examinator. Någon sedlig inverkan på ungdomen kunde deraf ej vinnas. Det skulle varit långt bättre för bevarandet af själens spänstighet och för. bildande af karakteren, om flertalet af skolornas ungdom fått läsa mnational-ekonomi eller naturvetenskap. Ville man i det grekiska språkets rikedom på kasus och böjningar se något så förträffligt för skolungdomen, kunde den lika väl läsa finska eller mongoliska, som vore rikare på kasus. -Att tvinga dem, som icke behöfde att läsa grekiska, in på denna bana, vore i högsta måtto skadligt. Under den tid som dispens varit medgifven härifrån hade ingen fara uppstått, ty man kunde mycket väl till och med blifva läkare, juris doktor eller militär, utan att öda bort en dyrbar tid med läsandet af den grekiska gramatikan, och att de som gått den lärda vägen och dermed fortsatt i allmänhet icke dragit mycken fördel af sina klassiska studier, det bevisades af de sjelfbehagliga doktriner många af dem hyllade, vittnade om den ringa bekantskap de hade gjort med Plato, Aristoteles och Greklands litteratur. För öfrigt framhöll talaren, att ett språks storhet ligger i friheten från all konvention, och det funnes exempel på att individer bland Montezumas vildar, bland de mest ociviliserade folk, kunnat föra ett så ädelt, rent och upphöjdt tal, att dessa öfverträffade eller voro fullt jemförliga med klassiciteten. Alla primitiva folksagor voro rika på bildande elementer. Hr Hazelins, som yttrade sig med värma i samma syfte, sade ig företrädesvis vilja hålla sig till den praktiska sidan af ämnet, och att, sedan man nu så länge med trenne talare uppehållit sig på den lärda sidan, anhöll han att man nu ville följa honom på den reala. Frågan vore här icke om grekiska språkets förträfflighet, hvilken aldrig af någon hade under den långa undervisningsstriden förnekats, utan gälde, huruvida studiet deraf borde i skolorna vara tvunget och fastkedjadt vid latinet eller om det borde vara fritt. Han upptog och vederlade hr Beckmans argumentation i dennes reservation punkt för punkt, visande att inen svårighet mötte att gifva de lärjungar, som ej äste grekiska, ersättning i undervisning, dels i angels an, genom att låta dem bilda ett särskildt läslag tillsammans med dem som å reallinien läste engelska, dels genom skriftliga öfningar å lärorummet såsom nu är föreskrifvet. Alla hr Beckmans härför uppstälda hinder funnos icke i verkligheten. Det vanliga påståendet, att reallinien vore en linie för brödstudier, vore alldeles oriktig. Tvärtom var det egentligen grekiska och latin som voro brödstudier i den mening, att inga studier lemnade den sannolikhet om ett godt bröd vid mognare år, äfven med helt måttliga gåfvor. De så kallade realstudierna förskaffade med mycket större svårighet bröd, likasom de klassiska språken voro icke roten, men kronan för bildningen. Men de borde icke göras till ett afgudabeläte för ungdomen. En annan grundfalsk föreställning vore den, att embetsmän och de lärde skulle företrädesvis hafva behof af stora själsgåfvor. En affärsman, en godsegare, med vidsträckt verksamhet, hade behof af mycket solidare bildning än flertalet af embetsmän, civile och militäre. De förras själsarbete vore ofta vida mera ansträngande än den embetsmannamessiga slentrianen, ett obehörigt anspråk hos embetsmannen att tro sin verksamhet vara den förnämsta. Det vore orimligt att göra grekiskan till tvunget läroämne, då man kunde erhålla den högsta filosofiska, juridiska och medicinska graden utan att kunna ett ord grekiska. Endast prester och de lärare, som undervisade i grekiskan vid universitet och vid läroverket, hade åliggande att läsa detta språk. Att för deras skull tvinga alla, som ville lära latin, att äfven lära grekiska, kunde icke försvaras. Engelska språket med dess rika litteratur och förträffliga arbeten inom alla det menskliga vetandets grenar och som talades öfver hela verlden, förordades af talaren såsom läroämne för dem, som ville välja detta språk i grekiskans ställe. All den oreda, som biskop Beckman ansett skulle i undervisningen häraf uppkomma, visade talaren sakna all grund. Den uppgifna svårigheten att sysselsätta de