lump, hvilken tillkommit derigenom att han till varatagit utgående fångars slitna och qvarlemnade kläder, hvilka han samlat i en skrubb och vid de tillfällen hr Pfeiff af fängelset uppköpt lump, til honom afyttrat det på ofvannämnda sätt samlade Efter 1865 inlemnades dylik lump till fängelset. — Hr Odelberg erinrade i afseende på dessa förkla ringar hr Pfeift derom, att han vid det förut hållna förhöret flerfaldiga gånger bestämdt förklarat att de belopp, han i sin bok antecknat voro för af fängelset försåld lump till kapten Höckert utbetalta, och hade, tillade ordföranden, hr Pfeiff härigenom utsatt sig för att kasta skuggs på kapten Höckert. Vi redogjorde efter förra förhöret för en af hi Höckert erkänd försummelse att i 1864 års räkenskaper hafva attesterat ett af Edman upprättad kassaförslag, hvaremot den felaktighet anmärkts att deri saknades en inkomstpost för försåld lump af 451 rdr. Vid gårdagens förhör framställdes rörande samma förslag en ytterligare anmärkning mot kapten Höckert, nemligen att han, sedan revisorerna af räkenskapen anmärkt ofvanantydda felaktighet, skulle jemte major Tellander hafva uti ett särskilt utlåtande vitsordat riktigheten at den förklaring Edman till fångvårdsstyrelsen afgifvit, innehållande att under nämnde år ingen Iump från fängelset blifvit försåld, och fästade hr Odelberg uppmärksamheten derpå, att det ej borde undfallit kapten Höckert att denna förklaring varit oriktig, hvarjemte hr Odelberg förklarade att kapten Höckert sålunda ytterligare gjort sig skyldig till försummelse, då, Vaktadt han för försåld lump mottagit och till kamrerarekontoret aflemnat 451 rdr försåld lump, han likväl i förevarande utlåtande intygat, det ingen lump under året blifvit såld. Hr Höckert erkände försummelsen, men då han ansåg vara upplyst att han af Edmans underlåtenhet att ej i förslaget upptaga dessa penningar ej kunnat hafva den ringaste fördel, kunde det af honom begångna felet ej annat än såsom en försummelse läggas honom till last. Ombud från major TeHander inlemnade dels af lifmedikus Wästfelt för majoren utfärdadt sjukdomsbetyg, dels ock en af majoren upprättad skrifvelse, afsedd att närmare belysa hvad majoren vid föregående förhör anfört. Denna skrifvelse innehöll hufvudsakligen: att major Tellander, sedan landshöfdingen Stråle i en vid förra förhöret upplåst promemoria förklarat sig, under den tid han innehade chefskapet i fångvårdsstyrelsen, ej haft kännedom om att varor från kronomagasinet utlemnats till andra än fångar, vore villig, såsom icke fullt riktig, återtaga en uppgift, som han vid ett föregående tillfälle haft, att de redogöraren enskildt tillhöriga varor, som vid inspektionen befunnits ligga i kronomagasinet, upplysts tillhöra redogöraren, hvilken uppgift grundat sig på Tellanders antagande, att inspektionen ej kunnat undgå att upptäcka de i kronomagasinet förvarade, Edman tillhöriga varor, anseende major Tellander den af honom förut lemnade uppgiften på nu angifna skäl vara ganska ursäktlig; en anhållan att få till poliskammaren i bestyrkt afskrift öfverlemna qvitterad räkning å de varor, han under år 1864 af Edman tillhandlat sig, dock dervid anmärkande, att derjemte ofta uppköpen skett kontant; att major Tellander visserligen hade kännedom derom, att fångmedel skola af kamrerarekontdret mottagas; men då föreskriften härom tydligen at ser, att fångarne under strafftiden ej skulle till onödiga utgifter använda medhafda eller sedan förvärfvade penningar, och då kamreraren ej egde att å dylika medel godtgöra ränta, hade majoren ej kunnat tro det vara fångar förment att hos honom insätta penningar, då de sjelfva det önskade, och hade majoren af sådan anledning haft åtskil liga fångars medel om hand till hösten år 1866. då generaldirektören Stråle, som om nämnde