kört förbi bönderna, hade han gått af slädan och motat bönderna undan, men icke slagit någon.) Vittnet kom med hästarne i snön, ty vägen var ;rång, körd med snöplog, och hade hög snö vid sidorna. Sedan körde Anders Persson och vittnet askt framåt, för att se hvilka de voro som så fa; förbi dem, och upphunno de dervid Krooks da (lika med Krooks berättelse). Krooks häIstar stannades framför Anders Perssons åkdon. Då vittnet kom fram till Anders Persson, låg denne vid sidan af slädan och två personer stodo hos honom. De voro, försäkrade vittnet två gånger, unge Krook och Wingren. Anders Persson tycktes ligga sanslös. Georg Krook och Wingren fattade derefter tag i vittnet och kastade vittnet omkull i snön, dervid herrarne kommo ofvanpå. Då G. Krook frågade: Vet du hvem jag är?, hade vittnet svarat: Jag känner nog länsman Krook. Dervid hade Krook släppt vittnet och Mlägsnat sig; men Wingren hade sökt slita piskan från vittnet, hvilket dock icke lyckats. G. Krook och Wingren satte sig derpå upp i sin släda och körde. — Då Anders Persson sedan reste sig upp hade han varit mycket blodig i ansigtet och yttrat, att han fått mycket stryk af länsman Georg Krook och dennes sällskap Wingren. Vid Fulltofta prestgård hunno vittnet och Anders Persson app Per Persson. Anders Persson berättade då, att han fått rysligt mycket stryk och aldrig förr blifvit så oskyldigt slagen. Per Persson ville att Anders Persson skulle visas inne i prestgården; men vittnet afstyrkte detta. De körde i stället till Hästäng, der blodet aftvättades. Inkommen der befanns Anders Persson blodig i ansigtet och på kläderna, hade ett sår i hufvudet, liknande ett stöfvelklackjern, hade hål vid ena ögat, blånad på venstra tinningen och öfver näsan, var illa slagen på venstra armen. I Hästäng bjödos de på mat och bränvin, men Anders Persson smakade föga någotdera. Anders Persson berättade här ytterligare, att han aldrig fått så mycket stryk och aldrig så oskyldigt blifvit slagen. Upprepade att det var unge Krook som slagit honom. Försäkrade att han ej varit stursk och ej gifvit anledning till stryken, ty han hade ej talat dem till. Han hade blifvit rysligt sparkad (såret i hufvudet är förut beskrifvet såsom i form af ett stöfvelklackjern), och fått många slag, men sedan ej vetat hur det gått till, ty han hade domnat. Vittnet hade sett att Krooks hästar stått något tvärt öfver vägen, framför Anders Perssons åkdon, men vittnet hade icke sett att gamle Krook varit ur slädan. Domaren tillsade nu Ola Andersson att noga betänka, det han skulle vittna så, att han ej hade att frukta följderna i en annan verld. Vittnet stod fast vid sin berättelse. Domaren gjorde nu vittnet uppmärksamt på, att den berättelse vittnet nu afgifvit var något afvikande från vittnets berättelse vid föregående polisförhör. Härpå svarade Ola Andersson, att dels hade han i vid polisförhöret velat säga rent ut, för att ej, alldenstund äfven han fått stryk, bli hindrad att vittna i målet, dels hade man då ej uppfattat hans berättelse riktigt, ty om han ej haft förmåga att uttrycka sig lika båda gångerna, hade han dock ;menat lika. Söndagen derpå hade han blifvit kallad till den sjuke Anders Persson, som då ånyo sagt att ban blifvit slagen af Georg Krook. Vittnet hade då frågat, om ej Anders Persson skulle stämma; men dervid hade denne yttrat: Det nyttar ej att processa med kronobetjeningen, ty den får man aldrig rätt af. Hr J. Krooks ombud, Samsioe, begärde nu att vittnet skulle gå in i länsmansrummet, och härtill befalldes vittnet af domaren. (Forts.) (F.Tt.)