ynglingar, som icke läste grekiska, kunde väl icke vara så stor som föregafs, då under nära 20 år, eller ända från 1849 tills nu, med undantag af tiden från 1859) till 1865, grekiskan varit frivillig, fastän sedan 1865 med den olämpliga föreskriften, att man skulle hafva svag förmåga, för att få åtnjuta friheten från grekiska. Olämpligheten af detta vilkor visades utförligt af talaren, som icke insåg. något skäl hvarföre man icke äfven med en stor förmåga kunde få fritt välja eller afstå från grekiskan. Såsom bevis på till hvilken grad kärleken till Latium och Hellas kunde förtaga all känsla och kunskap: om vår egen forntid, hade talaren med förvåning hört en föregående talare ifrågasätta, huruvida med det fornmordiska språket menades det som talades af Oden och Asarne. Man tycktes hafva så förblindat sig genom de af denne talare åberopade Demostheneska blixtarne, avt man glömt sin egen litteratur, som 1000 år efter Asarne blomstrade i en del af vår nord. Talaren slutade med, att han i denna fråga icke kände mer än ett verkligt motståndsskäl, hvilket icke vore godt men starkt, det gamla, kända, oöfvervinneliga, ganska ärliga: non pussumus. . Grefve Sparrs ansåg att första kammaren ej borde. konstituera gig till ett lärareparlament samt höll före, att det vore mindre lämpligt att nu åter hos K. M:t begära samma anordning i de klassiska språkens studerande i skolorna, som för kort tid sedan, efter regeringens pröfning och lärarekollegiernas hörande, ansetts otjenlig. — Man hade frågat: om romarnes bildning hvilade på grekerna, hvarpå hyilade grekernas, och besvarat den frågan med att de senares kultur hvilade på en föregående österländsk; men deraf följde icke, att man kunde undvara grekiskan, fastän man kunde undvara: det österländska språ-: ket. Af den omständigheten, att några lärare i grekiska uti våra skolor lemnat en dålig undervisning, borde man ej bedöma värdet af dessa studier eller draga slutsatser rörande dessa studiers praktiska resultater, Man fäste sig vid felen i undervisningen, hvilken en talare kallat för ett uppklättrande på paradigmernas stege, och på denna grund förklarade man studerandet af de gamla språken gagnlöst. En föregående talare hade föreslagit, att skolungdomen i stället skulle studera nationalekonomi. Grefve Sparre sade sig i många år hafva egnat sig deråt, men i ett sådant barndomstillstånd befunne sig ännu denna vetenskap, att talaren ef dragit synnerlig nytta af sitt studerande, och att göra statsekonomien fill läroämne i skolorna ansåg han allra minst lämpligt. Man hade äfven talat om att lärjungarne voro allt för mycket jägtade. Grefve Sparre hade gjelf en yngling, som läste både grekiska och latin, men kunde icke finna att gossen på något sätt var öfveransträngd. Man hade sagt, att sjelfförgudningen skulle vara mindre om man läst Plato, men man ville ändå hindra ungdomen från möjligheten att göra bekantskap med såväl Plato, som grekernas öfriga litteratur. Man hade likajedes påstått, att man vid mognare år kunde inhemta klassisk bildning, om man hade råd och tid dertill, men talaren ansåg detta möta stora svårigheter, om man ej i ungdomen inhemtat elementerna. Sjelf hade talaren läst grekiska i skolan, och han läste ännu med nöja och förtjusning på lediga stunder grekiska författare, och fann Aristoteles, hvars skrifter efter 3000 år ännu bibehöllo sitt stora värde, beundransvärd. Det skadade icke heller, menade talaren, att läsa något hebreiska, för att kunna studera bibeln; åtminstone hade detta språk företräde framför införandet i våra skolor af studiet utaf finska och mongoliska. Kunskap i de klassiska språken underlättade i vär sentlig mån lärandet af de moderna. I likhet med hr Beckman motsatte sig talaren införandet af en tredje bildningslinie på sidan om de två nuvarande, den lärda och reala, samt menade att vil. i ordnandet af vår undervisning icke kunde iso-1. lera oss från andra länder, utan måste följa deras föredöme. . . i . Hr basselrot sade sig i sin ungdom hafya i skolan studerat grekiska och latin, men deraf icke haft någon fördel. Hans språkstndier i skolan Hhada hlott medfört om hrict sn eo St honom I hela