men så mycket mer om priset. Icke så att förstå, att detta silfver står banken dyrare än om den från Hamburg eller London införskrifvit silfver i plants; tvärtom. Men denna affär är en den ypillustration till silfverexporthistorien ör väl, om något, kunna öppna ögonen för det förvända uti den vexelrörelse banken bedrif ver och uti de kursförhållanden som göra ett framoch återsändande af vårt silfver öfver Sun: det möjligt. Det som härvid är det måhända mest märkvärdiga är att båda parterna anse sig för jena på denna med icke obetydliga kostnader renade rörelse, både silfveruttagaren här och riksbanken samt till på köpet nationalbanken :i Kjöbenhavn. För min del tror jag att åtminstone en af kontrahenterna får sitta emellan och at detta är riksbanken. Riksbanken betalar nu till Kjöbenhavnbanken 48! sk. danskt för hvarje svensk riksdaler och erlägger liqviden uti t. ex. vexlar på Hamburg. För att nu bestämma det effektiva ris, som för silfret betalas, måste man känna örst den kurs till hvilken bankens vexlar äro inköpta och sedan den kurs, hvartill de i Kjöben havn blifva realiserade, eller ock, hvilket torde vara det rättaste, jemföra de på Kjöbenhavnsoch och Stockholmsbörserna samtidigt noterade kur serna med hvarandra. Gör man detta, så skall det befinna sig, och med enkel regula de tri åta ge jag mig att för hvem som helst visa, att, efter et pris af 48!(4 sk., som banken betalt för silfre i Kjöbenhavn, motsvarar detta, efter en kurs: Kjöbenbavn af 200 rdr pr 300 M:k bko, elle den kurs som derstädes för kort vexel noterades medio Januari, en kurs af 133: 11 för 100 M:k banko här på stället, vid samma tid som riksban kens försäljningskurs på Stockholms börs notera des till 134: 50, af hvilket allt framgår att den som vill komma i åtnjutande af billigare kurs än den, till hvilken banken försäljer vexlar på Hamburg, blott behöfver uttaga silfver ur banken sända det till Kjöbenhavn och der förskaffa sig den främmande valuta i vexzlar, hvaraf man har behof. Mycket mer kunde vara att tillägga, men dels vågar jog icke längre trötta, dels smickrar jag mig icke med att kunna öfvertyga mina motståndare, ehuru jag icke lemnar hoppet att den dag skall komma, då dessa, för många ännu så obegripliga, saker skola framstå så i sitt ljus, att menige man dem skola fatta och förstå. Dessförinnan skola, tyvärr, många och stora förluster drabba både det allmänna och enskilde, men kan: gke skall det så vara, kanske ligger det icke så liten jamning i dessa, en stor tänkares, ord: att menniskan, för att kunna uppnå det sanna i hvad väg som helst, först måste hafva genomvandrat allt det falska och orimliga i samma väg, — måste, liksom Dante i hans gudomliga komedi penomyandra helvetet innan hon kan komma till immelen. Hr Mannerskantz kunde ej finna skäl för riksbanken att utlemna plantssilfver till lägre pris då det visat He att det stadgade priset medfört den verkan att förhindra betydligare utförsel af myntadt silfver. Plantsars utlemnande skulle, enligt talarens förmenande, hafva till följd prisets nedsättande å bankens vexlar, och derigenom tillskyndades banken en oundgänglig förlust. Instämde med hr Indebetou. Genom votering beslöt kammaren med 65 röster mot 46 att lägga punkten till handlingarne utan att instämma i utskottets deri uttalade klander. Utan diskussion bifölls derefter tredje punkten, hvari utskottet hemställt att riksdagen måtte vid fullmäktiges åtgärd, att inköpa armens ackordsamorteringsfonds samt Smålands hypoteksförenings obligationer, låta bero; 4:de punkten, hvari tillstyrkes, att åt styrelsen öfver bankens diskontkontor må meddelas decharge för kontorets förvaltning under år 1866; samt 5:te punkten, hvari likaledes tillstyrkes decharge åt bankofullmäktige för förvaltningen af riksbanken under år 1867.