först ålagdt kommunerna såsom en pligt att efter förmåga motsvara, och om den nöd, som påkallar hjelp, öfverstiger hvad de förmå göra till-dess lindring, inträder pligten för samhället i dess helhet att tillse hvad göras kan. Så här lyder 6 mora. 5 i fattigvårdslagen af år 1853: Om i följd af missväxt eller annan allmännare olycka sådan inskränkning i eljest vanliga tillfällen till erhållande af arbetsförtjenst eger rum, att arbetsföre personer, utan eget förvållande, äfventyra nöd, skall fattigvårdsstyrelsen söka bereda möjlighet för dem att erhålla arbete. Är anledning befara så vidsträckt behof, att större arbetsföretag erfordras för dess afhjelpande, skall fattigvår relsen tidigt vara betänkt på uppgörane af förslag dertill, hvilket bör till fattigvårdssamhällets pröfning å sockenstämma öfverlemnas; hvarefter, derest företaget icke genom sambällets egen försorg kan åstadkommas, fattigvårdsstyrelsen gör anmälan till vår befallningshafvande för den åtgärd, som må kunna vidtagas. Nå väl, mina herrar! Det är ju på denna väg, som K. M:t emottagit de från olika landsorter inkomna underrättelser, hvilka föranlåtit honom att till svenska folkets till riksdag församlade ombud aflåta ifrågavarande proposition om anslag till afHpipanda af den i flera delar af landet nu i följd af missväxt herrskande nöd, en nöd, som det öfverstiger kommunernas förmåga att mildra. Det är icke medel till almosors utdelande, han äskat; det är anslag till utförande i olika bygder af arbeten af allmännyttig beskaffenhet, han begärt, vägbyggnader, vattenaftappningar, sjöleders öppnande med flera äfven ur klimatisk Sgpunkt fe neliga arbeten, hvilka, lika nyttiga för det hela som för delarne, med skäl under alla förhållanden påkalla bidrag af det allmänna, och särskildt nu, å dermed kan förenas ett annat samhällsvigtigt ändamål; det att åt den genom en stor kalamitet utan sin förskyllan i verklig nöd komna delen af folket bereda tillfälle att ett sätt, icke moraliskt förslappande som allmosan, utan uppmuntrande som arbetet, förskaffa sig sitt nödtorftiga bröd i utbyte mot sitt arbete. Det är ock på nyssnämnda underrättelser, som beloppet af det anslag för ändamålet grundas, hvilket K. M:t förslagsvis STA Månne den sakkännedom, utskottet om förhållandena i detta afseende eger, är så djup, att man på den skulle kunna våga att med mer än hälften, eller 60 procent, minska detsamma? Då man hänförde sig till debatten, egde man mycken anledning betvifla att anse denna sakkännedom vara bevisad. En talare har funnit det äskade beloppet vara för stort med hänsigt till de norrländska provinserna, hvilka allaredan genom den enskilda välgörenheten såväl som ur det allmännas fonder skola erhållit tillräckliga understöd. Det anslag, K. M:t nu begärt, afser emellertid icke endast dessa provinser, utan är det ämnadt att disponeras efter behof, för alla de delar af landet, der det för sitt bestämda ändamål vore användbart. Nämnde talare har således i denna förutsättning Begått ett misstag. Betänkligare och större, fastän af annan art, är det misstag, han begick, då han bland annat tillät sig det yttrande, att aktningen för sina förbindelsers ordentliga uppfyllande vore hos befolkningen i dessa provinser ganska klen, att denna befolkning saknade omtanke och sinne för hushållning med mera dylikt, och att sådant vore följder af en slapp administration 0. 8. V. Då man finner det tillständigt att inför en riksförsamling uttala så skarpa omdömen om moraliteten hos en hel befolkning, glömmer man alltför mycket, att mån dervid öfverskrider gränsen för god takt och godt vett: god takt, emedan man intet (godt uträttar med så beskaffade, allmänt hållna, omotiverade beskyllningar, godt vett, emedan man dermed i sjelfva verket uttalar en moralisk orimlighet. För att tala i allmänhet, kan det sedliga förfallet på en ort, i en landsdel; hos ett folk för en tid framträda såsom en beklaglig reteelse hös många individer; visst är emellertid, att der ock måste finnas den sedliga kraften, detta den moraliska verldsordningens grundvilkor; som ensamt höjer menniskan öfver djuren. Att glömma detta, glömma att ett kollektif-omdöme öfver ett folk eller en del deraf, gående endast ut på sedligt förkastande, är en orimlighet, det är att utsätta sig sjelf för den allmänna opinionens förkastande dom. Man har slutligen ock, för att ännu återkomma till anmärkt, att för ifrågavarande understöd det lilla kreditivet vore en tillgång. Må vara; men ingen kan ännu förutsäga, huru det år, som nu ingått, i afseende å skördarne kommer att utfalla. Det lilla kreditivet kunde äfven det komma att behöfvas; och för öfrigt, är det ju icke sagdt, att det nu äskade beloppet skall till sista öret blifva förbrukadt Äfver det är att betrakta som en regeringen beviljad kredit inom bestämda gränser, på sidan af det af grundlagen föreskrifna. För sin del tillstyrkte talaren bifall till K. M:ts roposition och i följd deraf afslag å utskottets jemställan. Hr Wern yrkade på bifall till utskottets förslag och stödde sig på den åsigten, att om man ger för mycket så eggas icke den enskilda kraften att sjelf söka arbeta sig ur den svåra belägenheten. Hr Faxe föreslog nu, att kammaren skulle bifalla den kungliga propositionen, dock med den ändring, att K. M:t skulle erhålla rätt att bevilja de södra länen understöd till sjösänkningar och myruttappningar under samma vilkor som redan förut blifvit de norra länen medgifna. Frih. C. A. Raab yrkade äfven bifall till den kungliga Foppsitionn . Hr Wailenberg hade nu ej begärt ordet för att ytterligare diskutera förhållandena i Norrland, utan för att sedan nu underrättelse ingått, att andra kammaren med 105 röster mot 64 gillat utskottets förslag, afstod han från sitt yrkande om återremiss och förenade sig med dem, som yrkade bifall till utskottets förslag. Statsrådet Lsgeratråle ansåg sig böra protetestera emot hr Wallenbergs yttrande, att Norrland lede af följderna af en lam adnfinistration. Regeringen hade nemligen ingalunda ansett landshördingeplatserna der såsom postes de retraite; den hade tvärtom i haft så lätt möda att få fatt dugliga kårlar, villiga att åtaga sig dessa befattingar. Hvad hr Wallenberg sagt vore derför påde obefogadt och orättvist. j Hr Wallenberg erinrade att han yttrat sig öfer följderna af en dålig administration i Norrand. Om administrationens nuvarande beskaffenet hade han icke yttrat sig. Hr Lagerstråles iksom andra talares protester bevisade ingenting ock måste anses hafva tillkommit genom missuppaktig ; K. M:ts proposition blef härefter utan votering vifallen,