på den grund att det ansåg: ett tjenstehjon som 1 olaga tid skiljes från tjensten blifva vida bekla gansvärdare än den som ådragit sig måttlig hus aga. Vid diskussionen härom ville en talare hafva husagan ställd på rent kristlig ståndpunkt och mera genomträngd af en kristlig andav. En annan, mera humoristisk trodde: att några förståndigt applicerade rapp öfver ryggen skullc medföra mycket bättre verkan .än em predikan öfver lättjans förderflighet,. — En tredje talare fruktade bland annat: att det nyb systemet skulle blifva svårt att tillämpa med den glesa polisindelning som eger rum i vårt land. En fjerde yttrade att det skulle vara mycket illa om den allvarliga förmanings och i nödfall handgripliga hbestrafiningsrätten afskaffades och deremot den kalla lagbokstafvens domsrätt skulle skilja mellan husbonde och tjenare; och slutade med att om så skulle ske: genom domstolen eller polisen eller inför de lägsta polistjenstemännen på landet, länsmännens godtycke, så skulle följder af ganska betänklig art derifrån härflyta ej blott för den tjenande klassen utan också för samhället. Jag har valt ut dessa yttranden bland män af högre samhällsgrader, verldsåskådning och bildning, teologie doktorer och biskopar, högre embetsmän, ja f. d. ministrar, men icke heller dessa mäns farhågor hafva besannats. För denna min utflygt från ämnet för dagen, utbedjer jag mig kammarens öfverseende, helst den i sin mån belyser frågan; och tillåter mig att tillägga rörande dödsstraffet att detta lika litet skall hindra mord som husagan skapade ärliga tjenare. Det är icke tvånget och dödsstraffet, det är välståndet och folkbildningen som hindra morden. Den som behändigast kunde amputera skadade armar och ben ansågs fordom för den skick ligaste kirurgen; nu sätter man den konservativa kirurgien, som botar dessa armar och ben, ännu högre. Som det är — och ännu mer som det varit med dödsstraffet, uppmuntras mördaren, jag vågar säga det rent ut, af staten att mörda, han se: att staten dödar för att hämnas och han gör så med, följande detta högre exempel. Och då staten skickar brottslingen förbättrad eller oförbättrad in i evigheten, så begår den i förra fallet, liksom mördaren, ett brott mot det gogda, och i senare fallet är den lika okristlig som han. Jag sade förlidet år, att lag är civilisationens ansigtsuttryck, men jag vill tillägga: den är något mera. Den är ordningen och redan i vår rättskänsla, den är åskådliggörandet af vårt statssamvete; och är detta ondt, bär samhället inom Big medvetandet af begångna orättvisor, då fruktar det och dödar af blotta fruktan. Skall den eviga freden, såväl inom som utom samhällena, icke blott vara en dröm, skall kriget någonsin försvinna från jorden, så måste det föregås af dödsstraffets utplånande. I det förflutnas ljus kastar hvarje ny stor idå sin skugga icke bakom sig utan framför sig, och derför synes så ofta och för så mången den närmaste framtiden i en mörk dager, men idn kommer närmare — den blir påtaglig — och skuggan försvinner. Ehvad utgång frågan nu får, är jag öfvertygad att det nittonde seklet icke skall gå till ända innan dödsstraffet, denna sista lemning af hedniskt lagvåld, skall försvinna; ty Gud ske ske lof! allt det goda, det sanna och det sköna, som nu mer än någonsin mångfaldigas i form, färg och i ljud, och som sprides ut öfverallt i verlden genom nutidens stora uppfinningar — äfven dessa äro kristendomsapostlar — allt detta skall göra sitt till att förmildra sederna, frigöra begreppen och utdöma dödsstraffet. Jag röstar för bifall till lagutskottets betänkande. Blanche. Vid alla de tillfällen jag deltagit i diskussion, rörande denna stora kulturfråga, har jag återfunnit samma anmärkningar mot dödsstraffets afskaffande och alldeles samma svar eller velerläggningar, utan att de inverkat på hvarandra. Men deruti öfverensstämmer man dock, att det förnämligast är från sedernas ståndpunkt man bör skärskåda dödsstraffet, och då har jag frågat mig sjelf: står det sämre till med sederna i mitt fälernesland än i de länder, som afskaffåt dödsstraffet? Jag känner ej folklifveti Portugal, der detta straff ej finnes, men hyser ingen öfverdrifven föreställning om iberiska halföns kultur. Men i Toscana, som likaledes ur sin strafflag utplånat dödsstraffet, har jag länge uppehållit mig och derunder vesökt dess landsbygder, i sällskap med personer, som kunnat upplysa mig om hvarjehanda, och jag var häpnat öfver den råhet och okunnighet jag ann rådande der. Dess fordna suveräner, som gjort allt för palatsen och intet för hyddorna, röjde konsten till skyarna och trampade menni kan i dyn. Jag fann skolor, der icke ens läraen kunde läsa och skrifva. Hela undervisningen estod i föredrag och upprepande af de befänglaste legender, och detsamma fann jag i flera anIra länder, så att för hvarje gång jag åter satte oten på mina fäders strand stärktes jag i min öfrertygelse, att, om jag undantager Schweiz och ågra tyska stater, jag icke funnit någon befolking i allmänhet så kunnig och upplyst som vår. ch ett sådant folk skulle icke vara smoget för nildare och menskligare lagar! Och om några rofva brott der kunna åberopas, skola då dessa indantagsfall gälla som regel för lagstiftningen? annt är att dödsstraffet hos oss endast qvarstår om alternativ. Men det står dock qvar, och scharotten, äfven när den står tom, blir för ett sådant olk en vanheder. Eget är att samtidigt med de filantropiska idå rna, som, utgångna från Nordamerika, togo fart fver Europa, uppträdde i Frankrike en genialisk nen mörk skola, hvars fader Balzac var. Jag ämner detta derföre att en utmärkt statsman och alare, under sitt försvar för dödsstraffet, åberoat en af denna skolas koryfeer, Alphonse Karr, lad humorist i sin ungdom, men genom sin seare verksamhet tillhörande denna skola. Det är del nattstycken der, rikt stjernbeströdda utan tvifel, men fonden alltid mörk. Man är då icke så ogräknad på en galge mer eller mindre, och sjelfva ilans blodröda sken blip blott en prydnad mer. )et ginge väl ändå an om denna skola endast ångade humorister; men hon fångar äfven de vinst humoristiska varelser i verlden, rättslärde ch filosofer, af hvilka vi ha några här. En af em söker trösta oss dermed att det endast är roppen som aflifvas, men icke själen, och han ar rätt, om man ej tager i beräkning den lifdömes djupa dödsångest och de långa själsqvalen, tt förfärligt plus som gör staten till en vida allare och grymmare mördare, än den mördare om skall aflifvas. Man bar också till stöd för ödsstraffet åberopat en annan auktoritet, Naposon I. Men den, som rest hekatomber af meniskolik, den: som grusat hela städer, seklernas erk, och sköflat Europas fruktbaraste fält till villioners nöd och elände, han blir ett dåligt vittne en sådan sak, ett vittne, som utan svårighet kunde ifvas vid den ringaste häradsrätt. Han har yttat: Ädelmod mot brottet är omensklighet mot amhället.. Deraf uppstår den frågan: Är då fstidsfängelse ett ädelmod? Napoleons egna jälsqval på S:t Helena torde vara den skarpaste rotest mot det ädelmod som dömde honom att