfver jag inga långa leduktioner för att se innehållet och betydelsen f denna fråga, och skall. ej heller med sådana esvära kammaren. Jag vet endast icke, hvilketlera som mest såras, vare sig mitt omdöme eller nin känsla, antingen denna statens kärlekslöshet, rymhet och hyckleri, som ligga till grund för jela denna lagstiftning, eller kyrkans bemödande i tt i detta Tall, såsom i så många andra, helga tatens åtgöranden, äfven. när dessa vittna om ärlekslöshet, grymhet och hyckleri, eller vatenkapens försök att med skenfagra skäl. upphöja essa samma saker till gällande teori, eller slutgen-det blodiga skådespelet sjelft, som kastar en jagskugga af barbari öfver samhället; och jag vill WHunda, utan vidare ord, inskränka mig till att ort och godt rösta döden öfver dödsstraffet. BD AS JA vt en NAR sj