STOCEHOLM den 29 Febr. Inför fulltalig församling och fullsatta Ahörare-läktare har behandlingen af frågan om dödsstraffet i dag börjat i riksdagens andra kammare. Debatten öppnades af h. exc. justitiestatsministern frih. De Geer, som i ett halfannan timmas föredrag med honom egendomligt lugn och värdighet förfäktade sin öfvertygelse, att) dödsstraffets rättvisa ej kunde bestridas och att det ännu hos oss ä behöfligt. H. exc. sökte stöd för sin åsigt detta afseende i en mängd citater från för1 fattare, som skrifvit om dödsstraffe statistiska uppgifter om brottens ti och aftagande samt i redogörelsen för de åsigter, som i denna fråga gjort sig gällande i främmande länders lagstiftningar. Hufvudsumman af frih. De Geers argumentation tycktes vara, att han ansåg dödsstraffet ännu behöfligt såsom afskräckningsmedel. Afven hr Hessle talade emot lagutskottets betänkande och utvecklade närmare de åsigter han uttryckt i sin reservation, men den allmänna konversationen i kammaren hindrade oss att följa gången af hans argumentation. Hr Henrik Hansson, som dernäst fick ordet, ansåg det vådligt för samhället om dödsstraffet skulle afskaffas, hvaremot hr Ocklind sökte ådagalägga, att dödsstraffets bibehållande icke kan försvaras hvarken ur rättslig eller religiös synpunkt. Hr Key sökte visa, att om man stödde samhället på dödsstraffet, stödde man det på hatets och hämndens makter, om man stödde det på förbättringsteorien, byggde man på kärlekens och kristendomens grund. Till lugnande af de farhågor för några vådliga följder af dödsstraffets afskaffande, hvilka gifvit sig tillkänna, anförde talaren en mängd citater af de dystra spådomar, som försports då fråga varit om spöoch risstraffens och om husagans afskaffande, samt visade huru dessa spådomar blifvit jäfvade af erfarenheten. Hr Siljeström yttrade i afseende å de af frih. De Geer anförda citater, att det icke funnes någon orimlighet, som icke någon filosof kan försvara. Hvad de statistiska uppgifterna vidkomme, visade han, att det var så mycket annat än lagstiftningen som utöfvade inflytande på brottmälsstatistiken, att derifrån inga tillförlitliga slutsatser kunde hemtas, hvarjemte talaren sökte belysa värdet af en del från utlandet hemtade argumenter. Han slöt med att förkjara sig komma att votera död öfver dödsstraffet. Hr Ribbing underkastade lagutskottets betänkande en genomgående kritik och framdrog och förlöjligade några svaga punkter i dess resonnementer. Såvidt det lyckades oss att bland talarens många spetsfundiga deduktioner uppleta någonting verkligen bevisande, så var det ett komplett nedgörande af afskräckningsteorien, eller just af kärnskälet i frih. De Geers argumentation. Hvilken tilllämping på den behandlade frågan, som tal. ville gifva åt sin sats, att samhället har rätt emot det orätta, bekänna vi att vi icke lyckades fatta, men hans hufvudskäl för dödsstraffets beh het var, tro vi, denna gång likasom vid riksdagen, det skydd han ansåg det lemna fångbevakningen. Hr Ahlgren röstade för dödsstraffets afskaffande, och ansåg, att om dödsstraffet, såsom det påstodes, grundade sig på rättvisa, så vore benådningen en orättvisa. Aflifvandet af en vapenlös usling, som samhället hade i sitt våld, kunde icke heller betraktas såsom ett nödvärn. Hrr Östman och C. A. Larsson yttrade sig för, hrr Hedengren och Witt åter emot utskottets förslag. Af den sistnämndes yttrande, likasom af åtskilliga andra, kunde man sluta till hvilken djup indignation, som framkallats af de hätska anfall på frih. De Geer, hvilka egt rum med anledning af hans uppträdande i denna fråga vid riksdagens början, och det är verkligen att befara, att detta plumpa lättsinne, som i bild framställt den af folket så högt uppburne statsmannen väpnad med en bödelsyxa, varit till verklig skada för den stora reform, som man förmodligen velat genom dylika medel tjena. Ur Isberg förklarade sig önska dödsstraffets afskaffande, men då han ansåg dess rättmätighet gifven, ansåg hanl det böra bibehållas så länge dess behöflighet var för handen. Och han ansåg tiden ännu ingalunda inne för dess afskaffande. Han ville derföre afslå utskottets förslag, men återremittera betänkandet för att få hr Adlersparres motion om förändradt sätt för dödsstraffets verkställande tagen i öfvervägande. I detta yttrande instämde hrr Falkman och Otterström, den senare äfven, såsom oss synes temmeligen förmätet, å sina kommittenters vägnarn. Hr Jonas Andersson kunde deremot visa svart på hvitt på, att hans kommittenter vid ett offentligt möte uttryckligen uttalat sig för dödsstraffets afskaffande. Bondeståndets oct andra kammarens förut i ämnet fatade beslut ansåg han äfven bevisa något : afseende på allmänna opinionen i landet. Dei bevisade väl också något, ansåg tal., at bondeståndets ledamöter ej mottagits af något ogillande med anledning af sitt beslut denna fråga. Ingen reform hade dock genomförts, med hänsyn till hvilken ej röste höjt sig emot, och skulle man vänta med reformerna tills detta inträffade, finge mar vänta i evighet. Er Liss Olof Larsson menade deremot, att hvad man i denna fråga kallat allmänna opinionen endast vore tidningarnes opinion och den omständigheten att bondeståndets ledamöter ej rönt något ogillande för sina beslut i frågan, härrörde deraf, att man vetat, att dermed icke var någon skada skedd, emedan bondeståndet blott utgjorde en fjerdedel af representationen. Sedan slutligen hr Per Nilsson i Ispö yttrat sig med värma för reformen, afbröts diskussionen för att fortsättas i afton.