långsamt dö på en klippa i Oceanen. Häri denna kammare ha två talare, som begge talat för dödsstraffet, röjt rakt motsatta åsigter om lifstidsfänelset. Den ene finner lifstidsfängelset ganska igt. Man har der en god och sund föda, äkrar han, och dertill många andra beqvämligheter, och den som älskar ensligheten får i cellen tillfredsställa denna böjelse, ehuru jag då icke förstår, hvarföre staten måste underhålla en så dyrbar bevakning för att hindra menniskor att rymma från ett sådant eremitage af frid och lugn. Den andre talaren deremot kallar lifstidsfängelset en plantskola för alla möjliga laster, anser all förbättring omöjlig der och kommer till den sluttsen, att dödsdomen är det enda verksamma förättringsmedlet, det enda som böjer missdådaren och bringar honom till ånger och försoning med sitt öde. Men äfven denna mening jäfvas af erfarenheten. Det finnes lifdömde, som så litet försona sig med sitt öde, att de med våld måste släi till afrättsplatsen och med våld nedläggas der. )ylika fasans scener äro icke sällsynta. Andra finnas, och säkerligen de flesta, som, om jag får tro hvad fångpredikanter berättat, ända till sista stunden hoppas på nåd och som, i det ögonblick bindeln knytes för deras ögon, ännu spetsa öronen för att uppsnappa detta nådens ord. Men det är icke Guds nåd, utan konungens nåd de vänta. Talar detta för dödsdomen såsom ett bättringsme del? Jag har äfven talat med befälhafvare för fångbevakningen i olika orter af riket, och de ha alla försäkrat, att bland fångarne inga inom fängelset uppföra sig så väl som de lifstidsfångar, hvilka sitta der för dråp eller mord. Talar detta mot lifstidsfängelset såsom medel till förbättring? Till stöd för dödsstraffets bibehållande hänvisar man jemväl till krigslagen, liksom det onda i ett kunde försvara det onda i ett annat. Kriget är ett undantagsförhållande, men af så förfärlig art, att man verkligen ibland vore frestad att fråga, huruvida en god eller ond ande regerar öfver jor den? För hvilkas skull är det väl, som krigslagen tillkommit? Är det för dem som af naturlig fallenhet lätt kunna inöfva sig i det vilddjursmod, som fått heder och värdighet af dygd och namn af tapperhet? Visst inte. Men det finnes andra, hvilkas hela inre uppreser sig mot detta agtande i stort, och då är krigslagen bra att ha, för att stäfja alla dem, som äro nog fega att hysa menskliga känslor. Men det återstår en annan klippa mot dödsstraffet, den ännu ingen lyckats genomspränga, och det är faran att kunna fälla en oskyldig, och olyckan att ha aflifvat en oskyldig uppväger i mångdubbelt mått den tvifvelak tiga lyckan att aflifvaom också flera skyldiga Jag minnes en händelse från min tidigare barndom, men som ännu i dag upprörer hela min själ. På en landsväg i södra Sverge fanns en resande rånad och mördad. Man spanade efter mördaren och påträffade snart icke långt derifrån en sofvände tiggare. I hans ficka låg en blodig knif och han innehade några bankosedlar alldeles för stora för en tiggares påse. Han greps, nekade till brottet och åklagaren gjorde sig en ära af att få honom fälld. Medel dertill ha aldrig saknats. Jag vet icke om de användas ännu i dag, men nog har jag nyligen vid en mordransakning bört dem af åklagaren påyrkas, ehuru domstolen afslog yrkandet. Den ifrågavarande tiggaren bekände slutligen, dömdes till döden och skulle föras ut till straffet, då i ett annat landskap några förbrytare grepos, som bland andra brott äfven bekände sig skyldiga till det, för hvilket tiggaren var dömd. Han återfick naturligtvis sin förlorade frihet; men det var någonting annat,som han under tiden förlorat och icke återfick, nemligen sitt förstånd. Vanvettig irrade han från dörr till dörr, den arme tiggaren som snart blef glömd. Men den bittra allmosa, samhället gifvit honom, bör aldrig glömmas, allraminst vid en fråga som denna. Jag hyser ingen aning om en lycklig utgång i dag. Men ifrarne för dödsstraffets afskaffande få östa sig med Laboulayes ord: Nya sanningar befva nya slägten, något som reformatorerna, trots sin stora otålighet, borde lära sig förstå För min ringa del förtviflar jag icke det ringaste om framtiden. I likhet med enhvar inom kammaren, har jag med största uppmärksamhet afhört dagens llustre förste talare ock jag vet nog att från det hållet icke kan komma annat än de bästa och ädaste afsigter. Men i dag har han icke öfvertygat nig, och icke heller tror jag med honom att den lel af jorden, der dödsstraffet är afskaffadt, är en liten försvinnande del,. Långt ifrån att vara nårot försvinnande, är det tvärtom ett framåtskrilande till en allt högre grad af mensklig kultur och rättvisa, och det skulle hedra vårt land att cunna sluta sig till de folk, som ställt sig i förta ledet.