föreskrifters tolkning hyste olika mening, anbefallde medlens insättande på kamrerarekontoret, hvilket ock af majoren verkställdes. Dessa medel uppgingo då till 781 rdr 20 öre med upplupen ränta. Som ingen fånge någonsin gjort anmärkning öfver att ej insatta penningar riktigt utbekommits, ansåg majoren hvad som honom i denna del lagts till last ej kunna föranleda till någon vidare åtärd; : att hvad de lumpor m. m. angå, som skulle blifvit undangömda å fängelset, kan majoren ej ingå i något svaromål, då nu 16 månader förfiutit sedan han efter skedd inventering lemnat direktörsbefattningen på Långholmen; samt att de, såsom på rätt tid icke i kassaförslaget upptagna, medel för försåld Jump, 451 rdr, bort upptagas under den tid majoren haft tjenstledighet; men erkänner majoren vara ett förbiseende att, då de sedermera, 1!2 år derefter, upptogos, ej ha anmärkt förhållandet. Major Tellanders skrifvelse slutar sålunda: Då jag således, som jag hoppas, nöjaktigt redogjort för hvarenda mot mig framställd anmärkning, samt vid den, i anledning af kamreraren kdmans försvinnande, verkställda inventering, nåson balans ej kunnat upptäckas, med undantag möjligen å ett mindre parti ved, hvilken balans i sådant fall dock inträffat sedan jag lemnade min befattning vid Långholmen, hemställer jag, huruvida någon remiss till vederbörlig domstol i hvad nålet kan röra mig må erfordras, och anhåller, lerest sådan anses behöflig, att åklagaren må ålägsas bestämdt uppgifva, för hvilken eller hvilka förmenta förseelser han vill tilltala mig. Häradshöfding Odelberg förmälde sig ej nu kunna yttra sig i afseende på major Tellanders skrifvelse, men hade åtskilliga frågor att vid ett hlifvande förhör framställa till major Tellander personligen. . . Häktade Wiberg tillfrågades i går åter om det förr omnämnda qvittenset å ved; men ville ej heler nu erkänna att qvittot var oriktigt. Målet uppsköts till tisdagen den 3 instundande Mars, dertill major Tellander, såvidt hans helsa let tillåter, skall vid förut stadgadt äfventyr intälla sig, hvarjemte landtbrukaren Molin, som till sårdagens förhör ej kunnat med kallelse anträffe kulle kallas vid 5 rdrs vite. Kapten H kulle, dock endast på särskild kallelse, vid nästa örhör iakttaga inställelse. — Målet mot länsmännen Krooki Hörby. Kloc can half 2 e. m. sistl. onsdag började ransakninren inför Frosta häradsrätt i Hörby rörande drået å bonden Anders Persson. Tingssalen var till tark trängsel uppfylld af åhörare och å platsen itanför var äfven mycket folk. Minst 300 persover hade infunnit sig för att åhöra ransakningen. 39 vittnen voro inkallade. . ij Ransakningen leddes af häradshöfding Durling. som allmän åklagare uppträdde Kronofogden Ew öf. Landssekreteraren Krook öfvervar ransakingen. . Först upplästes protokollet, hället vid den melicolegala besigtningen å Anders Perssons lik. ktt år i hufvudet, blånader å ena armen och något närke vid ena ögat och tinningen omnämndes deri. Tufvudskålen bade befunnits vara missbildad och vå det ställe der slag träffat särdeles tunn, nästan senomskinlig,. Slutet af protokollet uppgaf emelertid att Anders Persson aflidit till följd af det -åld som öfvergått honom. Han var född 1818 ch således vid sin död 50 år gammal. Den aflidnes enka Kjersti Månsdotter berättade tt bon varit gift med Anders Persson i 14 år och ade med honom en son. I ett föregående gifte ade And. Persson tvenne barn. Äktenskapet hade arit lyckligt och hade And. Persson varit nykter ch ordentlig. Lördagen den 11 Jan. hade han emkommit sent på aftonen, och straxt yttrat att an blifvit rysligt slagen af den unge länsmannen ch att han aldrig så oskyldigt fått strylk,. Klaöf i hufvudet och venstra armen, got och varit mycket nedslagen, ban tvenne sår, deraf ett i form nn var hladig och hade on stor