skett — så skulle den pa intet sätt kunna förhindra silfveruttagningarne; den skulle blott ytterligare uppdrifva kursen, hvilket vill säga detsamma som att nedsätta det svenska sedelmyntets värde, och låta såväl svenska staten som svenska folket vid sina liqvider till utlandet få betala mer än som behöfdes om myntet hade sitt fulla värde. Dessa och riga argumenter till stöd för utskottets åsigt utvecklades hufvudsakligen af herrar Stjernblad, J. J. Ekman, Wijkander och Malmsten, af hvilka isynnerhet den sistnämnde i ett till innehållet lika klart och visande som till formen lekande och angenämt föredrag ådagalade sakens verkliga sammanhang och frågans stora betydelse. Det vore med en bank, sade denne talare, såsom med Cesars hustru: det vore ej nog, att den vore trogen ingångna förbindelser; den får ej ens misstänkas att vilja undandraga sig deras uppfyllande. Oaktadt hr Stjernblad redan i början af öfverläggningen hade meddelat ganska fullständig redogörelse för sammanhanget med de transaktioner förliden höst, hvilka föranledde de silfveruttagningar, som i sin ordning framkallade bankofullmäktiges beslut, fann likväl friherre C. A. Raab för godt att uppduka en berättelse om huru härvid skulle ha tillgått och hvilken berättelse skulle ådagalägga, att det här var privatbanksintressetv, som sökte bekriga riksbanken. Ett sådant tal fann dock tydligen i denna kammare icke någon resonnans, och friherre Raab stod ensam om sin mening, så vida man icke får antaga att den nyvalde representanten för Elfsborgs län, hr Berg, tenderade åt samma håll, då han, försvarande bankofullmäktige, slöt med den trosbekännelse, att han föredroge krångel af den svage framför tyranni af den starke. Till de redan af hr Stjernblad meddelade upplysningarne fogade slutligen hr Wallenberg några ytterligare, ännu mer i detalj gående, rörande anledningarne till den silfveruttagning, som af Stockholms enskilda bank förliden höst verkställdes, och hvilken på vissa håll blifvit så mycket förkättrad. Förhållandet var helt enkelt, att en privatbank i Kjöbenhavn till enskilda banken härstädes till inkassering öfversändt vexlar, till belopp af 820,000 rdr, dragna på importörer här i landet, hufvudsakligen på grund af i utlandet gjorda spanmålsinKöp. Då tiden kom att kjöbenhavnbanken önskade erhålla sina pomingan men vexlar icke kunde till antagigt pris erhållas, måste silfver uttagas och sändas. Sådant var, efter hvad man nu erfor, hela sammanhanget med denna singuliera bankrörelse,, af hvilken partihätskheten gjort så mycket väsen. Vi tillåta oss fästa våra läsares uppmärksamhet på, att vi på annat ställe i dagens blad redogöra för den intressanta debatt, som i onsdags fördes öfver detta ämne i andra kammaren.