STOCEHOLM den 26 Febr. Ett uppslag i skolfrägan. Den förut af oss omnämnda afhandling af professor Linder om skolfrågan i Norden, som finnes införd i Nordisk Tidskrift för är 1867, och en af lektor Bergman i andra kammaren väckt motion ha det gemensamt, att le båda yrka fornnordiska språkets och litteraturens införande såsom ett hufvudämnei le svenska skolor, hvilka ha till uppgift att srundlägga högre allmänbildning, eller elementarläroverket. De utgå båda från den, under efterliknandet af främmande mönster och äflandet att för det utländska glömma vårt eget, hos oss alltför mycket förbisedda sanningen, att det endast är genom en nationel odling, ej genom lånta fjädrar från en främmande, ett folk håller sig uppe såsom med de öfriga jemnbördig delegare i den allmänna civilisationen. Men till sjelfständigt deltagande i det allmänna kulturarbetet uppfostras ej folket, om ej i dess skolor de nationella bildningselementerna få sin behöriga plats, och den ega de ej för närvarande i Sverges skolor. Vi anföra hr Linders ord: En individ har bildning, men ett folk har odling eller kultur. Liksom individen bringar till användning hvarje föregående moment af sin förvärfvade bildning i ett senare, så upptager också ett folk, som har en kultur och fortgår i en sådan, hvarje betydelsefullare moment af sina redan tillryggalagda odlingsstadier såsom ett ständigt föryngrande element i den kultur, med hvars förvärfvande det för närvarande är sysselsatt. Hvilken grekisk skald, ja hvilken grekisk medborgare, äfven om han stod på höjden af hellenisk odling, erkände ej sin läromästare i den fornåldrige Homerus? En kultur, som sålunda fortbildar sig ur sina föregående stadiers resultater, säges vara sjelfständig, och det folk, som har en sådan kultur, kan säga om sina individer, att de ha en nationel bildning. —— — Ett folk, som icke tager vara på sina egna kulturvinster och icke går tillbaka till sina egna antecedentier, utan hemtar här och der utifran alla anledningar till fortskridande i odling, är att förlikna vid en dålig hushällare, som ej gitter samka sig någon grundplåt, utan lefver på lån hos den och den och slutligen kommer derhän, att han ej ens kan betala ränta på sina skulder. Härmed vilja vi ej säga, att en nation icke bör lära af någon annan än sig sjelf: tvärtom, hon bör begagna hvarje anledning, som är möjlig, att tillgodogöra sig de frukter af odling, som andra nationer framte. Men liksom en sund kropp genom matsmältning assimilerar den föda, han mottager, med beståndsdelarne af sin egen organism, så bör äfven nationen kunna omsätta all utifrån erhållen främmande odling till öfverensstämmelse med sitt eget skaplynne och liksom sammansmälta henne med sitt eget kött och blod. Denna förmåga att omsätta och smälta eger endast det folk, som besitter en sjelfständig kultur. — — — — Ett bildningselement, som för oss skulle kunna i nästan högre grad vara hvad Homerus var för Hellenen, men som vi alltför länge försummat, är den fornnordiska kulturen, sådan hon utpräglats i fornnordiska språket och litteraturen. Vi ha länge och föga till fromma för vår nationala utveckling försommat denna kulturkälla i vårt eget sköte. En reaktion mot detta försummande visade sig först, då vid början af innevarande århundrade nationalitetstankens första elektriska gnista genomlopp folken och en restaurationslitteratur, full af eld och ungdom, framkallades af den nyvaknade hänförelsen för nationella minnen och nationel kultur. Denna reaktion har fortgått, bon fortgår ännu och har en och annan gång (i Danmark och Norge) uttalat sig i framkastade förslag att i våra skolors läseordning inpassa det fornnordiska språket bland skolans öfriga undervisningsämnen. Medvetandet om den -oafvisliga nödvändigheten att med insatsen af momenter ur den ursprungligt inhemska kulturen föryngra sig sjelf och stärka kraften af nationalutvecklingens sträfvanden år såsom en dunkel känsla af ett ännu otillfredsstäldt behof genom de nordiska folkens hjerta. — — — — Vi få ej, om vi vilja intaga en sjelfständig plats bland kulturfolken, sätta oss som ympar på andra nationers kunskapsträd; vårt mnationallifs stamträd måste äfveh med egen rot ur den moderliga jorden insamla näringsämnen för sin framtida tillväxt. . Ett bildningselement, som skall blifva rätt lefvande i nationen, måste vara ett allmänt medborgerligt. Och således hör med nationel nödvändighet fornnordiska språket och litteraturen till föremålen för vår nordiska skolbildning. Vi ha så pass utförligt meddelat hr Linders utveckling af ämnet, emedan den synes oss segerrikt afväpna den invändning, som vid hastigt påseende torde erbjuda sig, att det är någonting gammalt, dödt, förganget man vill införa i en skolundervisning, som eljest — med hvilka brister. den må vara behäftad — anses deri ega en hufvudsaklig förtjenst, att den på senare tider mer och mer riktats på den moderna, på samtidens odling. Mot den betraktelse af frågan, som här ofvan gjorts gällande, håller en sådan invändning icke stånd. Vår forntids språk ej blott lefver, i föga ändradt skick, på Island, blomstrande i en ny litteratur och skapande för nya föreställningar, nya ord och uttryck af den gamla språkmalmen; det lefver, hvad sjelfva språkämnet angår, ännu ett starkt lif i de nordiska rikenas bygdemål; det utgör en friskt flödande källa för vårt nutida litteraturspråks renande och föryngring, hvilket är en folkbildningsfråga af största vigt. Och i den fornnordiska litteraturen ega vi en trogen afspegling af ett samhällsskick, en odling, en folkanda, der nardick dikt -ach kanst söka ntoaänoennnkt