Just der den kungliga slädan nu passerar fram tilldrog sig nyligen en liten händelse som förtjenar att omtalas för det ovanliga i saken. En verldsborgare föddes der midtpå Norrbro vid slutet at natten och såg dagens ljus inne i högvakten vid Gustaf Adolfs torg, Han kan med skäl svara att han är född litet här och litet der. Allt var tyst och stilla på Norrbro, då hans mor och far mot morgonsidan togo sig en promenad. Den ende som var orolig var den lille medborgaren, som sans fagon ville se hur solen gick upp den dagen. Ingen qvinlig hand var tillreds för att hjelpa honom, endast en polisbetjent och en af våra bekanta rfattare hr J. G. Carlån. Men nöden har ingen lag och fastän författaren icke tagit någon medicinsk examen, så gick det lika lätt som om han tagit ett poetiskt foster ur sin egen hjerna. Till minne af sin förlossare har barnet i dopet fått namnen Johan Gabriel. I dag ha den högtidliga akten försiggått och den öfverlycklige hr Carlen stod sjelf fadder åt den lille erkeengeln. Men hvad skola vi roa oss med, vi som hyarken äro med i skridskoklubben eller bjudna på slädparti? Jo, först och främst bör ni gå till en musikhandlare och försäkra er om en biljett till den stora skarpskyttekonserten, som skall of rum söndagen den 1 Mars. Då är ni alltid säker om ett nöje till den dagen, ty der får ni höra skarpskyttekörer och solosånger af teaterns förnämsta artister, samt några nya kompositioner af August Söderman. Eller gå att höra La Traviata, Den Vilse: förda och Violetta, som på Stora teatern sjunger sin svanesång. Förstå mig rätt då jag säger svanesång, ty det är icke meningen att den nya operan sjunger på sista versen, utan jag syftar på Violetta som ligger för döden i lungsot och sjunger arier som om hon hade de bästa lungor i verlden. Glöm för all del icke att taga texten med er, om ni vill ha ett begrepp om handlingen på samma gång ni njuter af musiken. I allmänhet är det ingen lätt uppgift att tyda handlingen i en opera, men Violetta är ett af de svåraste problemer i den vägen, helst för oss svenskar, då kärlekens fröjder, strider och försakelser framsjungas på italienska. Bäst vore om ni först genomläste Alexander Dumas, den yngre, roman: Damen med kameliorna och ändrade hjeltinnans namn från Marguerite Gauthier till Violetta, ty då skulle ni lätt förstå det djup af känsla som är grundthemat i den VWVilseförda. Hvad musiken beträffar så hör den till Verdis populäraste, det vill säga till den musik som på den stora publiken gör samma verkan som en sprittande vals gör på en danslysten sextonårig tärna. Vinterträdgården i Berns salong har blommat ut och de lummiga boskterna gifva plats för ett Thalias tempel. Ladugårdslandsteaterns sujetter hafva resonnerat som så, att då publiken är nog beqväm för att rysa tillbaka för en promenad till Ladugårdslandstorg, så måste de närma sig teaterlifvets hjerta, Carl XIII:s torg. Måtte nu publiken gå artisterna till mötes och visa dem sin tacksamhet genom att talrikt besöka deras roande och förtjenstfulla representationer. Känner ni någon kapitalist som vill väl placera sina pengar, så bör ni råda honom att i Stockholms centrum bygga upp en folkteater, ty en sådan är just hvad vi behöfva. Der skulle samlas det bästa af de krafter som nu irra kring utan någon varaktig stad. Hvad tror ni väl om alla dessa spridda sällskaper, som under senaste åren spelat i dåliga lokaler, för att kunna erbjuda publiken soda dramatiska nöjen för godt pris? Ar icke den uppmuntran de rönt ett uttryck om behofvet af en verklig folkteater, der konsten och smaken kunna finna en tillflykt sedan de länge bannlysta irrat omkring. Men om nåson skulle lyssna till ett sådant förslag, så ör han först och främst lägga på hjertat let varnande exempel som ligger oss för ögo-: nen och som visar hur det går med en teater när den består sig med en skara embets-män hvilka lefva i den öfvertygelsen att teaern är till för deras skull och icke de för teavern. Richard.